Krönika: "Union Jack är DIF"
Genom James Keene har Djurgården inte bara fått en målfarlig vass anfallare. Supportrarna har också fått en ny representant i Steve Galloways frånvaro. I en krönika reder redaktionens Gustaf Nilsson upp vilket sätt Djurgården är den svenska klubb med tydligast koppling till den brittiska läktarkulturen.
Längs Sofialäktarens nedre räcke hänger sedan en tid tillbaka en modifierad version av Union Jack - Storbritanniens flagga. Vitt har blivit utbytt mot gult för att den ska passa in ännu bättre på Stadion, men faktum är att ändringen är egentligen onödig. Ingen skulle nämligen ifrågasätta om orginalversionen hängde där. Djurgårdens supportrar har sedan länge haft starka band med den brittiska fotbollskulturen. Bandet Oasis, The Londoner på Karlavägen, Steve Galloway, Teddy Sheringham. Brittiskt och Djurgården på samma gång.
Ända sedan Djurgårdens supporterförening kallade sig själva Blue Saints och reste land och rike runt på 80-talet så har trumma varit tabu på Stadion. Precis som i England (med vissa undantag i PL-klubbar som till exempel Wigan) så har Sofialäktaren hållit hårt på de brittiska idealen. Här står vi upp och sjunger, utan hjälp av en trumma som håller takten. Sedan den här säsongen har vi dessutom en britt på planen, James Keene kan bli en kultfigur i stil med Steve Galloway - en av mina största idoler.
Galloway borde fått ett bättre öde
Så sent som i november träffade jag Steve på en av hans restauranger i Umeå. När jag kom in stod han bakom kassan och skojade med två äldre damer som var sugen på ostpizza. Många gånger har jag tänkt att Steves tränarkarriär borde kanske tagit honom längre än hit, en pizzeria i Västerbotten. Han var en populär spelare och har lyckats även som tränare utan att egentligen bli belönad för det. 2005 var han med och tog upp Umeå FC (laget han avslutade karriären hos), men fick gå då äventyret skulle börja följande säsong. Han kom till ett Djurgården som höll på åka ur 2009, men efter miraklet mot Assyriska i kvalet så fick han knappt ett tack. När jag frågade honom om han var bitter, som om jag förväntade mig att hans ambitioner borde varit högre, konstaterade han bara kort:
- Nej då, jag är nöjd var jag är idag.
Prestigeseger mot "lilla London"
Sedan Galloways dagar som spelare i den blårandiga tröjan har det varit ont om britter i Djurgården. James Keene var inte bara en spelare med en spelstil som behövdes. Hans slit längs fram representerar inte bara hur en järnkamin ska uppträda, han håller också en tradition vid liv. En tradition om ett Djurgården som oavsett arena, trupp eller serie alltid kommer vara den svenska klubb med tydligaste anglofiliska kultur . Då Göteborg brukar kallas "lilla London" i folkmun kan kvällens seger ses som en prestigeseger på flera olika plan.
Oasis och Union Jack är lika mycket Djurgården som Vallhallavägen lång.
