Gästkrönika: Tio år med Djurgården (del I)
Gästkrönikören Tommi är tillbaka igen för att berätta om ett decennium. Tio år med Djurgården. Detta är del ett.
För ganska exakt tio år sedan skrev jag en gästkrönika på den då relativt nystartade sajten Svenska Fans. Den handlade om DIF tio senaste säsonger, d.v.s. 1992-2001. De kan hittas här och här. Nu är det dags för en uppföljning.
Om den förra tioårsperioden handlade om dåliga DIF-insatser, osannolikt missflyt, stolpe ut och horribla domarinsatser så skulle jag känneteckna tioårsperioden efter det med det gamla talesättet ”upp som en sol och ner som en pannkaka”. Uppgången gick ohyggligt snabbt och var lika ohyggligt välkommen efter de föregående årens (decenniernas) mörker. Samtidigt medförde det att kraven höjdes, vi drabbades av vad den gamle finansministern Gunnar Sträng i ett helt annat sammanhang kallade ”De stigande förväntningarnas missnöje”. Fallet kom (nästan) lika snabbt som uppgången.
DIF må ha tappat sin ledande position lika snabbt som vi tog den. Men det indikerar också att vi kan ta tillbaka den lika snabbt. Hade någon i slutet av 90-talet sagt att Djurgården skulle tokdominera svensk fotboll under den första halvan av påföljande decennium hade de blivit utskrattade och hade någon under guldåren, eller faktiskt så sent som våren 2008, andats något om att DIF skulle vara i princip nedflyttningsklara hösten 2009 och bara räddas av en mirakelupphämtning, så hade det nog också skakats på många huvuden.
Men tioårsperioden kan också beskrivas med fem ögonblick. Ögonblicken då de tre gulden säkrades, ögonblicket då Tobias Hysén gjorde 2-0 borta mot Juventus och ögonblicket då Mattias Jonson satte 3-0 mot Assyriska.
Här kommer en personligt färgad genomgång av de senaste tio åren med DIF fotboll som jag minns dem. Allt är taget från minnet utom några målskyttar och sifferfakta som jag kollat upp.
2002
”Andra året efter uppflyttning är alltid svårast” har jag för mig att någon expert hade som motivering till varför DIF inte skulle leva upp till de förväntningar som skapats under återkomståret i Allsvenskan. I så fall undrar jag hur det hade sett ut om det inte varit andra året…
För första gången sedan Tage Erlander var statsminister och Sverige hade vänstertrafik blev Djurgården i alla fall svenska mästare i fotboll och passade dessutom på att vinna cupen efter seger mot AIK i finalen. Samma AIK krossades med 3-0 i augusti i en av DIFs spelmässigt bästa insatser under dessa år. Lägg till ett relativt framgångsrikt europaspel och att guldet hade bärgats med teknik och kortpassningsspel i skarp kontrast till föregående års svenska mästare. Allt var uppåt i föreningen och profilvärvningarna avlöste varandra. Bortaresandet slog nya rekord och 10 000 djurgårdare var i Borås för den avslutande guldmatchen.
Själv pluggade jag utomlands hösten detta år och missade därmed vägen fram till Guldet. Smått bisarr var känslan att sitta i en tunnelbanevagn i Budapest och få SMS-rapporter från Malmö FF-AIK i näst sista omgången. Bortapoäng hade inneburit SM-guld för Djurgården. Inte riktigt så jag hade tänkt mig att DIFs första SM-guld i fotboll i min livstid skulle upplevas. Nu blev det inte så heller. AIK hade ingen lust att hjälpa DIF till guldet och föll stort. Veckan efter åkte jag istället buss från Budapest till Borås och fick se det hela live. (Det fanns inget lågprisflyg till Ungern på den tiden, eller så hittade jag inget, och jag var fattig student och hade inte råd med dyr-flyg). Om jag ska vara missnöjd med något så är det att jag missade hela vägen fram till guldmatchen. Inte rätt höst att plugga utomlands. Ett par dagar senare hade jag en ny bussresa tillbaka ner till Ungern…
2003
Zoran Lukic sa innan premiären att DIF skulle leda serien från start till slut. Sådana uttalanden bådar inte gott i Jantelags-Sverige och gjorde mig lite orolig. (Samtidigt som jag älskade att vi hade de kaxigaste tränarna i både fotboll och hockey; Zoran och Wikegård.)
DIF spelade sist av alla i första omgången och tre lag hade vunnit sina premiärmatcher med tre mål, däribland både Hammarby och AIK. DIF mötte nykomlingen Öster på bortaplan och våra antagonister gjorde klart att allt utom 4-0 seger eller bättre skulle innebära att Zoran hade haft fel och skulle få äta upp sitt uttalande redan efter första omgången. Hur det gick? 4-0 till Djurgården naturligtvis.
Jag minns faktiskt inte om vi verkligen ledde hela tiden, möjligen att något lag smet förbi någon omgång men i princip hela säsongen var DIF i topp och det andra raka guldet bärgades rätt säkert. Europaspelet inleddes mot Partizan Belgrad och stämningen på den matchen är fortfarande legendarisk. Tyvärr åkte DIF ut på färre bortamål och missade chansen at få möta Newcastle om en CL-plats.
Derbyna detta år var (nästan) underbara. Vi slog Hammarby två gånger och fullkomligt krossade AIK i (nästan) två matcher. 2-1 i ena derbyt och sedan fullständigt överlägset spel i 75 minuter i höstderbyt. 3-0 stod det. Sista kvarten glömmer vi, den ägde aldrig rum.
