Årets Snackis: Årets Järnkamin
Det är inte lätt att vara en supporter, iallafall om man nu inte håller på något av "glory hunter-lagen" i Europa. Men för de flesta präglas supporterskapet av ett lidande, något vi Djurgårdare fick känna på under 2016. Överhängande nedflyttningshot under stora delar av säsongen, halvhjärtade insatser kryddat med fem raka derbydebacle ledde till ett beslut av Järnkaminerna att inte tilldela någon spelare eller ledare titeln "Årets Järnkamin", något som blev en stor snackis i Djurgårdskretsar.
Årets Järnkamin har under många år varit en av de största utmärkelserna man kan få som Djurgårdare. Titeln antyder inte bara att man har stått för bra sportsliga prestationer och det är även mer än en kärleksförklaring från fansen. Årets Järnkamin är även ett bevis att man som spelare (eller ledare) representerat DIF med alla våra kärnvärderingar och lite till. En Järnkamin är inte nödvändigtvis den som fintar bort tre man och chippar bollen i mål, utan det vi kännetecknar är krigaren som aldrig viker ned sig. Spelaren som står upp, bär tröjan med stolthet och ger 100% i varje ögonblick.
Vi har inte saknat sådana karaktärer genom åren, men jag ska inte fördjupa mig i legender som "Baloo", Vito eller "Tjalle" utan vi håller oss till de senaste åren. Patrik Eriksson-Ohlsson, Mikael Dorsin, Markus Karlsson, Markus Johannesson, James Keene och Mattias Jonson. Inga dåliga exempel, och även om ingen av dessa var någon större poängspelare så vann de supportrarnas kärlek med ett spel som är förknippat med Djurgårdens DNA.
Året 2016 var ett speciellt år. Jag vill inte heller bespotta vår nuvarande trupp som det ena eller det andra, men faktumet kvarstår att Djurgårdens IF låg på en trettonde plats i Allsvenskan och dessutom förlorade samtliga fem derbyn med två mål eller mer. Beslutet att inte tilldela någon priset ansågs av många vara ett korrekt beslut, som en markering mot spelarna. Andra tyckte att det var ett märkligt beslut i och med att säsongen 2009 var värre, något som är svårt att argumentera emot. Men det finns en skillnad.
Jag tror att de flesta av oss känner igen vårt mönster i derbyn de senaste åren. Motståndarna gör ett mål och laget får en kollektiv ångest som till och med går att ta på, men kommer ni ihåg 2009? Ångesten var där i och med tabelläget, men jag kommer ett baklängesmål som orsakade en hel del svordomar och suckar på läktaren. Lagkaptenen Markus Johannesson tog omgående bollen för att springa till mittlinjen för att snabbt få igång spelet. "Vi har inte tid att deppa, nu jävlar kör vi!". Det är inget citat, jag var inte på planen, men det är signalen som en lagkapten, en Järnkamin, ska skicka ut!
Så var det rätt att inte dela ut priset? Frågar du mig så tycker jag nog det. Vem skulle man välja? Andreas Isaksson anslöt på sommaren, likaså Magnus Eriksson som dock kom med en historia hos en antagonist och då krävs det något exceptionellt för att vara med i diskussionen för Årets Järnkamin 2016. Olunga och Ranégie? Stod inte upp när det blåste som mest under våren. Bosse Andersson? Ett riktigt bra sommarfönster, men misslyckade chansningar ledde till behovet av förstärkningar. Mark Dempsey? Ja, det skulle väl vara han då om någon i den sportsliga verksamheten, men även han kom under sensommaren.
Får jag välja så skulle jag utnämna tifogruppen som Årets Järnkaminer, då de har bjudit på otroliga tifon i stormatch efter stormatch och det jobb som läggs ned är inte annat än beundransvärt. Djurgårdens tifon under 2016 var i världsklass, något jag hoppas håller i sig under 2017!
