GÄSTKRÖNIKA: Vi har inte råd att ge upp nu
Känslan efter en derbyförlust är allt för bekant vid det här laget. Det är inte längre en fråga om otur eller att vi inte är bra nog. Det, om någonting, har visat sig under säsongen 2019.
Den oundvikliga derbyångesten finns hos samtliga av Stockholmslagens supportrar. Dagar innan match diskuteras tidigare derbyresultat, nuvarande form och kanske den starkaste av dem alla: magkänslan. Den förstnämnda är svår att sporras av, samtidigt som den sistnämnda på något vis lurar en – gång på gång.
“Det känns annorlunda nu. I år är annorlunda”
Tyvärr är det sällan det. Djurgårdens IF har under året kanske inte stått för den mest makalösa offensiven, men vinsterna har varit många samtidigt som förlusterna varit få. För första gången på väldigt, väldigt länge har höstmatcherna haft en gedigen betydelse. Bortser man från säsongen för två år sen, när vi bärgade en Europaplats i sista omgången i ett kyligt Kalmar, har just höstmatcherna varit matcher som man varken glädjer eller grämer sig åt allt för länge. Det är alltid kul att gå på Djurgår'n – men det är länge sedan det var just så här roligt.
Med en säsong som allt mer gått från fokus på Europa till fokus på ett efterlängtat guld har resultaten inte heller svikit. Vi har vunnit starkt mot Sundsvall, varit lite sisådär mot Falkenberg och på något vänster tagit hem samtliga tre poäng från säsongens kallaste match i Östersund. När domaren blåste av på Jämtkraft Arena vände jag mig till närmsta person och sa ”En sån här match hade vi aldrig vunnit förut. I år är det fan annorlunda”.
Vi vann inte mot Gnaget för en månad sedan, men vi lyckades repa oss. I dag var en ny chans. Inför dagens derby var det, likt alla andra derbyn, ett monstruöst tryck på sociala medier gällande innebörden av matchen. Det hade nog inte gått någon förbi. En vinst idag hade inte bara satt oss i förarsätet i kampen om guldet. Det hade varit så mycket mer än så.
Men det blev inte så. Och ingen är förvånad.
En sådan här match får man helt enkelt inte förlora. Likt allt för många derbyn är det också en rejäl ångest inför att bemöta rivalers hån i skolan och på jobbet. Det är inget som någon av oss är ovana vid, men det är alltid precis lika mycket helvete för det.
Man får aldrig glömma att vi inte heller kan stå till svars för vad spelarna nere på planen gjorde. Vet du med dig att du gjort vad du kan? Gå rakryggad till skolan, till jobbet eller på stan imorgon. Det enda vi kan göra nu är att fortsätta så som vi gjort hela säsongen, vilket gjort att vi är placerade där vi är.
För ganska exakt tio år sedan nickade Mattias Jonsson in 3-0 målet mot Assyriska med minuter kvar. Vi hade med nöd och näppe klarat oss kvar i Allsvenskan. Det var absolut ingen som trodde att vi skulle klara oss kvar under de sista matcherna. Nu är det i jämförelse en underbar slutsträcka, men det funkar givetvis inte så. Vi är säkerligen många som går runt och mår ganska illa dag in och dag ut när tankarna svajar omkring gällande ett potentiellt guld. Just nu ligger vi och Malmö på samma poäng, vi med sämre målskillnad. Det enda vi kan göra nu är att stå bakom vårt lag. Efter en match som idag är det fullt förståeligt att vissa anser att de inte förtjänar det.
Men vi själva förtjänar det. Vi förtjänar efter så många år fyllt av misärer i form av tunga förluster, kamp om nedflyttning och derbyspöken. Vi förtjänar att vinna SM-guld igen, och vi förtjänar att göra det i år.
Ta några dagar och slicka såren. Tillåt er själva att må piss. Sen reser vi oss igen och gör precis allt vi kan.
Allt vi kan. För att vinna hela jävla skiten. Mer än så kan ingen av oss supportrar göra.
