Krönika: Det handlar om karaktär
Efter försluten mot Norrby har vi alla en viktig fråga att ställa oss själva. Det är frågan om vi tycker att det är ”värt det” att gå på matchen imorgon. På en match som är fullständigt betydelselös annat än som kvalificerad träning.
För den är sannerligen inte obefogad. 0-0 mot Ängelholm följs upp av fullständigt förskräckliga 2-4 mot Norrby. Smaka på det igen, N o r r b y. Det är sanslöst. Vidrigt. Får det att knyta sig i magen på mig. Jag kan inte prata om det med någon för det slutar bara med att ilskan och aggressionen ökar i styrka tills jag exploderar i långa utläggningar om lata, nonchalanta spelare utan vare sig hjärta eller vinnarskalle som borde få lönen fryst.
Men jag orkar inte vara arg hela tiden. Och under de stunder där ilskan är under någorlunda kontroll kan jag även börja tänka tankar som någonstans skulle kunna kallas reflekterande, eller kanske snarare konstruktiva. Jag ställer mig frågor som ”det kan ju faktiskt bara vara ett olycksfall i arbetet, det behöver inte vara ett symptom på en farlig sjukdom”, eller ”det tar ett tag att spela in nya killar i laget, det är inte konstigt att det blir så här ibland”.
Sedan tar ilskan vid igen. Den säger att oavsett om man har en dålig dag och saker inte stämmer är det absolut minsta man kan kräva av professionella idrottsmän att de har huvudet med sig och åtminstone ser till att springa och gå in i närkamper ordentligt. Även om det är det enda man klarar av för dagen så SKA det vara mer än nog för att klå ett Div. 1-gäng. Vilket för mig fullständigt ogiltigförklarar inspel som ”alla kan ha en dålig dag” eller ”vi följde inte spelidén tillräckligt bra”. Om 11 spelare, samtliga med odiskutabelt högre nivå än motståndarna, märker att spelet inte ”sitter” ordentligt är det ändå aldrig, under några omständigheter, lika med en förlust om de själva inte tillåter det. Det är helt enkelt för dåligt att förlora som vi gjorde, och det hoppas jag att samtliga spelare (och framförallt ledare) både inser, jobbar med samt tar ansvar för.
När frustrationen är så stor är det svårt att hitta ljusglimtar. Jag misstänker att en av de största anledningarna till det är att jag inte kan göra något åt det. Jag kan inte påverka spelarnas beteende. Springer jag in på planen och går in i en närkamp får jag inte gå på fotboll igen på många år. Börjar jag jaga spelare och ledare på sociala medier eller på stan reducerar jag mig själv till någon slags blandning av ”urgnagare” och ”nybajare”.
Jag vet att många av er nu vill skrika: ”Men du kan visst göra något åt det! Om du bara ser till att sjunga ännu högre på matcherna, får fler av dina bekanta att köpa biljetter, om du bara fortsätter att tro, hylla och älska så kommer du slutligen att belönas”. Jag läste en riktigt bra krönika på JK:s sida nu precis som syftade till ungefär det, att vi aldrig ska sluta drömma utan stå enade i såväl motgång som medgång och därigenom hjälpa spelarna till stordåd. Det är en inställning som jag har den största respekten för, och jag har inget illa att säga om den alls. Men det är inte därför som jag går på matchen imorgon. För mig är svaret på frågan om det är ”värt det” att gå på matchen imorgon, och varje match som följer efter den, inte att jag tror att spelarna presterar bättre av att jag visar mitt stöd. Jag är inte där för att spelarna eller ledarna förtjänar det, eller för att de behöver mig.
Jag är där av en enda anledning: Jag är DIF.
Och är man DIF visar man karaktär. Inte för någon annan – utan för sig själv. Imorgon träffar jag alla er som känner samma sak.