Krönika: Djurgården är en resa, inte en destination
Det finns få saker i livet som får det att vända sig i magen på mig mer än ”vägen till lycka och framgång”-inspiratörer. Ni vet de där som bygger hela karriärer på att hålla föreläsningar och skriva böcker om hur positivt tänkande och tro på dig själv är skillnaden mellan din nuvarande grå vardag och en framtid fylld av guld, glamour och lycka. Och som, då de totalt negligerar vikten av ett konsekvent och hårt jobb, endast lämnar kvar odrägliga plast-positivister eller lyxfällan-aspiranter bakom sig.
Men varför yrar jag om det här, bör inte den här texten handla om Djurgår’n och en stundande premiär? Jodå, det är precis det den gör. Eller snart kommer att göra åtminstone. Ben Sweetland heter i alla fall en av all de här självhjälpsprofeterna (passande nog med initialerna B.S), och häromdagen ramlade jag på ett citat av honom som lyder:
”Lycka är en resa, inte en destination”
Det betyder såklart precis ingenting egentligen, och har flera varianter i både sång och i dikt, där Robban Brobergs Målet är ingenting - Vägen är allt och Karin Boyes Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd väl är de som ligger närmast till hands. Men även om det inte betyder någonting så fick det mig, så här i premiärtider (och berätta nu inte det här för Ben), att känna någonting.
Det fick mig att känna hur oerhört glad och tacksam jag är över att ännu ett år få vara med på resan tillsammans med den stora grupp spretiga människor som tillsammans samlas under fanan det står ”Djurgårdsfamiljen” på.
Därtill fick det mig också att drömsk reflektera över mitt snart 20-åriga aktiva supporterliv. Så mycket jag varit med om. Så mycket Djurgården varit med om. Så mycket jag förtröstat och slagit huvudet i vägen. Så många gånger jag önskat att jag börjat samla frimärken istället och sluppit all ångest.
Men också, så många gånger jag varit helt oregerligt lycklig. Så många gånger jag känt en glädje och en gemenskap som du får leta med ljus och lykta efter på frimärksklubben eller självhjälpsseminariet.
Visst, Djurgården tar mycket från dig. Det tar tid och pengar och kan tära på både jobb och relationer såväl som ditt generella välmående. Men för vad allt Djurgården tar ger man även så otroligt mycket tillbaka att varenda självhjälpscoach står med stora ögon och frågar sig ”Hur fan lyckas de med det där?!”.
Jo, svarar vi då, vi lyckas med det för att Djurgården är en ständig resa utan destination. Och det är just det som ger oss lyckan. Ett ständigt rullande tåg med människor, från alla åldrar och bakgrunder, som inget hellre vill än att sitta på det där tåget tillsammans och gemensamt upptäcka vad som väntar vid nästa station.
Snart rullar det här tåget (såväl bildligt som bokstavligt) in på en ny station. In i en ny säsong. Och visst hoppas jag att det blir ett bra stopp. Så här lite på avstånd från fönstret i kupén ser det dessutom ut som att det är en riktigt trevlig station.
Men skulle det mot förmodan inte bli så, ja då hittar du självklart mig på sätet bredvid när tåget rullar vidare ändå.
************
(Och har du inte gjort det redan säkrar du din plats på resan här: http://fotboll.dif.se/)
