Isak Hien i intervju med Forum 1891 – om genombrottet, drömmen och kärleken till Djurgården
Från Vasalund till Atalanta. Från Ettan Norra till Europa League-mästare. Isak Hiens resa är allt annat än traditionell. Han har gått från att slåss om en startplats i Djurgården till att ställas mot några av världens bästa spelare. I en exklusiv intervju med Forum 1891 berättar han om den krokiga tillika oväntade vägen till toppen, lärdomarna längs vägen och varför han känner att han kan ta sig hur långt som helst.
När Forum 1891 får en längre sittning med den omtyckte försvararen befinner sig Isak Hien i sin bostad i Bergamo. Han laddar upp för dagens träningspass som är några timmar bort, och som för hans del är av det lugnare slaget då han vid intervjutillfället är skadad och indisponibel för helgens match mot nästjumbon Venezia (slutade 0-0, reds. anm). När intervjun är genomförd exakt 47 minuter senare och transkriberingen ska genomföras visar det dock sig att inspelningen blivit korrupt. Kvällen kommer istället att handla om desperata samtal till olika tekniska förmågor innan det förkunnas att materialet inte kommer gå att rädda. Det blir därför ett nödvändigt ont att skicka ett skamset sms till Hien igen och be om en ny intervju; där det också betonas kring förståelsen om tiden inte finns för ännu en sittning. Svaret dröjer till morgonen därpå – men är av det positiva slaget.
”Hahaha knas. Vi löser det broder! När har du tid att köra igen?”
Ingen rak väg till toppen
Året är 2020 och Allsvenskan, liksom hela världen, är kraftigt påverkade av coronapandemin. Under den märkliga säsongen som spelades helt utan publik befinner sig en 21-årig Isak Hien i Vasalund och Ettan Norra, där han precis skolats om till mittback. Detta med ett utgående kontrakt – men inte utan spekulanter som gärna ville sno åt sig den nye mittbackens signatur.
– Det var kul faktiskt, där på hösten. Mitt kontrakt var utgående i Vasalund så jag visste att jag hade säsongen ut. Vi höll dessutom på att vinna serien, så jag tänkte att jag i värsta fall skulle förlänga och få spela Superettan. Det var också skitkul. Men så tänkte jag att jag kanske skulle gå till ett ännu bättre lag i Superettan, men jag hade inte tänkt på det mer än så. Sen, strax därpå, fick jag höra att… jag tror att det var Östersund, som var intresserade. De spelade i Allsvenskan och kämpade för att hålla sig kvar, och jag tror att de lyckades med det också till slut.
– Så då tyckte jag ju att det var skitkul, att jag hade möjligheten att gå till Allsvenskan. Sen började vi ändå hoppas på en större klubb, ett bättre lag, från mitten och uppåt i serien. Men det var också svårt, för det kändes inte som att någon klubb var riktigt såld. Jag vet att IFK Norrköping kom och kollade på någon match och hade något slags intresse, men de tyckte inte att matcherna vi spelade gav tillräckligt mycket. De tyckte vi (Vasalund) var ganska dominanta, så det kanske var svårt för dem att se. Någonting i den stilen var det, men sen kom Djurgården ganska mycket från ingenstans.
Isak Hien i nickduell mot Marcus Hansson i en träningsmatch 25 januari 2017
I november var FotbollDirekt först med att avslöja att det fanns allsvenskt intresse för ”den omskolade talangen”, och strax därpå också att Djurgården gett sig in i dragkampen. Men för hans egen del var processen smidig – och när Stockholmsklubben kom in i bilden var det en självklarhet, menar han.
– Min agent ringde en dag och sa att han hade snackat med ”Bosse”: att Djurgården var intresserade och att det var konkret. Jag fick inte höra någon gång att de var intresserade men inte visste helt ännu – och det är ganska mycket så i fotboll. Så direkt när jag fick höra om Djurgården så fick jag veta att det var konkret. Det var skitkul. Där och då var det en sån positiv överraskning och det var ingenting som jag förväntade mig. Det var superroligt och ingenting jag egentligen tvekade över.
Han skrattar till lite innan han fortsätter:
– När jag fick höra att Djurgården var i bilden, då dog allting annat. Det fanns inget annat lag som jag skulle vilja gå till i Allsvenskan, och alla förutsättningar fanns där för att jag skulle gå till Djurgården.