2004
Man borde väl ha anat något. Källström hade försvunnit, Isaksson hade försvunnit, Elmander hade försvunnit redan sommaren innan. Ena halvan av guldmakare duon Sören-Zoran hade försvunnit. Några unga talanger, bl.a. Tobias Hysén från Häcken, ersatte. Men när DIF under våren började stapla upp förluster så kom det i alla fall som en chock för mig. På något sätt hade jag trott att vi nu skulle vara ett topplag för alltid.
Nåväl, när Zoran försvann under sommaren och ersattes med Kjell Jonevret kändes det rätt på något sätt. Jag kommer alltid gilla Zoran men som ensamt ansvarig tränare kändes det inte helt stabilt. Skutan vändes också tämligen omgående. En slutlig fjärde plats i Allsvenskan och cupseger var mer än godkänt med tanke på hur det såg ut i juni.
Sen har vi ju det där fantastiska ögonblicket. Ögonblicket i andra halvlek när Hysén gjorde 2-0 mot Juventus borta i den sista kvalomgången till CL gruppspelet. Tyvärr stod det 2-2 bara några minuter senare (vi skyller på regnet som kom precis efter 2-0). Men under några skälvande minuter ledde Allsvenskans då åttonde bästa lag (eller något sådant) med 2-0 borta mot ett av Europas då absolut bästa lag och var med ena benet i Champions Leagues gruppspel. Juventus senare blev av med massa titlar för att ha försökt påverka valet av domare. Lite roligt är ju att matchen mot oss var en av de matcherna där de försökte få en av ”sina” domare utsedd. Det är stort att de uppenbarligen ansåg sig behöva det. I returen var det egentligen inte så mycket snack, även om DIF var vidare när Johan Arneng krutade in 1-1 i andra halvlek. Men 1-4 blev det till slut.
Tröstpriset efter förlusten blev Utrecht i kvalet till Uefacupens gruppspel. Efter en 0-4 förlust på bortaplan var det väl ingen som gav DIF en chans att vända. Jag hade dock för avsikt att gå på returen men av någon anledning blev det inte så. Synd, dels för att DIF var centimetrar från en sinnessjuk vändning. Matchen slutade 3-0 och Toni Kuivastos nick i slutsekunden var ohyggligt nära att gå in. Men synd också för att det hade varit kul att kunna säga att man varit där. (Jag var i alla fall på den legendariska division-ett matchen DIF-Gefle 1998 inför färre än 1000 åskådare. Ösregn och fotbolls VM på TV. Alla var där, ändå var ingen där)
2005
Minns inte riktigt vad jag hade för förväntningar. Förmodligen höga. Det blev också en helt fantastisk säsong, den sista som kunde få det epitetet på ett tag skulle det visa sig. DIF spelade periodvis en riktigt bra fotboll och öste in mål. Jag minns speciellt en ”hemmamatch” (på Råsunda) mot Helsingborg där DIF spelade den kanske bästa fotbollen jag sett i Allsvenskan. Ändå stod det på något fullkomligt bisarrt sätt 0-2 efter 35 minuter. Jag minns att jag inte ens då kände den minsta oro, vilket inte är en efterhandskonstruktion. Jag sa till kompisen att det inte finns en chans att DIF tappar poäng. Mycket riktigt; matchen slutade 5-2. Den kanske enskilt bästa insats jag sett i DIF sammanhang.
Säsongen i övrigt gick också mest i dur. Det blev en ny dubbel dessutom. Enda smolket var Europaspelet där irländska Cork (!) blev för svårt. Samma Cork som året innan även slagit ut Malmö.
Guldet bärgades i Göteborg i näst sista omgången. 0-0 mot ÖIS räckte när Hammarby samtidigt vände sin match till 3-2 under de sista fem minuterna hemma mot Göteborg. Epilogen blev en 8-1 seger mot Elfsborg hemma på Stadion när guldet skulle firas. Att få se en sådan utskåpning när laget redan blivit svenska mästare var otroligt. Man bara njöt.
Jag såg då inga tecken på att 8-1 segern markerade slutpunkten på de fantastiska guldåren. Jag såg inga mörka moln över Stadion den kvällen.
2006
2006 var ett märkligt år på många sätt. Av någon oklar anledning minns jag inte speciellt mycket från just den säsongen. Jag gick på matcher som vanligt men var kanske inte riktigt lika känslomässigt engagerad som förr. Jag minns att jag blev lite förvånad när missnöjet med Jonevret spred sig på läktaren. Han hade ju tagit oss till en dubbel året innan och räddat oss 2004. Hade vi redan glömt vår historia? Var vi missnöjda med en sjätteplats? ”De stigande förväntningarnas missnöje” så var det han sa, Gunnar Sträng. Jag antar att det ändå låg något i missnöjet med Jonevret, annars hade han knappast fått gå med några omgångar kvar. Men jag har ännu aldrig förstått exakt vad som hände där.
Det säger en del att säsongens stora behållning var en förlust. En enda gång i hela mitt liv har jag hoppats att DIF ska förlora. Hade vi tagit poäng borta mot Elfsborg i sista omgången hade AIK tagit guld. För DIFs placering betydde matchens inget alls. Hemmalaget vann med 1-0 men vi skulle nog haft en straff i slutminuten. Tack, domaren för att du missade den.
Överhuvudtaget har jag ganska lite att säga om DIFs 2006.
Läs del II här.
