Gästkrönika: Ett supporterliv
Vi på redaktionen fick in en krönika skriven av signaturen BornBlue. Kommentatsfältet finns öppet, var vänlig att hålla god ton och visa respekt.
”Jag är en fotbollssupporter”. De orden kan betyda en mängd olika saker, delvis beroende på vem personen som säger det faktiskt är men även vem det är som hör de orden. Subjektiva erfarenheter och upplevelser påverkar oss alla på hur vi ser på varandra, hur vi bedömer och behandlar varandra ut efter vad vi själva vet om, tycker och känner.
För en ultras kan meningen med att vara en supporter (rent krasst generaliserat) vara någon som viker sina liv åt sitt lag/klubb/förening och tillsammans och för alla människor runt omkring det. Där uttrycket för denna passion och engagemang tas i form genom bengaler, tifo och non-stop sjungande. Man reser land och rike runt. Plats, datum, dag eller tid … inget av detta stoppar en från att se sitt lag spela match på plats och få chansen att göra bortaplan till hemmaplan för sina spelare med flaggor och sång!
För en lugnare, eventuellt äldre, människa på sittplats kan det handla om lite annat. Passionen för fotbollen och det lag den stöttar är inte mindre än ultras-killen men den här människan låter sitt supporterskap få utryck på andra sätt. I vissa fall kan den här människan själv ha varit ung och härjat i klacken för att med årens gång hittat ro med familj eller gammal vän på sittplatsernas sköna dynor. Under de 90minuter av matchen som spelas har man där mer tid till prat med sin bänkgranne om tiden förr, om lagkaptenens pondus eller den nya unga liraren som garanterat kommer slå igenom i år! Här utbyts den konstanta sången med höga protester mot domaren, lovord till ytterbackens hemåt jobb vid en kontring eller sköna pikar till motståndarens yttermittfältare med innebandy frisyren. Vid enstaka fall stämmer man in på den där favoritramsan som nu började från klacken, är humöret på topp eller jobbet varit extra slitigt tar man sig ton på växelramsan tillsammans med den aktiva sittplatsen.
Denna sittplats supporter kanske inte lika ofta kan eller orkar åka på bortamatcher ner till Skåne på en vardag som många av de yngre i klacken och ultras kan, men en och annan bortamatch kan det mycket väl bli. För nostalgins skull om forna aktiva dar eller det rena nöjet med att se sitt lag spela fotboll. Oavsett hur supporterskapet uttrycks är kärleken till sitt lag orubbligt.
De olika typer av fotbollssupportrar är långt fler än dessa två och i alla olika delar av arenorna och dess sektioner finns det inom dem själva olika typer av supportrar med olika tankar, idéer och syn på hur supporterskap ska vara. En överväldigande majoritet kan sköta sitt och respektera att människor är olika och att supporterskapet inte ska bestämmas av en viss grupp av människor utan få ha sitt egna liv, med all sin spontanitet och dess genuina influenser.
Idag kan vi alla nog vara överens om att allt inte står rätt till med fotbollen med sina supportrar. Inte främst av det supportrar gör men hur folk utifrån ser på oss, hur de ser på situationer kring matcherna, kring pyroteknik och på bråk.
I mångt och mycket är vissa delar supporterkulturen mer slutna och tajta än vissa andra delar. Ultraskulturen handlar i grund inte om att vara till lags mot lag och ordning, system eller makt. Det handlar om frihet och rättigheter. Det handlar om en brinnande passion som inte kommer släckas av en politiker och dennes föreslagna åtgärder, en person som aldrig satt sin fot på fotbollsarena än mindre en förståelse om hur denna kultur känner och tänker!
Jag personligen är en supporter som härjar i klacken, en obotlig nörd av läktarkultur och har en enorm förkärlek till pyroteknik och tifo. Jag missar aldrig en hemmamatch och sällan en bortamatch. Jag drömmer mig bort till karnevalsstämning ´ala Sydamerika men är mer än nöjd när hela arenan hoppar och sjunger i kör (i med eller-motgång).
Jag lever för mitt lag, att vara supporter är i mångt och mycket … mitt liv. Det är det jag spenderar all min tid och nästintill alla mina pengar på (resterande hamnar på kläder och alkohol samt en & annan vinyl platta från Stone Roses). När utomstående vänner, avlägsna släktingar eller personer man blir introducerade för vid en fest, hör att jag är en engagerad fotbollssupporter reagerar och besvarar folk det väldigt annorlunda. Vissa av dem är fotbollsfantaster vars engagemang och relation med sin klubb sträcker sig så pass långt till ett Viaplay-konto samt en och annan semester i den stad där deras ”favoritlag” håller till *host*.
Dessa är frågande till hur jag kan engagera mig så mycket i ett så dåligt lag!? Ett lag som inte spelat i Europa på flera år och inte vunnit ett SM-guld på än längre!?
Och hur kan jag gilla pyroteknik!!!!?? Sådant förstör bara fotbollsupplevelsen!? Haha ja ni..…
Några andra gillar inte sport alls och anser att lägga ner allt det jag gör på det att vara onödigt och korkat. De ser generellt ner på supporterkultur, något de själva inte kan definiera såklart, och är väldigt lätta på att fördöma de val jag gjort med mitt liv kring mitt lag.
Självklart finns det de jag träffar som är nyfikna, intresserade och generellt positiva till det hela och fascineras av det engagemang jag och mina gelikar har. Men allt som oftast kan en person utifrån INTE förstå det vi gör, det vi står för … Det vi lever för!