Efter värvningens offentliggörelse i december månad var det dock långt ifrån den start som varken Djurgården, dess supportrar eller Hien själv hade hoppats på. I årets första träningsmatch ställdes man mot Akropolis IF med Hien som mittback från start, men lyckan blev kortvarig. 32 minuter in i matchen tog sig Kista-sonen för baksida lår och tvingades byta – vilket, utöver de två minuterna i förlustmatchen borta mot Degerfors i maj, blev det totala antalet minuter i blårandigt för hans del innan han lånades ut.
Årets första träningsmatch blev allt annat än lyckad för Hiens del
– Jag var skadad tills mitten på april så jag missade väldigt mycket. När jag var tillbaka så tror jag inte att jag var ens på bänken i någon match, så jag var utanför truppen (den tidigare benämnda Degerforsmatchen är undantaget, och han satt på bänken i 0-0-matchen hemma mot IFK Göteborg, reds anm). Vi hade ganska många mittbackar då; det var Ekdal och Une, och det var Nyholm (Jesper Löfgren köptes också in i mars månad, reds anm). Det fanns tillräckligt med spelare och i juli gick jag ut på lån, tillbaka till Vasalund.
Isak Hien anslöt till ett Vasalund som kämpade i botten av tabellen, där han strax efter utlåningen i en intervju med Djurgårdsfamiljen (med undertecknad som skribent även då) beskrev det som att ”varje match i princip blir som krig”
Då hade du Roberth Björknesjö som tränare, eller hur?
– Ja, han kom i slutet där kring de sista sju-åtta matcherna.
Vad är din bild av honom? I Djurgårdsled är han mycket uppskattad.
– Han var väldigt uppskattad i Vasalund också. Han kom in med mycket energi, likt det som hände i Djurgården! Vi fick inte riktigt den effekten… vi var ganska avhängda och lyckades inte hålla oss kvar. Men jag har bara positiva bilder om honom: mycket energi, skön, väldigt lätt att prata med och väldigt lätt att ha som tränare. Verkligen. Inte bara en duktig fotbollstränare men även en bra människa. Han gav mig mycket självförtroende, han hade ju tränat många spelare som spelade i Allsvenskan. Och när jag tvivlade lite, eller i den perioden som jag var i, så var det skönt att höra att han tyckte att jag skulle kunna ta en plats i Djurgården. Han pushade mig verkligen att ge järnet när jag kom tillbaka.
Isak Hien gjorde ingen superinsats i träningsmatchen mot FS Metta
När säsongen 2022 drog igång skulle Isak Hien äntligen få en större mängd speltid, och i den andra träningsmatchen väntade lettiska FS Metta. Bara sex minuter efter sitt inhopp skedde ett dråpligt försvarsingripande som ledde till reduceringen.– Det var den första matchen som jag gjorde när jag kom tillbaka. Jag såg ju den matchen som en chans för mig att visa upp mig. Så gjorde jag ett sådant misstag och kände bara att… okej, förtroendet och chans till speltid… det kommer inte att vara större nu. Den matchen var tuff för mig. Det satt sig lite och blev psykiskt, men sen möter vi Malmö FF i cupsemin och där tycker jag att jag gör det bra.
Det gjorde du. Det var många som pratade om just din insats efter matchen.
– Jag tror att den matchen var viktig för mig. Det var synd att vi förlorade i slutändan men för mig var den viktig. Då kände jag att jag var bra på nog för att prestera på den här nivån.
Trots den skakiga inledningen i blårandigt började Hien smått cementera sin plats i startelvan, och i hemmamötet mot Helsingborg räddade han en poäng i den 92:a matchminuten med att nicka in kvitteringen för sitt första allsvenska mål. Det skulle inte heller dröja länge innan större klubbar började få upp ögonen för den kraftige backen; däribland den nederländska storklubben AFC Ajax.
