Forum 1891 betygsätter säsongen del 4
Efter fjolårets tumult satsade DIF på ett mellanår och värvningsstrategin stavades Finland. Säsongen är över och Djurgården nådde målet - tiondeplatsen. Nu går Forum 1891 igenom truppen och deras prestationer 2010. Vem var bäst? Vem var sämst? Svaret får ni här.
I del fyra synas Joona Toivio, Patrik Haginge, Kasper Hämäläinen, Johan Oremo och Lennart Wass.
Betygsskala
1 - Usel
2 - Dålig
3 - Underkänd
4 - Godkänd
5 - Bra
6 - Mycket bra
7 - Landslagsklass
Jona Toivio 5
Har imponerat under sin debutsäsong i blårandigt och har utvecklats till att bli det enda riktigt självskrivna mittbacksalternativet i laget. Verkar lite tystlåten av sig vid sidan av planen, men visar en pondus likt få på densamma. Resolut i närkampsspelet och även bekväm med boll.
Toivio har dock likt hela laget haft sina svackor men har ändå hållit en ganska jämn nivå under året.
Har ibland visat prov på ett bra tillslag med sin högerfot och kan kanske bli Djurgårdens Alex (Chelsea-försvararen) vid frisparkslägen från distans. Hade för övrigt en stenhård sådan i ribban i början av säsongen.
Född 1988. Han har således flera år kvar till sin maxpotential, för visst kan Joona Toivio även ännu bättre.
Patrik Haginge 3
Fick inte särskilt mycket speltid under säsongen. Det talades i somras om en flytt från klubben som hade gått ut och sagt att Haginge inte längre var önskvärd. Han fick dock speltid i några matcher även efter klubbens uttalande och spelade i totalt tolv av lagets 30 matcher.
Nämnde i en intervju på dif.se att han spelade som mittfältare på träningarna och själv var splittrad över vilken position han själv ville spela under matcher. Är ett tecken på Haginges (icke)roll i laget.
Kasper Hämäläinen 6
Den flyfotade och avige finländaren har varit ett av årets utropstecken i Djurgården och var högst delaktig i lagets stundtals fina anfallsspel under säsongen. Har faktiskt spelat i alla Djurgårdens 30 matcher i Allsvenskan.
Har en teknik som man inte riktigt kan förstå sig på – ibland ser han ut att helt ha tappat kontrollen över bollen för att någon sekund senare vara förbi två motståndare.
Kan bli dominant nästa år.
Johan Oremo 4
Alla dessa skador… Vem vet, utan dem kanske Johan Oremo hade varit en riktig toppanfallare i Allsvenskan. Nu vet man inte ens om han riktigt kommer att få chansen att blomma ut. Avgjorde vårderbyt mot AIK men stod inte för några baljor i Allsvenskan efter den matchen (spelades i maj).
Tappade platsen i startelvan strax innan sin långtidsskada i oktober. Spelmässigt ändå godkänd och hade ett bra samarbete med Kennedy Igboananike de få gånger som de spelade tillsammans. Finns en risk att han blir Djurgårdens näste Dahlberg. Om inte skadorna sätter stopp.
Lennart Wass 5
Den ena halvan i den nya tränarduon har gjort ett bra jobb under sin första säsong. Har tillsammans med Carlos Banda börjat att etablera ett spelsätt inom laget som inte bara ger resultat utan som också faktiskt är ganska så trevligt att titta på. Anfallsmässigt. Försvarsmässigt så har Djurgården mycket kvar att jobba på och där har tränarna givetvis ett ansvar.
Känns lite som ”the good cop” i tränarduon även om det bara är en personlig anmärkning. Verkar komplettera sin tränarkollega bra.
Årets överraskning: Kennedy Igboananike
Kennedy Igboananike spelade i fjol i ett bottenlag i Superettan. I år har han gjort nio mål och med det blivit Djurgårdens bäste målskytt. Kom till klubben redan som 18-åring 2007 och fick då göra ett inhopp i derbysegern mot Hammarby. Sedan blev det Vasalund och många trodde att Igboananike aldrig skulle komma tillbaka. Inte minst han själv. Men det gjorde han. Och som han gjorde det.
Avslutningen på årets säsong höll en sådan klass som vi inte har sett från en djurgårdsanfallare på flera år. Kan liksom flera i Djurgården höja sig ännu ett snäpp nästa år och bli en stjärna i Allsvenskan.
Årets flopp: Säsongsavslutningen på Stadion
Visst kan man förstå bussvisslingarna. Men var det verkligen nödvändigt i säsongens sista hemmamatch? Det anser inte undertecknad och tycker att det var bedrövligt att få en sådan negativ avslutning på året.
Det buades av publik mot spelare och av publik mot en redan buande publik. Själva onödigheten i det hela är det mest påfallande.
Det kändes som om vissa i publiken ville sänka laget, för det var precis vad de gjorde. Istället för att bära fram spelarna och ge laget energi.
Nu tömdes spelarna istället på energi och det var uppenbart att se att de blev påverkade.
Så jävla onödigt.
Bästa matchen: Örebro hemma
Här är motsatsen till det som nyss nämndes. Här lyfte publiken alla elva spelare i blårandigt och gav en sådan energikick att det nästan gick att ta på. Det var stundtals en elektrisk stämning. Att vara där och få vara en del av det hela är något undertecknad är stolt över. Var första gången på länge som hela Stadion riktigt kokade. Och det gav spelarna kraften till att vända mot ett riktigt bra lag. Utan supportrarna hade det inte kunnat ske. Aldrig. Det är så det ska vara. Alltid. Oavsett.
Sämsta matchen: Random bortamatch mot ett landsortslag
Ja… Kommentarer överflödiga.
På fredag fortsätter vi med del 5. Då synar vi Ayuba, Kuzmanovic, Hellquist och Youssef
