Krönika: DIF anno 2011 - en klubb utan krigare
Under Djurgårdens tyngsta period under 2000-talet är det en klubb utan krigare vi ser både på planen och läktaren. Ända sedan "Knivstas" glansdagar finns det en grundmentalitet inom DIF att kriga vid motgång. Var har den tagit vägen och vem kan plocka fram den?
Den 24:e oktober 2009: Regnet faller över Stockholm Stadion när Martin Hansson sätter pipan i munnen och blåser av matchen mellan Djurgården och Örgryte. Ett efterlängtat ljud som sätter redan hesa Sophialäktaren i extas. 2-1 står det på resultattavlan med endast 9 blårandiga spelare på planen sista i 28 minuter exklusive tilläggstid. Det var krig på läktaren, det var krig på planen och Mattias Jonson bar helskägg.
Den 29:e maj 2011: Med en bottenplacering och sex poäng upp till kvalplats låg svenska cupen öppen för Djurgården som en möjlighet till upprättelse och trendbrott. Precis som mot Elfsborg några dagar tidigare stod matchen och vägde in i slutskedet med resultatet 0-0. Chanser åt båda håll, frilägen till Djurgårdens favör. Men några missade lägen fick Dembo åter plocka ur en boll ur nätmaskorna för att kunna konstatera att IFK Göteborg kunde utnyttja ett Djurgården utan krigsvilja och Mattias Jonson var skadad och inte ens med på bänken.
Botten is nådd
Skillnaderna mellan dessa två krisartade tidpunkter under Djurgårdens annars så framgångsrika 2000-tal är två saker. Dels att det skiljer nästan fem månader in på säsongen mellan matcherna. Men också att det 2009 fanns något som saknas idag både bland supportrarna och spelarna, krigsvilja. Kanske är det några år av miserabla insatser och frustration som tillslut tagit ut sin rätt hos båda. Att botten is nådd för alla inblandade och inte ens en nystart i form av ikonen Magnus Pehrsson kan veva igång hamsterhjulet.
Personangrepp på DIF-spelare
Vårsäsongen 2011 kommer jag alltid minnas som första året med säsongskort på Sophialäktaren för egen del. Men också året då personangrepp på spelare i truppen ansågs okej. Kanske en effekt av reaktionerna kring Sharbel Touma då gränsen att öppet visa avsky för en blårandig spelare överskreds. Symbolen, beviset och exemplet heter Pa Dembo Touray som efter tabben mot Mjällby blivit offentligt sågad av dels gamla trötta moderatpolitiker, men också av en hel läktarsektion mitt under en allsvensk match vid ställningen 0-0. Var finns Djurgårshjärtat hos de som lägger fokus på att få vår egen målvakt ur balans när matchen står och väger?
Uppslutning
Det här är min hittills tyngsta period som Djurgårdare, men trots det har jag aldrig tidigare längtat så mycket till nästa match. Jag tror nämligen att en viss typ av människor håller på Djurgården och föds med mentaliteten att kriga vid motgångar. Därför vill jag uppmana alla att sluta upp mot Syrianska 20/6. Arenan är skit, formen värre, men kärlek till klubben större. Dags att visa lojalitet vid motgång och göra realitet av ”alltid oavsett”.
”Det är när laget förtjänar det som minst, vårt stöd ska vara som störst”. Med ”Knivsta” på ett moln och Djurgårdsfamiljen sluten kan vi vända även detta. DIF mot rubbet.