– Det var bara roligt, och kul att det gick så snabbt från att man tvekar om man kommer få spela till att man ryktas utomlands. Det kändes skevt på något sätt, men det var skitkul. Det var som ett kvitto för mig att jag gjorde det bra, och jag fick mer självförtroende. Då släppte lite av de tankarna och den press man haft. Man kände att man hade tagit ett kliv, från att man försöker slå sig in i startelvan till att man är mer etablerad. Jag kände faktiskt inte att jag hade mer press och fler ögon på mig, utan snarare tvärtom. Jag kände att pressen släppte lite och att jag kunde fokusera mer på matcherna, och kände ingen oro över speltid eller oro över att göra misstag.
Man kan inte göra annat än att tänka på din fint med sulan i eget straffområde när vi mötte IFK Värnamo.
– Mm, verkligen. Sådant kommer per automatik när man får självförtroendet, och det var verkligen ett flow som höll sig i, jag vet inte hur många matcher, och där det kändes som att allting gick min väg. Jag kände att jag var en av de bästa spelarna i Allsvenskan – jag var inte rädd för att göra misstag. Då vågar man spela på ett annat sätt och man vågar ta för sig mer. Det är nog då de flesta spelarna spelar sin bästa fotboll.
– Men det är också svårt att vara i ett sådant flow på det sättet över en jättelång period. Det kommer alltid nya utmaningar, eller så gör man ett misstag. Man kanske tappar bollen i en sådan situation, och då svänger det åt andra hållet.
En euforisk Isak Hien kramas om av Ekdal och Radetinac efter målet mot HNK Rijeka
Våren och sommaren var en majestätisk upplevelse för samtliga inom föreningen, och förutom ett bländande spel i Allsvenskan var det också starten på det omtalade Europaäventyret. I returmötet i den andra kvalomgången av Conference League stod Isak Hien för 1-0-målet (totalt 3-1) och det blev tämligen glasklart att en ny stjärna hade formats – och från läktarhåll skanderades Hiens namn.– I dubbelmötet mot Rijeka så var jag inte i tankarna kring flytt, så det var bara skitkul. Som du säger, alla sjöng mitt namn. Jag kände verkligen att jag hade tagit plats i det här laget och att jag var uppskattad. Det var precis det här jag hade drömt om. Dels ända sedan man var liten, dels jag kom till Djurgården. Att få vara med om de här stunderna, de här matcherna: derbyn, Europamatcher, det är matcherna som man vill spela. Det var verkligen skitkul när jag ser på klipp från den tiden.
– Den sommaren var hundra procent den bästa perioden i mitt liv och i min fotbollskarriär. Jag har vunnit Europa League här, och varit med om roliga grejer här i Serie A, men det är inte samma sak när du är utomlands. Det är en annan grej i Sverige och jag känner att Djurgården verkligen är min klubb. Supportrarna är de som alltid kommer stå bakom en, och att få ha de minnena och ha varit med om de kvällarna… som du säger, att fira mål framför Sofialäktaren – det är saker som man aldrig kommer glömma. Det är verkligen bara fina minnen.
Hien blir väl omhändertagen av Slakthuskurvan efter Rijeka-vinsten
Att tampas med Kylian Mbappé
Efter en tids förhandling stod det i slutet av sommaren till slut klart att Isak Hien skulle lämna den blårandiga dressen för spel i Italien och Hellas Verona. Det innebar också en flytt från Stockholm, en plats han hade bott i hela sitt liv och haft hela sin fotbollskarriär.
– Det var en omställning på alla sätt. Jag hade flyttat lag innan men det var i Stockholm: där jag bodde, där mina vänner bodde, där min familj var. Nu var det plötsligt ett helt annat land och det var så mycket som behövde ordnas med. Man skulle först dit och skriva på, sen skulle man fixa lägenhet, ordna en bil, lösa all logistik. Då hade jag ingenting förutom fotbollen i början, men jag hade en väldig tur som hade min nuvarande fästmö, som då var min flickvän, som kunde följa med. Men det var en omställning att det enda man hade där och då, det var fotbollen.
Pratade du med några från Djurgården?
– Inte jättemycket, men såklart lite grann. Jag pratade en del med Joel (Asoro), ”Mange”, Radetinac och Albion (Ademi).
Ett och ett halvt år senare gick flyttlasset ännu en gång, denna gång från kulturstaden Verona till "Città dei Mille” och Bergamo – och historiska Atalanta BC. Från ett bottenlag i Serie A, till ett topplag som suktar efter titlar efter över 60 års väntan.
