Djurgården - Malmö FF3 - 0
Djurgården – Malmö 3-0: Det här behövde vi, det här förtjänade vi!
Efter 13 års väntan, 13 år av att inte ha haft något att visa upp, något att skriva in i historieböckerna, så kom den tillslut. Titeln. På hemmaplan inför euforiskt mullrande läktare körde vi över Malmö både på planen och läktaren och det välfyllda pokalrummet fick en både välförtjänt och efterlängtad påfyllning.
Det hade på förhand målats upp som en total ångestmatch mellan två krisande lag och två pressade tränare. Med stora drömmar och ambitioner hade såväl Malmö som Djurgården klivit in i den här säsongen med bestämda steg för att sedan halka till och stuka foten, resa sig upp och ta några stapplande steg till bara för att sedan halka igen. Det här var alltså inte en cupfinal som skulle förstärka ett redan starkt intryck, utan betydligt mer en cupfinal som handlade om att stukade självförtroenden och döende drömmar skulle få fart och fyr igen på ena sidan, eller att få ännu en dunk ångestbensin på den andra.
Men vem hade trott att det skulle bli så här enkelt? För så snart matchen började var det som att hela Djurgårdslaget gemensamt hade sugit åt sig varenda droppe av den positiva och framåtlutade inställningen som vi supportrar hade lyckats piska upp under de senaste dagarna, och kanaliserat den till ett kontrollerat inferno nere på planen. Det var modigt. Det var bestämt. Det var tufft. Och det var helt underbart att se. När Djurgården kliver in matcher på det här sättet, med läktare som fullkomligen bär fram spelarna, ja då krävs det mer än MP-direktiv och lite trummande för att stå emot.
Snart brast även fördämningarna. Och det var urdjurgårdaren Jacob Une Larsson som öppnade dem. Redan där och då var Malmö på många sätt redan ett slaget lag. Det kom visserligen några tappra små försök mot slutet av halvleken, men medan Djurgårdsspelarna både sprang, hoppade och slet med mod och beslutsamhet, ivrigt påhejade av gungande läktare, kändes Malmö, såväl på planen som på läktaren både rädda och planlösa inför en övermäktig motståndare. Man var kanske där, men man deltog inte.
När sedan Kerim Mrabti, den fantastiske Kerim Mrabti, dunkade in 2-0 efter ett mönsteranfall direkt i den andra halvleken, ja då var det över även på pappret. Visst kändes det där och då fortfarande nervöst (det gör det ju alltid), men så här i efterhand var det aldrig någon fara. Jag minns något skott och några inlägg, men i övrigt var det full kontroll från Djurgårdens sida och när Jonathan Ring avslutade Ulvestads välkomponerade macka och satte 3-0 var det mer för att vrida om kniven en extra gång, ty bytet var redan såväl fällt som flått.
Domaren blåser av, det står 3-0 på tavlan och hela Djurgårdsfamiljen får gemensamt vråla ut sin lättnad, glädje och stolthet. Man kan förminska ett cupgulds betydelse hur mycket man än vill, särskilt när europaspel redan är kirrat. Men det går aldrig att vare sig förminska eller ta ifrån oss betydelsen av att få vinna något – tillsammans. Att få lyfta bucklor, sjunga segersånger och gå glada i hågen in i natten med mungipor som går upp mot himlen.. det är ju de här tillfällena man minns. Det är de här tillfällena vi kan hämta kraft från under tråkiga lunkmatcher i duggregn när bolluslingen inte vill in och motståndarna får in ett flippermål. Det krävs något speciellt för att vinna, och det är något speciellt att ha vunnit.
Det här behövde vi. Det här förtjänade vi. Tack Djurgården och tack Djurgårdsfamiljen – Nu blickar vi framåt tillsammans!
