Aldrig Ensam
Hur inleder man en krönika som sammanfattar alla känslor och all tragedi från igår egentligen? Att beklaga det som hände, kanske är en bra start. Men sen då? Denna krönikan kommer inte att handla om att analysera varför det gick som det gick, eller hur det kunde gå så långt som det gjorde. Jag vill heller inte spekulera för mycket, eller säga saker som jag kanske inte har full koll på. Nej, det jag vill föra fram med denna texten är det som hände igår, efter matchen. Kärleken, och fotbollens gem
Att gå på fotboll utan att riskera livet ska vara en självklarhet. Min första tanke när jag fick reda på mer om tragedin var att det kunde varit jag istället. Eller min egen farsa, som är några år äldre än vår Broder som gått bort. Vi gick i exakt samma trappa där dödsmisshandeln skedde, för så sent som ett år sen. Samma trappa som tusentals Djurgårdare hade gått i bara några minuter innan. Vi har även sett på derbyn tillsammans, varit i Göteborg och på flera andra ställen. Aldrig har vi känt oss rädda, och vi har alltid försvarat fotbollen och tyckt att media blåst upp allting. Men nu står vi här, med ett dödsfall. Hur ska vi försvara detta?
Istället för att försöka förstå mig på hur det kunde gå så här långt så väljer jag att se de få ljuspunktar som finns efter gårdagen, och titta framåt. Vi valde att öppna upp Forum 1891 och det fullkomligt öste över kondoleanser för vår Broder, från alla lagtillhörigheter. Samtidigt vid Stockholms Stadion kunde man se halsdukar i blårandiga, svartgula, grönvita och alla slags färgkombinationer. I Helsingborg så stod Djurgårdare tillsammans med Helsingborgare på mordplatsen och sörjde. Överallt i Sverige tändes det ljus, i varma hem och på kalla lokala fotbollsplaner.
Matcherna som skulle gå lite senare på kvällen startade efter en del kritik, och där bar MFF-fansen, som vi har en komplicerad historia med minst sagt, upp en banderoll för att hylla vår Broder. MFF-spelarna tillägnade segern åt vår kompis. De var Djurgårdare med oss, om så för en dag. Från Svenska Fans olika redaktioner kan vi läsa rubriker som ”Utan varandra är vi ingenting”, ”Mörkret”, ”Blev tydligen poäng idag....” och mycket mer. På instagram kunde man se hashtags som #AldrigEnsam, #ViärNi och #DetRäckerNu. Under dagen har vi sett Johan Segui, ordf i AIK, och Bosse Andersson krama varandra, och massor av inlägg på forumen med förslag på gemensamma manifestationer.
Jag vill inte, och har inte kunskapen nog, att gå in på exakt hur och varför detta skedde. Men en sak är jag säker på, och det är att kärleken i svensk fotboll är enormt mycket större än hatet. Det märktes väldigt tydligt igår kväll.
Allsvenskan och det vanliga livet fortsätter, trots allt. Idag kommer AIK och IFK Göteborg att mötas i ett klassiskt hatmöte. Om några veckor har vi Djurgården-AIK och ett dubbelmöte mellan MFF och HIF. Låt dessa matcher visa för övriga Sverige, att kärleken är något som är mycket större än hatet.
Missförstå mig inte, hatkärleken har sin plats i svensk supporterkultur. Det vore konstigt att inte se "Aktiv sitt" hetsa mot valfri AIK’are längs sidlinjen i nästa derby. Men det är skillnad på hatkärlek och att använda våld mot oskyldiga supportrar.
I början av Augusti möter vi Helsingborg igen. Låt oss då hedra vår Broder, genom att visa gemensam kärlek och manifestera mot våldet. Till alla Djurgårdare där ute, vanhedra inte vår Broders minne genom att utföra hämndaktioner. Detta var tre individers verk, och inte Helsingborgs.
Till er alla andra ute. Tack för att ni visat all er kärlek till oss Djurgårdare. Jag har svårt att beskriva i ord hur mycket det personligen betyder för mig, och jag talar nog för de flesta Djurgårdare. Just idag är ni alla en del av Djurgårdsfamiljen.
Till sist. Vila i Frid, broder Stefan. Aldrig Ensam.
