Gästkrönika: En vi mot världen-känsla
”Det är ett utmärkt tillfälle att använda sig av stämpeln som underdog för att skjuta över all press till motståndarna och gå in i med känslan av att man inte har något att förlora.”
Jag har alltid älskad derbyn. Uppladdningen och spekulationerna inför matcherna, trycket som skapas mellan fansen och kampen nere på plan. Några av mina bästa minnen är från derbyn, t ex när Daniel Sjölund på egen hand vände matchen mot AIK 2007 eller när Aki Riihilathi fullständigt satte Eguren ur spel i matchen mot Hammarby samma år. Dock har resultaten och prestationerna i dom senaste derbyna lämnat mycket att önska, och förvandlat derbyn från något förväntansfullt till något ångestfyllt.
Jag ska inte gå närmare in på statistiken, men inte en enda derby-vinst på fem år talar sitt tydliga språk. Dom senaste tre säsongerna har Djurgården även ett dåligt facit mot dom andra topplagen i Allsvenskan. Visst, alla matcher lever sina egna liv och tillfälligheter som skador, domarmisstag och individuella misstag påverkar slutresultatet. Men jag tror alla kan se att nu har det skapats en dålig trend. Denna säsong har Djurgården inte ens tagit poäng mot topp-lagen eller mot Hammarby i två derbyn. Vilket inte känns speciellt lovande nu när ännu ett derby nalkas mot AIK.
”Pelle Olssons största utmaning”
Media har dragit upp den gamla termen ”derbyspöke” vilket inte är helt missvisande, för jag tycker man helt klart kan se hur jobbigt spelarna tycker det är att spela dessa matcher. Laget krymper ihop och backar långt tillbaka i planen, förlorar närkamper och tappar första och andrabollar vilket gör att all energi går att till jaga boll. När man dessutom släpper in billiga mål så ger man bort energi och initiativ till motståndarna. Jag tror delvis det är en taktikfråga då Djurgården oftast siktar på att jobba sig in i matcherna genom att ligga rätt i positionerna, istället för att försöka föra matcherna från start. Men det är inte hela svaret ändå tror jag. Många spelare har kommit och gått vilket inte gjort det helt enkelt för Pelle Olsson att spela ihop ett lag under längre tid. Frågan är hur man ska hantera situationen som den är här och nu. Egenskaperna finns där hos spelarna. Allsvenskan så pass jämn att inga matcher går att tippa helt säkert på förhand. Speciellt i derbyn gäller det att klara det mentala trycket, vilket är där jag tror allt sitter. Pelle Olssons största utmaning ligger i att få spelarna att tro på sig själva och som lag. Laget måste känna att dom faktiskt kan vinna om dom kämpar för varandra genom hårt slit som en enhet.
Mitt tips till laget är att göra som landslaget inför matcherna mot Danmark. Använd en yttre faktor för att skapa en ”vi mot världen”-känsla. I landslagets fall var det media, men det skulle lika gärna kunna vara fansen eller motståndarna eller varför inte allting? Poängen är att få gruppen att sluta samman under ett mantra att ”vi ska visa dom”. AIK kommer vara favoriter eftersom dom har hemmaplan och inte förlorat mot Djurgården sedan 2011 och ingen kommer förvänta sig att dom ska förlora på måndag heller. Det är ett utmärkt tillfälle att använda sig av stämpeln som underdog för att skjuta över all press till motståndarna och gå in i med känslan av att man inte har något att förlora. Kan man dessutom ta vara på energin från dom egna supportrarna så har man alla möjligheter i världen att ta sin första vinst på fem år.
Personligen kommer jag ha väldigt låga förväntningar inför måndag, men hoppet lever alltid. Jag tycker trots allt att Djurgården har en väldigt fin blandning av erfarenhet och talang. Kan dessutom Haris Radetinac kliva in i matchen så är det en riktig förstärkning. Vi har redan brytit en dålig trend i år med att vinna en premiäromgång. Dessutom såg vi i senaste omgången hur Helsingborg tog sin första derbyvinst sedan 2011 vilket visar att ingenting behöver vara som det alltid har varit.
Men något som aldrig kommer förändras, är kärleken till Djurgården.
***
Mer laddning inför derbyt - kolla in Blå Blues senaste musikvideo
