Krönika: En vecka på små lätta moln
"Vi gjorde det här tillsammans och skapade en inramning på arenan det kommer pratas om decennier framåt", skriver Gustaf Nilsson i en krönika.
Att följa Djurgården innebär att man vet en sak säkert: Du får uppleva hela känsloregistret. Oftast inom loppet av 90 minuter.
Glädje, sorg, uppgivenhet, eufori, ilska och varje nyans där emellan. Det vet alla som förra veckan åkte ner till Malmö och fick se ett håglöst DIF förlora. Eller de som befann sig på Grimsta IP och fick se kanske en av de märkligaste matcherna jag någonsin bevittnat.
Det var därför med vis försiktighet man blickade mot cupfinalen. Skulle vi lyckats ladda om eller var BP-matchen början på en allvarlig kris?
Svaret blev total urladdning. På planen och på läktarna.
Känslan av att befinna sig på Open Air-uppladdningen kommer jag leva på i flera år. Runt omkring dig ser du människor som varit med på hela din supporterresa. Från regniga skitmatcher i Borås till snökaos i Gävle. Hopplösheten efter derbynederlag och kaosartade år i allsvenskans nedre region.
Nu fick en hel supportergeneration av 80- och 90-talister äntligen dela en stor upplevelse tillsammans. Och framgången kom när vi kanske som minst anade det.
Även om det var svårt att ta in guldet från innerplanen på Tele2 efter finalen var det ändå en känsla av stolthet. Vi gjorde det här tillsammans och skapade en inramning på arenan det kommer pratas om decennier framåt.
Det var en dag och en vecka där ett kilo vägde 700 gram.Jag lider med alla som av någon anledning inte var på plats.
Oavsett vad som händer i år kommer säsongen 2018 alltid vara året då vi bärgade det första guldet på Stockholmsarenan. Tack till alla som gjorde det möjligt!
Alla till Tele2 på torsdag!