– Det var en väldigt stor skillnad. Sen blir det dags att göra sig redo för Europa League.
På tal om omställningar?
– Haha, ja. Verkligen.
Isak Hien på Anfield med Darwin Núñez i ryggen
– Nej, men… det var helt galet, såklart. Jag minns kvartsfinalen när vi skulle möta Liverpool på Anfield och vi visste att vi stod inför en riktigt tuff uppgift. Vi sa innan att vi bara skulle göra vår grej, vårt spel och se hur långt det tog oss. Vi gör en otroligt bra match och vinner med 3-0. Semifinalen var det inget snack om och sen är vi i final mot Bayer Leverkusen. Det var otroligt mycket snack om deras streak av vinster och allting men vi lät det vara. Det var mycket press från media. Man ska aldrig säga att man inte var orolig och det är lätt att säga det i efterhand, men vi alla hade en bra känsla och det kändes bra i laget. Och sen…
Han stannar upp, funderar lite och skrattar till.
– Det är klart det är det sjukaste någonsin att vinna Europa League. Och som vi sa, några år innan har man varit i inte ens Allsvenskan och krigat om startplats. Det känns jävligt fint och att någonstans kunna visa att man alltid ska kämpa och att aldrig ge upp.
Den 15 augusti 2021 spelade en 22-årig Isak Hien, då i Vasalunds IF, samtliga matchminuter i 3-1-vinsten mot Falkenbergs IF på Skytteholms IP. Publiksiffran? 173. Exakt tre år senare stod bland annat Jude Bellingham, Vinicius Junior och Kylian Mbappe öga mot öga mot samma Isak Hien – i Supercupfinalen. Publiksiffran? 56,042. Slutresultatet blev 2-0 till Real Madrid, men Hien hänvisar tillbaka till den återkommande punkten om kontraster i karriären.
– Det är klart det var sjukt att inför matchen se Vinicius och Mbappé. Mbappé gjorde fullständigt kaos i VM 2018 och var 18 år gammal. Jag spelade i division 1 då. Det är klart att det var otroligt att få ställas mot några av världens bästa spelare, som är med och fightas om Balon d’Or. Men sen är det match och det är något jag gjort i så många år. Då kan man släppa det och man fokuserar bara på uppgiften. Då är det samma känsla som när jag spelade för Verona eller för Djurgården.
Isak Hien går segrande ur duellen med Kylian Mbappé
Jag ska inte snacka dåligt om Falkenberg, men det är ju inte Mbappé du mötte då.– Nej, det var det verkligen inte, haha! Men ja, fan, det går fort i fotboll. Det är så jävla svårt att sätta ord på. Jag tror det bästa sättet man kan säga det på…
Han funderar en lång stund.
– Det är att man… jag fattar inte själv, om jag ska vara ärlig. Man fattar ju på något plan och jag vet ju att jag är här, jag spelar i Serie A och i landslaget. Allt det har jag förstått, och jag har förstått att jag kommit så här långt – men det sjunker inte riktigt in allting som man gjort. Det känns typ som att det inte var jag som spelade på Skytteholm mot Falkenberg och det känns som att vi är två olika människor. Men som du säger – det går väldigt fort.
– Jag tycker bara det är kul. Jag har försökt anamma den känslan av att jag har krigat och min karriär såg kanske inte ut på utvecklingskurvan som att det var så här långt jag skulle komma. Men jag har gjort det med hårt jobb och jag fortsätter ha med mig det, och jag ser allting som positivt och som en bonus utan att på något sätt känna mig klar. Jag känner bara att jag kan ta mig hur långt som helst och att jag kan spela mot vilka som helst, med vilka som helst för jag känner att jag brutit de barriärerna eller hindren som jag hade innan – och jag ser inget stopp nu.
Det märks tydligt att Hien är en ödmjuk och tacksam spelare; han tar ibland längre pauser i sina svar för att hitta rätt ord.
