Krönika: De fredlösa supportrarna
Filmen på hur MFF-supportern Marko blir brutalt misshandlad av ett gäng poliser är både hemska och tragiska att se. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna ”ÄNTLIGEN”. Äntligen dyker en sådan här video upp på fler ställen än youtube eller supporterforum. Äntligen börjar några inom media åtminstone skrapa lite på ytan kring något som ger en mycket större skaderisk för den svenska fotbollspubliken än alla bengalmördarhuliganer tillsammans: Nämligen polisvåldet.
När jag var liten minns jag hur jag en gång hörde en historia om en rövare som hade förklarats fredlös. Att vara fredlös betyder ungefär att du inte skyddad av lagen, och att vem som helst kan ge sig på dig utan att straffas. I samhällets ögon är den fredlöse redan så gott som död. Jag minns att jag tyckte att det lät väldigt hemskt att vara fredlös, samtidigt som jag också förstod att man måste ha gjort något väldigt hemskt för att bli fredlös. Sen växte jag upp och blev fotbollsupporter. Då fick jag själv känna på hur hemskt det är att vara fredlös. Och än värre, jag såg hur du inte ens behöver ha gjort något för att bli det.
Jag har aldrig slagits – ändå är jag fredlös
Jag har gått på fotboll regelbundet sedan slutet av 1990-talet. Jag har alltid stått upp och sjungit. Jag dricker öl innan (och ibland efter) matcherna och jag åker då och då på bortamatcher. Jag har varit både arg och frustrerad på läktaren fler gånger än vad jag kan räkna, och mer än en gång använt ett språkbruk som jag inte skulle vilja överföra på mina barn. Jag har däremot aldrig slagits med motståndare, kastat flaskor eller stenar, uppviglat, hotat, provocerat, eller kastat in föremål på planen. Jag har en utbildning, ett fast jobb, jag läser morgontidningen och intresserar mig för både politik och samhälle. Jag har aldrig begått något brott (okej lite snattade godis när jag var i 12-årsåldern) och har inte på något sätt legat samhället till last. Med detta sagt är jag inte unik eller annorlunda. Jag är precis som den absoluta lejonparten av alla fotbollsupportrar. Det vill säga en helt vanlig kille (kunde lika gärna varit en tjej) som tycker om att gå på fotboll och älskar mitt lag. Men i stora delar av samhällets ögon är jag fredlös.
Det kunde lika gärna varit jag
Det är därför det är så tragiskt att se filmen på MFF-supportern och både känna ”det där kunde lika gärna varit jag”, samtidigt som vi vet att det finns mängder av liknande historier som aldrig berättats eller fångats på film. Känslan är att ingen egentligen bryr sig. Är du fotbollsupporter så är du helt enkelt fredlös. Polisen kan bete sig hur de vill mot oss, media kan skriva vad (och hur) de vill om oss, och så fort du hamnar i en situation med människor som sällan eller aldrig går på fotboll tvingas du hela tiden försvara dig mot grundlösa påståenden, generaliseringar och rena lögner. Är det inte handgranater så är det macho-kultur, förvanskade bengaltester, eller krönikor i de stora tidningarna som antingen önskar livet ur dig eller som tycker att du ska låsas in i ett mörkt hål utan vare sig rättegång eller bevis.
Håll ihop
I en sådan här situation är det därför väldigt viktigt att vi håller ihop. Att vi inte börjar veva och skrika utan ser till att vara sakliga, korrekta och konsekventa. För nu står vi inför en närmast unik situation. Filmen på övergreppet mot MFF-supportern har nämligen börjat få fäste hos de icke-fredlösa. Nu har vi ett litet fönster där vi har möjligheten pumpa ut vår känsla, vår upplevelse och vår version och kanske kanske fortsätta få den här bollen att rulla. Vi har äntligen en möjlighet att få lite sympati, och med lite tur även en gnutta upprättelse. Så sitter du på en film, en historia eller liknande som visar polisens våld mot supportrar: Hör av dig till alla redaktioner du kan, smid medan järnet fortfarande är varmt.
Håll isär
Samtidigt som vi håller ihop är det även enormt viktigt att vi klarar av att hålla isär. Enormt viktigt. Lika duktiga som vi är på att förstå och berätta om hur det är en minoritet av fotbollsupportrar som använder våld, och att den överväldigande majoriteten av oss inte gör det, lika duktiga måste vi också vara på att både förstå och inse att det är precis samma sak hos polisen. Sverige fullkomligt kryllar av fantastiska och hårt jobbande poliser, som med kassa löner och tveksamma arbetsvillkor dag ut och dag in faktiskt gör ett jäkla bra jobb. Ett jobb vare sig du eller jag någonsin skulle vilja vara utan. Det här är inte deras fel eller ansvar, precis som det inte är ditt fel eller ansvar när någon slåss i din klubbs namn.
Vi kan klara det här
Klarar vi nu att både hålla ihop och hålla isär så kan det här faktiskt sluta bra. Vi har idag många fler initierade och vältaliga röster bland supportrarna än någonsin förut, och det finns fler och fler ljusglimtar i journalistkåren som faktiskt vågar ta vårt parti med jämna mellanrum. Vi har dessutom ENABLE-projektet (jag uppmanar verkligen ALLA att sätta sig in i det, här har vi något som på riktigt både kan och kommer göra en enorm skillnad med tiden) där världsledande forskning kring bland annat polisstrategier kan hjälpa oss att nå ut till de som idag ser oss som fredlösa. Sköter vi det här rätt kommer det bli svårare och svårare för polisen att slå oss, krönikörer att önska livet ur oss eller gemene frimärkssamlare att tycka att vi förtjänar det. Men det hänger på att vi både håller ihop och håller isär. Det är en skör tråd vi går på just nu, och minsta lilla grej som kan användas emot oss kan få den att brista.
Lyckas vi med detta så kan det här bli bra. För det här är inget krig som ska vinnas, det är en verklighet som ska tas på allvar. Den dagen vi slipper vara fredlösa är den dagen vi kan släppa prestigen och ta oss framåt. Det vinner alla på.
