Krönika: Äntligen tro, hopp och kärlek igen!
En enorm glädje och en gränslös lycka var det som omgärdade mig när jag med aldrig så lätta steg lämnade arenan under gårdagen. För det var ju precis det här vi hade väntat på. Det som vi både hade längtat efter, drömt om och saknat. En övertygande seger mot en av våra största rivaler, där såväl spelarna på planen som vi på läktaren visade resten av fotbollssverige vad vår underbara Djurgårdsfamilj är kapabla till när vi gör det tillsammans.
Optimismen spirade. För första gången på jag vet inte hur länge kändes det underbart att få se DIF spela fotboll igen. Det låg ett speciellt slags brus i luften timmarna innan avspark. Ett brus fyllt av förväntan inför vad som komma skulle. Visst var det nervöst, och visst fanns det en del borträngd ångest någonstans i det där bruset också. Men känslan var ändå god. För oavsett hur matchen nu än skulle sluta var vi en Djurgårdsfamilj med ett litet leende på läpparna igen. En Djurgårdsfamilj som såg på framtiden med tillförsikt och, vilket jag är fullständigt övertygad om, absolut hade överlevt en förlust så länge som vi såg tecken på positiv förändring i spelet och attityden.
En fullständig explosion av attityd, vilja och kärlek
Väl inne på arenan växte sig känslorna allt starkare, och när matchen väl var igång så exploderade de fullständigt. Vi fick se så långt mycket mer än en förändring och otroligt mycket mer än en förbättring. Vi fick se ett Djurgården som hade bestämt sig. Ett Djurgården som ville framåt. Ett Djurgården som vågade. Men framförallt fick vi se ett Djurgården som vägrade vika ner sig, som insöp all den energi som läktarna pumpade ur sig och omsatte den på planen. För första gången sedan 2014 och den där underbara 2-0 segern hemma mot Malmö, eller upphämtningen till 2-2 mot aik 2015, fick vi uppleva ett Djurgården som levde i fullständig symbios med publiken. Attityd, vilja och kärlek förenades i en underbar och kraftfull allians. Francis Ford Coppola, Martin Scorsese eller Woody Allen, ingen hade kunnat skriva ett bättre manus för den här kvällen i jämförelse med verkligheten. Och när Dembo efter slutsignalen lufsade in på planen, lyftkramade Mark och sedan drog igång Kamela Vesta.. Kapsla in den känslan mina damer och herrar. Det blir sällan mycket finare än så.
Viktigt att vi inte förhastar oss nu
Men hur underbart allt än var igår, och hur bra vi än mår idag, så är det otroligt viktigt att vi står kvar med fötterna på jorden. Vi ligger fortfarande på kvalplats, och vi behöver många poäng till för att vi ska kunna känna oss säkra. Därför tror jag det är av yttersta vikt att vi, mitt uppe i våra glädjemoln, också förstår att det inte kommer se ut så här i 13 matcher till. Poängtapp kommer komma och prestationer kommer fluktuera. Att börja slappna av nu och tro att Mark är världens bästa tränare, att Ragge blivit Zlatan, Tim en ny Roland Nilsson eller att Faltsetas heter Makeléle är inte vägen till fortsatt framgång.
Det viktigaste nu är att vi fortsätter ge spelarna energi, fortsätter få laget att känna att vi står bakom dem och att de absolut får göra fel så länge de försöker göra rätt. Lyckas vi med det har resten av den här säsongen alla fortsättningar för att bli ett ordentligt ljus i det stundande höstmörkret.
