I backspegeln med Åke: 50-talets Super-Bo
Så här i sillytider bjuder Åke Wilhelmsson på en historisk tillbakablick till när Sigvard "Sigge" Bergh agerade likt Bosse Andersson gör idag.
Sigvard ”Sigge” Bergh, Djurgårdens fotbollsordförande, för oss supportrar var han den store, den allsmäktige. Ja, han kunde och visste allt.
Det handlar om tidigt 40-tal. Sigge Bergh hade klivit på som fotbollsbas och fick med sig föreningens ishockey- och bandysektioner så småningom på köpet. Men fotbollen var Sigges favoritgren. Han hade ju med viss framgång lirat i DIF:s A-lag tillsammans med bland annat Hans Garpe och Erik ”Mördar'n” Lindbom.
Pappa och gubbarna där hemma på Tomtebogatan hade minsann sett Sigge spela på Stadion, som i början av årtiondet blivit Djurgårdens nya hemmaplan. Dessutom kunde de berätta om hur Sigge slog in det avgörande målet (2-1) i Norrköping. DIF hade i denna tid för evigt lämnat ”Tranan”, Tranebergs Idrottsplats, som jag som liten har suddiga minnen av när jag satt där med pappa och de andra farbröderna i gänget. ”Tranan” är för mig i minnet en jättestor rödmålad träkåk.
Sigge Berghs första framgång som ledare måste ha varit SM-guldet i ishockey 1950. DIF:s hockeysektion sorterade under fotbollssektionen. Jag hade glädjen att få uppleva finalmatchen på Östermalms Idrottsplats i sällskap med kompisen Lars-Gunnar Björklund (blivande TV-sport-idol). Självaste Sigge Bergh bjöd in oss i värmestugan i paus. Finalen spelades på naturis och med låg sarg. Jag vill minnas att Djurgården vann med 7-2.
Som sportjournalister kom Lars-Gunnar och jag i framtiden att ha särskilt goda kontakter med Sigge. Han hade ett stort djurgårdshjärta och var otroligt duktig på att hitta fotbollstalanger.
I det sammanhanget kom hans kunskaper väl till hands när IK Sirius lyckades köpa flera av våra absolut bästa spelare och tillika landslagsmän. Till Uppsala-klubben flyktade landslagsmålvakten Arne Arvidsson, den blågula trion Hans ”Tjalle” Mild, Leif ”Chappe” Eriksson och Hans Nilsson, och Torsten Furukrantz.
Detta var förstås ett svårt avbräck inför en ny serie. Sigge såg dock framtiden an med ro och han bestämde sig för att själv resa runt för att leta efter nya spelare. Vad jag minns värvade han Jan-Erik ”Prillan” Sjöberg, Kay Wiestål, Claes Cronqvist och ytterligare några spelare. Till råga på allt vann Djurgården guldet detta år! På Sigges meritlista står genom åren dessutom fler värvningar, som föll väl ut.
Som fotbollsordförande kunde han räkna in fyra SM-guld till Djurgården. En stor Djurgårdsledare. Ofta är det nästan alltid spelarna som hamnar i förgrunden när man talar och skriver om våra idrottshjältar. Sigge Bergh har i det sammanhanget kommit offside. Jag skulle vilja slå ett slag för ledarsidan när vi talar om ”Århundradets Djurgårdare”. Där är Sigge Bergh stor, men frågan är om inte Bosse ”Super-Bo” Andersson är vår allra störste!
Detta är Åke Wilhelmsson: Skrivande sportjournalist sedan tonåren (1940-talet). Ursprungligen ”radskrivare” i en rad tidningar. Med tiden anställd på bland annat Aftonbladet Sport. SVT-anställd 1964: Aktuellt, Rapport, därefter egna program och programserier som ”Sånt är livet”, ”Kvällsöppet”, debatter, valprogram, intervjuer inom fakta och underhållning. Sedan barnsben urdjurgårdare. Livskompis med Lars-Gunnar Björklund och Tommy Engstrand. ”Trion Wilhelmsson-Björklund-Engstrand inkarnationen av äkta blåränder” skrev någon. Åke var styrelseledamot i DIF:s fotbollssektion 79-80. Ingick i DIF-hockeyns resurskommitte på 70-talet, startade DIF-tv. Erhöll DIF-diplom 1977 för förtjänstfull föreningsinsats.