Men kan vi klandra dessa människor för att de inte gillar att fotboll? Att de inte brinner för att hoppa upp och ner & skrika halsen av sig i mer än 90min? I slutändan är detta liv ett val VI själva har gjort. Självklart kan vi inte klandra dem. Men när samma människor vill lägga sig i vår kultur, vad som ska vara tillåtet och inte på en fotbollsläktare, då kan vi klandra dem!
Under de senaste månaderna har pyroteknik och journalisters relation till frågan varit återkommande diskussionsämnen, oftast i den ordning jag skrev dem ovan.
Bengaler tänds, ”säkerhetsansvariga” håller matchen avbruten i 20min (på polisens nya direktiv), vissa på läktaren blir otåliga på att matchen inte spelas, en utomstående journalist med noll historia eller direkt erfarenhet av supporterkulturen riktar skarp kritik till de supportrar som bränner aka vi som lever för våra lag. Kritiken är oftast oproportionerlig, skev och oftast okunnigt formulerat (milt sagt). Relevant kritik uppstår mot denne journalist och dennes kollega eller t.o.m. samma journalist bemöter kritiken med att den visst ska få säga till om allt detta, trots att det den skrivit är populistiskt och oftast felaktig.
Diskussionen är tröttsamt och faktum är att, vem bryr sig? Den subjektiva upplevelsen hos en person som lever ett helt annat liv kommer aldrig bli den samma som den jag har. Men är det verkligen så svårt för så många utomstående att kunna acceptera denna nyansering, självinsikt, dem själva? Är bengaliska eldar på läktaren verkligen prioritet ett att diskutera i ett modernt samhälle och i en modern fotboll där både det ena och andra är fel ställt? Speciellt där situationen dras över med en stor fet kam påverkad av populistiska åsikter och opportunism inom journalistkåren?
Självklart är inte alla människor inom journalist branschen som så, har framkommit en drös med duktiga journalister som är bra insatta vid det här laget med supporterkulturen de senaste åren.
Förståelse för en annan individs känslor och tankar är avgörande för att ha ett konstruktivt och produktivt samhälle, gäller nog än mer i den här frågan runt fotboll. Ultras kommer ALDRIG sluta bränna bengaler, insikten om detta är totalt avgörande för framtida diskussioner och bestämmelser. Brännandet är INTE ett självändamål utan enbart ett djupt inrotat sätt att utrycka sitt engagemang och sin passion för sitt lag oavsett vad man själv må tycka om det. Som någon supporterprofil sade för inte alls för länge sen (minns inte sammanhanget eller vem):”En bengal är lika självklart för en ultras som en skateboard för en skate:are”. Detta måste utomstående människor som journalister, styrelsemedlemmar i SvFF och främst polisen verkligen förstå om progression ska uppnås ö.h.t!
Kompromissen mellan säkerhetspersonal samt förening med ultrasgrupperingar ligger inte i att sterilisera spontaniteten/friheten utan i att säkerhetsställa förutsättningar med och runtomkring dessa personer som kommer att (!) bränna.
- Hur snabbt kan brandmän släcka en eventuell liten brand från en eller flera bengaler?
- Hur ska evakuering ske?
- Vart kan de utbrända men heta bengalerna läggas efter bränning?
- Hur minimeras röken? Installera nya/fler fläktar på arenor som Tele2 och Friends?
- Kan Ultras bränna tidigare för att totalt ta bort risken att matchen förhindras? (I dagsläget en totalt oviktig aspekt då många av de längre uppehållen är löjligt långa och en kompromiss på den här fronten ger 0 lösningar)
Lösningen är inte bengaler på en pinne framför läktaren eller att man står på en platå, utan möjligheten för ultras att inte behöva gömma sig bakom flaggor och maskeringar. Att man kan bränna med vetskapen om att förutsättningarna runtomkring är optimala och att säkerhetspersonalens uppgift inte är att först och främst ta fast dig som bränner utan att du kan göra det med största säkerhetstänket bakom det. De personer som vägrar förstå eller respektera andra supportrar vill att man ska spruta vatten på de som bränner eller att polis ska kliva in med kravallutrustning på läktaren finner dessa tillvägagångs sätt i lugna länder som Polen, Ukraina, Brasilien och Serbien m.fl. där resultaten även går att se väldigt snabbt, ej det dem själva vill uppnå med en sådan metod såklart (f.ö. är det inte ens i nämnda länder speciellt vanligt utan ett rejält undantag). Personerna som önskar sig få se dessa metoder förstår inte att de ödesdigra konsekvenser det kan få, lika lite som de förstår sig på människorna som bränner dessa bengaler till att börja med.
Förståelsen och respekten för hur ens supporterskap ser ut är avgörande för alla vår läktares framtid. Så länge civilpersoner vägrar vara nyanserade i frågan men konstant lägga sig i den, så länge journalister svartmålar och överdriver i skeva, onyanserade artiklar ... Så länge polisen ljuger, så kommer det här inte komma någonstans.
Det kommer fortsätta vara en situation där olika supportrar vänds mot varandra, där klimatet mellan supporter och polis blir allt mer främmande. Där supportrar inte alls längre kan identifiera sig med den syn som utomstående får den kultur vi lever i, i den värld där vi valt att leva i.
Och oavsett hur ditt supporerskap ser ut, oavsett om du är ultras, gammal klackräv, härjar på aktivsittplats eller den lugnare delen av sittläktaren så är du en fotbolls supporter. Respekten och förståelsen gentemot varandra är något av det viktigaste vi har gent emot varandra. Vi har alla valt att leva ett supporterliv, oavsett hur du utrycker det så är det ett val jag respekterar något oerhört mycket och jag vill inte att en enda del av den motverkas eller förstörs av någon som valt ett annat liv.