– Jag försöker se det positivt och att inte vara allt för… jag vet inte vilket ord jag ska använda men... girig, kanske. Jag är jävligt tacksam för hur långt jag har kommit, för de möjligheterna som min karriär har gett mig, min familj och alla som betyder något för mig. För min del försöker jag bara se det positivt och inte bli så att man jagar flyttar, jagar pengar och jagar vad man nu kan jaga, utan jag känner mig väldigt tillfreds med hur långt jag kommit. Dessutom tror jag, och vågar tro, att jag kan gå mycket längre också – men lite utan stress, kanske.
Atalanta tog sin första titel på över 60 år efter att ha vunnit Europa League-finalen mot Bayer Leverkusen
Hur tänker du på framtiden? Du har vunnit Europa League med Atalanta, siktar du på att ta Atalanta till en Serie A och/eller Champions League-titel – eller tänker man mer än så?– Det är svårt faktiskt! Det är lite som jag var inne på innan, att se på det positivt och inte med stress för min del. Som du säger, man hade kunnat sikta på att ta sig till ännu större klubbar och sådana grejer men jag känner verkligen att jag mår bra här. Jag trivs här, både i staden, i klubben och med mina lagkamrater. Så jag känner egentligen ingen stress på det sättet.
– Jag hade velat testa på att spela i en stor, stor klubb någon gång i min karriär men det är såklart inte bara upp till mig. Sen måste man göra det bra och ta sig dit. Men jag känner verkligen inte att det hade ”make or break” min karriär, och jag känner verkligen att jag hade kunnat spela i Atalanta i en massa år framöver. Jag trivs verkligen 200 procent och jag känner inte att jag saknar något på det sättet.
Nej, det är ingen håla du bor i, direkt. Jag tänker osökt på Hjalmar Ekdal. Han bor i Burnley.
– Hahaha! Men nej, jag bor här med min fru. Hon har flyttat hit och bor med mig. Det är nice, vi trivs bra. Verona var kanske lite vackrare som stad, och Bergamo känns mer lite mer som en familjestad. Det är inte så mycket som händer men jag tror att det passar oss bra. Jag är inte heller någon som behöver speciellt mycket utöver mitt eget hem, det är väl det jag prioriterar – att jag vill bo bra. Annars finns ju Milano, vi bor 30–40 minuter ifrån. Många gillar att åka dit och shoppa eller gå på restaurang men det är inte riktigt det vi gör, vi gör inte så mycket så vi trivs bra ändå, haha.
Om man ser till Serie A då – vem är den bästa spelaren du spelat mot?
– Oj. Det är en riktigt svår fråga. Jag skulle nog vilja säga Rafael Leao, det är en helt fantastisk spelare. Kanske Lautaro Martinez också, han kan blixtra till när som helst. Han är svår.
Avslutningsvis kom intervjun att handla om ett smått ofrånkomligt ämne – det kring hans potentiella återkomst några år framåt i tiden. Han själv stänger inga dörrar efter att utlandskarriären är slut och berättar också att han så ofta som det går försöker följa matcherna via TV.
– Jag gör mitt bästa. Ibland krockar det, det kan vara att man tränar, äter lunch, är någonstans där vi inte får använda telefonerna. Men när jag har möjlighet så gör jag det. Sen har jag inte jättebra kontakt så men det finns ju vissa som man har lite kontakt med på Instagram, exempelvis. Det är oftast Jacob Widell Zetterström, Joel, och så Bosse, såklart.
Kan man räkna med att du kommer hem sen när du är klar med utlandslivet?
– Det vill man såklart.
Den sista frågan då: vad vill du hälsa till Djurgården och dess supportrar?
– Bara att vi förhoppningsvis ses framöver och någon gång när jag vänder hem. Att jag tittar och verkligen önskar Djurgården allt det bästa. Som sagt, jag snackar lite med Bosse också och försöker få lite ”inside-info”; vad som händer, hur det går, vilka som ska värvas och ha en dialog med honom.
– Men också att jag verkligen saknar ”Djurgår’n” och att jag verkligen uppskattar den perioden som jag hade där. Den kärleken som jag fick, det var något utöver det vanliga. Det är sådana saker man aldrig glömmer, varken jag eller människorna runtomkring mig, min familj och mina vänner. Bara kärlek, och jag hoppas jag får spela framför dem någon gång igen.
***
Vilket är ditt bästa Isak Hien-minne? Kommentera gärna, men tänk på att hålla god ton!
