Djurgården - AIK0 - 0
Djurgården - AIK 0-0: Låg kvalité? Fel – en toppmatch
En match där Özcan, spelarna och alla djurgårdare hade mycket att förlora. Insatserna är större än på länge i den här matchen där prispotten för blåränderna är mindre än på väldigt länge. Vid vinst är det en derbyvinst och en chans till en fin avslutning på säsongen. Gott så. Vid förlust? En AIK-klack som ska stå och sjunga om SM-guld på vår hemmaplan? Mardröm.
Özcan svarar på den typen av press som han alltid har svarat på den typen av press. Med mod och framåtanda. Ett offensivt formerat Djurgården som ser chanserna att sätta käppar i hjulet för antagonisternas marsch mot guldet. Ett tydligt 4-3-3 i anfallsspelet och ett ännu tydligare 4-4-2 i försvarsspelet. Özcan ska ha cred för att hans prat om mod och om att våga även visar sig på sättet han väljer att spela laget.
Sofia tifo bränner av ytterligare ett dröm-tifo och matchen ramas in av ett, för att vara derby, ganska sömnigt Tele2 Arena. Den känslan på arenan spred när spelet är tight och två lag som har svårt att hitta in mellan lagdelar på varandra.
Låg kvalité? Fel – en toppmatch
Jag tror att de flesta supportrar som var på plats kunde enas om att hela matchen höll låg kvalitet. Att det inte kändes som en derbymatch. Efter att ha sett matchen en andra gång på TV så var detta fel. Det var hög intensitet, smällde på och var stundtals en toppmatch i Allsvenskan. Två tighta, strukturerade lag som båda gick in för att vinna. Den typ av dueller som söndagens match innehöll är sällsynta på konstgräs. Båda lagens spelare både gav och fick ta emot ganska rejäla smällar – precis som det ska vara. Detta ledde dock till att lagen utraderade varandra något.
Båda lagen var extremt förberedda på det andra lagets anfallsspel. Detta blev kanske något tydligare i hur vår trea längst fram hade svårt att spela bollen framåt i banan. AIK hade ett kort lag som var extremt noga i sina förflyttningar upp och ner i planen. När bollen spelades upp på fötter på antingen yttrar eller Badji var AIK noggranna i att dessa inte fick vända upp rättvända. Djurgården som heller inte ville sätta den långa bollen bakom den högt stående svartgula backlinjen ledde till mycket spel på mittplan. DIF hade behövt fler diagonala löpningar från yttrar in bakom AIK:s backlinje, men bollen behövde också slås då.
AIK försökte sätta en hög press på Djurgården men som ofta löste det genom att Erik Johansson och Fredrik Ulvestad kunde växeldra och komma ner i ytor där AIK inte vågade pressa. Kerim försökte samtidigt få bort Adu ur deras offensiva presspel genom att ta en något högre utgångsposition. Känslan efter första halvlek var att Djurgården var det laget som vill bestämma på planen och att man faktiskt lyckas med detta stundtals genom att inte vika sig för AIK:s press. Djurgården vill visa att man är ett bra lag. Samtidigt var det AIK som skapade chanserna i första halvlek. Tack Tommi Vaiho.
Nytt ansikte i andra halvlek
I andra halvlek får matchen ett nytt ansikte. Båda lagen pratade i halvtid om att man behöver våga mer i anfallsspelet. Våga sätta bollen bakom motståndarnas backlinje och få backarna att jobba mot eget mål. Jonas Olsson i DIF och Per Karlsson i AIK är två av Allsvenskans bästa mittbackar när de får jobba med näsan framåt i banan. Jonas Olsson är också den spelare på planen som börjar sätta bollen bakom backlinjen samtidigt som Badji river och drar, Haris Radetinac kommer in med energi och trycker ner AIK:s mittfält i sina mittbackars knä. Detta öppnar upp centralt för Fredrik Ulvestad och Johansson och DIF kunde under en period under andra halvlek skapa ett ganska bra tryck mot AIK:s mål som slutligen leder till Nicklas Bärkroths jätteläge.
Svår taktisk match. Två bra lag som har studerat varandra gör det till en låst tillställning där inget av lagen viker en tum i slutändan. 0-0 får nog ses som ett rättvist resultat där rakryggade Djurgårdare faktiskt står för en bättre prestation än på länge.
