Krönika: Får vi uppleva ett guld till?
I kassakön på ICA, det sista man tänker när man somnar, det första man tänker när man vaknar. Drömmen om att få vara med på riktigt vid ett guld är med mig hela tiden. Det är inte den som driver mig, men en avslutning på resan som påbörjades igår, lever idag och rullar vidare imorgon.
I början av 2000-talet skördade DIF framgångar under Hardy Nilssons effektiva torpedhockey. Några år senare var det med samma tuffa metoder tagna ur ”Putte Carlsson”-pärmen Djurgården nådde samma om inte störra bragder i fotbollen. Kongo-Kim, ”Stjärt” den Ouden och drömmar om att dominera svensk fotboll. Klart jag kommer ihåg, klart jag var med. Ändå har jag inte fått uppleva ett guld. I mina mörkaste stunder tvekar jag om jag någonsin kommer få göra det.
"Nästa år då jävlar"-mentaliteten
Det var under våren jag för första gången fick insikten av att kanske inte få uppleva många av mina bänkgrannar på Stadion fått vara med om. Invardera Borås, plocka souvenierer under instormningen i slutminuterna, den vilda festen, den obligatoriska sjukanmälan dagen efter. Att vinna guld är få supportrar förunnade, ofta sällan de som förtjänar det mest. Ändå har alltid drömmen funnits där, ”nästa år då jävlar”-mentaliteten som kommer inför varje säsongsavslutning.
Känsla av lättnad
Frågan är vad guld är värt i lycka. Eftersom jag själv aldrig upplevt en planstormning då ett SM-guld är bärgat har jag frågat kamrater och bekanta om deras upplevelser. Väldigt ofta nämns en känsla av lättnad. Lättad av att det räckte hela vägen, lättad av rösten höll även i det sköraste stunder. De allra flesta har varit övertygad om en sak, det är resan till guldfesten som är bäst
Knyta näven
Då menar jag inte de sista fem omgångarna eller ens samma säsong. Snarare att längre tillbaka fått leva med att varje höst få se ett nytt lag hoppa runt i guldhattar till den klyschiga segersången samtidigt som Djurgården är närmare kval än guld. Och ändå någonstans i misären knyta näven och intala sig själv att nästa år ska man sjunga lite mer, åka på några fler bortamatcher och köpa lite mer souvenierer.
Trots allt och trots dåliga matcher där det enklaste passningarna känns omöjliga är jag övertygad om att vi har inlett en resa mot guld. Det finns inga garantier när målet nås, mer än att det kommer ske. Nästa stopp är Norrköping. Bottenmöte, dålig form och strid om vår allsvenska existens. Ändå kommer hållplatsen vara minst lika viktig som den kommande guldmatchen.
Jag kommer vara där, hur är det med dig?
