Gästkrönika: Vi är från Stockholm
Vi är Stockholm. Vi är en förening för människor som har bott i den här staden hela våra liv, skrattat i den här staden i hela våra liv, gråtit i den här staden i hela våra liv och älskat den här staden i hela våra liv.
Jag sympatiserar egentligen litet med Malmö.
Missförstå mig inte fullständigt, det finns en distinkt skillnad mellan ”sympatisera” och ”önska framgång”. Naturligtvis kommer jag alltid känna rivalitet gentemot klubben, och i vissa lägen staden, men det finns även någonting vilket jag finner innerligt charmigt med staden.
Mycket förklaras antagligen genom att snabbt återkoppla till min uppväxt. Malmö är en stad som i mångt och mycket påminner om ett av många Stockholms miljonprojekt som jag växte upp i. Malmö, likt miljonprojekten, har i sekel efter sekel försökt tråckla sig igenom svåra integrationsproblem. Malmö, likt miljonprojekten, har i sekel efter sekel lidit överskott på människor vilka genomgående haft det svårt i livet, vilka levt på existensminimum och knappt klarat livhanken. Malmö, likt miljonprojekten, har i sekel efter sekel förblivit arbetarnas bostadsplatser och städer. Dessa omständigheter har, trots min bittra rivalitet med stadens fotbollslag, lämnat mig med en positiv mersmak.
Här blir dock liknelserna problematiska. Överföreningen från stad till fotbollslag blir i det senare läget en identitetsfråga. Malmö är likt andra städer såsom Göteborg, Norrköping och Borås, väldigt små jämförelsemässigt med Stockholm. Detta avspeglas i kulturen kring deras supporterskap och fotbollslag; en malmöit håller på Malmö. En norrköpingsbo håller på Peking. En boråsare håller på Elfsborg. Mindre städer i kombination med avsaknad av andra fotbollsföreningar med (jämförelsevis) stark supporterförankring skapar en situation där stadens invånare egentligen står alternativlösa. Om en skåning bosatt i Malmö inte identifierar sig med staden väljer hen förslagsvis Helsingborg istället.
En stockholmare håller inte nödvändigtvis på Stockholm
I Stockholm är det annorlunda. En stockholmare håller inte nödvändigtvis på Stockholm. Det finns en del förklaringar till varför det ser ut så, att konkurrensen utgörs av tre lag istället för ett. När man bor i en storstad, vilken även erbjuder alternativ är det inte konstigt att befolkningen delas upp. Många inflyttande bönder väljer t.ex. det mer riksomspännande, ”folkliga” laget trots att de saknar tidigare förankring i staden och egentligen anser sin hembys hockeylag vara sitt förstalag.
Varför situationen i Stockholm är väldigt lik, men samtidigt totalt annorlunda, än resten av Sverige upplevde jag i förstahand efter länsderbyt.
Dagen efter det allsvenska fotbollsderbyt mot mörkermännen från Solna träffade jag på min arbetskollega. Vi började snabbt prata om fotbollsderbyt, för att sedan glida in på frågor kopplade till supporteridentitet. Han blev smickrad när jag påpekade att han besatt den utstickande förmågan många gnagare har, den där tonlägesförändringen och ljuset man ser bakom gnagares ögon så fort man börjar prata fotboll med en av dem. Det som många av oss finner motbjudande.
Han kom mycket snabbt in på frågan om vår påstådda avsaknad av identitet. Han menade, att även om Bajen är en klubb med lillebrorskomplex och förlorarmentalitet har de trots allt en cementerad supporteridentitet. Att det fanns ett homogent drag som knöt ihop respektive lags supportrar.
Jag replikerade blixtsnabbt. Vi är Stockholm. Vi är en förening för människor som har bott i den här staden hela våra liv, skrattat i den här staden i hela våra liv, gråtit i den här staden i hela våra liv och älskat den här staden i hela våra liv.
Vi är leendet efter svaret ”Stockholm”
Vi har ingen geografisk plats. Vi är inte knutna till ett beteende. I avsaknaden av homogenitet återfinns den folksjäl, den essens, som utgör Stockholm. Alla dess miljontals invånare, med olika bakgrunder, åsikter och upplevelser är vad som tillsammans utgör staden och vår identitet. I det virrvarret av olikheter förenas vi av en enda insikt; att vi älskar den här staden mer än något annat på jorden.
Vi är femåringen som första gången tar sina skälvande steg i Forssängsparken, vi är en tioårings första fotbollsträning i Bromma, vi är en sextonårings första kyss under en av Tantolundens björkar, vi är en tjugoårings första arbetsdag i Alvik, vi är den sliskliga artonåringen som med backslick tar röda in mot stan’ från Ropsten, vi är trettioåttaåringen som jobbat halva sitt liv på ICA Rågsved, vi är studenten som precis fått sin första hyresrätt i Hägersten, vi är sextioåttaåringen som bott i samma bostadshus på Odenplan hela sitt liv, vi är moppekidsen i Fruängen och vi är betongbarnen från Farsta.
Vi är leendet efter svaret ”Stockholm” när frågan ”var kommer du ifrån?” ställs. Vi är invånarna vilka gav våra liv, våra barn och vår kärlek till staden som vi kommer älska tills vi dör.
På söndag visar vi Skåne, och resten av Sverige, hur man älskar en stad.
Köp biljett till DIF - MFF
