DIF-bloggen: Tomheten
Att förlora en match, även ett derby, när man spelat bra och fallit på små marginaler kan nog de flesta av oss leva med. Åtminstone med lite distans till det. Men att återigen se DIF uppträda som ett svagt och räddhågset juniorlag så fort det vankas derby… Man orkar liksom inte. Man mår illa. Det är FÖR dåligt.
Då har man gått igenom hela känsloregistret igen då. Först kommer ilskan och besvikelsen. ”SÅ J*VLA DÅLIGT!”. ”VAD I H-VETE HÅLLER NI PÅ MED!”. Sen kommer förnekelsen. ”Helt sjukt att vi alltid släpper in så billiga mål i derbyn”, ”Fan hade vi fått in 2-2 där hade det kunnat vända”, ”Hade vi bara haft XX på planen hade det här aldrig hänt”. Efter det kommer känslan av tomhet. Det börjar i magen och sprider sig upp längs kroppen som ett isande svart hål. Inget är roligt. Ingen är rolig. Du vill inte vara vaken men det är samtidigt omöjligt att somna.
Morgonen efter är du helt tyst. Pratar inte med någon. Vill inte prata med någon. Dina fotbollsintresserade kollegor har vett att vara tysta. De icke-fotbollsintresserade kollegorna undrar varför du är så låg. Du inser att du aldrig kan förklara känslan men du gör ett tafatt försök. ”Men Micke, det är ju bara fotboll” säger någon. Du vill slå denna någon på käften och skrika ”NEJ DET ÄR INTE BARA FOTBOLL! DET ÄR EN JÄVLIGT STOR DEL AV MITT LIV. DET ÄR NÅGOT JAG BRUNNIT FÖR SEDAN JAG VAR LITEN. DET ÄR NÅGOT JAG STÅTT UPP FÖR PÅ SKOLGÅRDAR, OMKLÄDNINGSRUM OCH ARBETSPLATSER. DET ÄR KÄNSLOR, GLÄDJE, KAMRATSKAP, PRESTIGE OCH SÅ SJUKT MYCKET MER. DU KOMMER ALDRIG FÖRSTÅ SÅ SLUTA FÖRSÖKA RELATIVISERA MINA KÄNSLOR!”
Men det gör du inte. Du inser att den som inte förstår aldrig kommer att förstå. Dessutom vill du gärna sluta prata om det så snabbt som möjligt.
***
Till nästa derby vore det klädsamt om både spelare och ledare kunde skita i att uttala sig innan matchen om hur viktiga de vet att derbyna är och hur väl förberedd man är på dem. Fallhöjden blir liksom enorm när matchen väl startar och man återigen står på hälarna bakåt och missar femmeterspass framåt.
***
En sak som är extra irriterande med att förlora mot bajen är att de verkar tro att vi bryr oss om dem lika mycket som de bryr sig om oss. Det är kanske en generationsgrej, men för mig och mina vänner som är dryga 30 svider en bajentorsk på samma sätt som en hockeytorsk mot finland. Du vill absolut inte förlora för du vet hur mycket större segern är för dem än för dig. Besvikelsen man känner nu har mer att göra med att vi alltid viker ner oss i derbyn än att vi förlorade mot just bajen.
***
Jag hoppas innerligt att den ytterst lågbegåvade individen som tyckte det var en bra idé att kasta en banger mot sin egen publik (ska såklart inte kastas mot någon publik eller människa ö.h.t) får anledning att lära sig ett nytt ord: kamratuppfostran.
***
Inte för att slå oss själva på bröstet efter gårdagen. Men en sak som konstant slår mig när vi möter bajen är tacksamheten över att de aldrig lyckas skapa ”det där” trycket på läktaren. Tidigt 1-0, hyfsat snabb replik på vår kvittering, och efter 3-1 tar DIF slut helt. Förutsättningarna för en överlägsen läktarkross blir sällan bättre än så. Ändå står man där på läktaren och undrar när man ska höra mer än mummel från bajensidan. Visserligen en klen tröst. Men ändå.
***
Den sjukaste känslan så här dagen efter måste ändå vara att det aldrig har känts så värdelöst att vara serieledare.
***
Planen var att försöka avsluta det här blogginlägget med något positivt. Men klumpen i magen är fortfarande alltför påtaglig för att hitta den kraften just nu. Visst, jag vet likaväl som du att det här är övergående. Vi kommer vinna många fler matcher i år. Vi kommer få anledningar att känna både glädje och stolthet över vårt lag igen.
Helst omgående.
