Krönika: ”Ett litet hopp tänds”
Jag tvivlar inte en sekund på att det finns talang i truppen. Problemet är att det för tillfället inte finns något lag. Men vår i särklass just nu bästa spelare ger oss lite hopp med ett uttalande.
Vi vet inte om vi ska skratta eller gråta. När vår backlinje håller juniorklass i match efter match, när våra tekniskt och fysiskt svaga yttrar tappar ännu en boll eller när vi låter en stackars inlånad 18-åring från Ghana irra omkring ensam på topp borta mot Elfsborg.
Det är väldigt tydligt efter de inledande matcherna i allsvenskan att Magnus Pehrssons och hans organisation har misslyckats totalt. Djurgården har inte vunnit en match i Allsvenskan sedan 22 oktober. Laget har inte blivit ”hårt straffade”, haft otur eller marginalerna mot sig – de har lyckats släppa in 16 mål och göra två. Djurgården är just nu inte bättre än såhär. Sämst i serien.
Det talades om att truppen var bättre i år, att spelarna hade tydligare roller. Det värvades unga spelare från Argentina, Litauen, Brasilien och Ghana. Det faktum att vår viktigaste defensiva spelare försvann någon vecka innan seriestarten var inget större bekymmer. Det snackades om att vi var bättre än på länge. Det snackades en hel del överlag. Och nu är han som snackade inte ens kvar i föreningen. Nu är vi strandsatta med ett märkligt hopplock fotbollsspelare – många av dem unga, orutinerade och främmande för vår fotbollskultur – med självförtroendet fullständigt kört i botten.
Från Djurgårdens håll har det pratats mycket om familj, anda och hjärta den senaste tiden. En dag som denna, dagen efter en 5-1-förlust mot Åtvidaberg, känns orden viktigare än någonsin – men samtidigt väldigt tomma. Bevisligen är det bara på läktaren Djurgårdshjärtat behövs. Inte i tränarstaben, inte i styrelserummet. För att vi inte ska vara klara för Superettan redan efter 15 omgångar behövs en rutinerad röst som vet hur man sätter ihop ett lag för Allsvenskan. Som vet hur viktig det är att bygga bakifrån, som spelar ihop en backlinje, som jobbar med detaljerna för att minimera misstagen och inhyser självförtroende och hopp i våra viktigaste spelare.
Vi på läktarna kommer fortsätta att hålla ihop, fortsätta gå på matcherna. Djurgårdsfamiljen ÄR stark där.
Jag tvivlar inte en sekund på att det finns talang i truppen. Problemet är att det för tillfället inte finns något lag. När vår i särklass just nu bästa spelare Amadou Jawo med tom blick förklarar att han ”aldrig har mått så här dåligt. Någonsin”, tänds ändå ett litet hopp. För vi känner nämligen precis samma sak.