Krönika: Förväntningar & förhoppningar på #superveckan
Den så kallade superveckan närmar sig med stormsteg. Vissa av oss är fyllda av förväntan och optimism, medan andra redan bitit ner naglarna ordentligt och önskar att den redan passerat. Klart är dock att vi under dessa tre matcher kommer lära oss mycket om både våra spelare och om oss själva. Mer oklart är kanske vilka förväntningar vi egentligen ska ha?
För drygt två och ett halvt år sedan, innan säsongen 2014, skrev jag en text om förväntningar och förhoppningar inför den nya säsongen. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, och även om resten av innehållet i den texten inte är aktuellt idag tycker jag att det passar bra att damma av just resonemanget kring förväntningar och förhoppningar inför den stundande superveckan. Så här skrev jag då:
”För säkert tio år sedan läste jag ett reportage om den, numer relativt bortglömde tränaren Bosse Johansson i fotbollsmagasinet Offside. Som med allting man läser så glöms det ofta bort med tiden, men här var det annorlunda. Jag minns tydligt hur Bosse pratade om skillnaderna mellan förväntningar och förhoppningar, samt vikten av att hålla dessa åtskilda. Förväntningar, enligt Bosse, ska ses som det minsta man kan kräva utifrån den situationen man befinner sig i och kommer ifrån. Förhoppningar liknar mer realistiska drömmar, det kan absolut ske, men det blir kontraproduktivt att likställa förhoppningar med krav.”
Jag kan på många sätt tycka att den kommande superveckan har många likheter med känslan inför en säsongspremiär. Vi har en till hälften ny startelva jämfört med i våras, vi har en ny tränare, och även om resultaten under Mark hittills varit okej är ändå känslan att det, precis som inför en säsongpremiär, är svårt att veta riktigt var vi står. Hur bra är egentligen Marks DIF? Vilka förväntningar och förhoppningar är rimliga att ha inför det som komma skall?
Mina förväntningar på Superveckan
Jag har alltid haft svårt att vara objektiv när det kommer till DIF, vilket jag knappast lär vara ensam om. Man känner så starkt, hoppas och tror så mycket, att man antingen brukar bli optimist, pessimist och sällan realist när det kommer till det egna lagets prestationer. Om jag nu ska göra ett försök att vara så objektiv som möjligt kring mina förväntningar är den första tanken som slår mig att det är viktigt att vara ödmjuk. Vi vet att DIF kan stå för riktigt bra prestationer. Vi vet att vi har en del spelare av hög kvalitet. Vi vet att vi på rätt dag kan vinna över vilket lag som helst. Men nu möter vi inte vilka lag som helst, vi möter lagen som är placerade etta, tvåa och trea i serien. Lag som har varit betydligt mer konsekventa i sina prestationer än vad vi har varit. Lag som haft betydligt fler ”bra dagar” än vad vi själva har haft, och dessutom lag som har fler spelare av hög kvalitet jämfört med oss. Därför känns det också, rent objektivt, som en dålig idé att skapa sig förväntningar kring poäng och resultat.
Mina förväntningar ligger istället på prestationen. För oavsett hur det nu går poängmässigt förväntar jag mig ett DIF som verkligen gör allt i sin makt och lite till för att ge sig själva chansen. Som springer, sliter, aldrig ryggar för en närkamp, ett motlägg eller tappar geisten efter ett mål i baken. Ett DIF som vågar kliva fram, som ser till att använda läktarens stöd till att pusha sig själva att ta den där extra löpningen, att orka den sista metern. Lyckas DIF med det tycker jag att de kan gå rakryggade efteråt, oavsett hur många poäng som spelats in.
Mina förhoppningar på Superveckan
Givet att DIF motsvarar ovan nämnda förväntningar på prestation finns det all anledning att våga drömma lite. Visst är både Malmö, aik och Norrköping bra lag. Men SÅ bra är de faktiskt inte (särskilt inte aik), och SÅ mycket är det inte som fattas för att vi ska vara där. Om bara försvarsspelet skärper till sig, om Isak fortsätter leverera klassräddningar, om Manges energi smittar av sig, om Olunga får ett läge i straffområdet, om Ranégie fortsätter dominera i närkampsspelet, om Kevin hittar rätt med bollarna.. ja då kommer såväl Malmö som Norrköping och (speciellt) aik få oerhörda problem med oss. För då är vi sjukt svårslagna.
Nu kanske det känns som lite väl många ”om” här. Men samtidigt, vad är det som säger att det inte kan ske? Görs bara grundjobbet ordentligt, är koncentrationen konstant hög, då är jag övertygad om att det kan bli en hel del poäng som plockas. Det är absolut en förhoppning vi kan ha, en (realistisk) dröm vi kan nära.
Vi supportrar då?
Om jag tar upp förväntningar och förhoppningar kring spelarnas prestation, borde jag inte göra samma sak med fansen, kan man kanske fråga sig? Nej faktiskt inte. För det ingen anledning alls att gå runt och hoppas att vi ska prestera bra på läktaren, att vi ska skapa ett tryck som ger spelarna den där extra energin. Det är något vi bara SKA göra. Något vi SKA förvänta oss av både oss själva, våra polare eller grannar bredvid. För efter en säsong som denna, med så mycket upp och ner och kaos och konflikter, kommer vår inställning på läktaren under de här tre matcherna inte bara definiera vår säsong. Den kommer även definiera oss som supportrar.
Så: Gå på matchen. Sjung allt vad du kan. Vik inte ner dig. Sen kan du, oavsett resultat eller spelarnas prestation, stolt se dig i spegeln dagen efter.
