Krönika: Ge mig premiär, nu!
"Jag är övertygad om att missväxtåren är förbi", skriver Gustaf Franz i en krönika om att äntligen blicka framåt - på allvar.
I dag är det exakt tre veckor till Djurgården tar emot allsvenska nykomlingen Sirius. Det kommer bli tre veckor där vi kommer stå utan några riktiga svar var dagens DIF står. För även om vi har en match mot Tromsö till helgen har Özcan en tydlig order för uppladdningen: Träning, träning och åter träning.
Jag gillar det!
För som dystopisk, härdad supporter är det lätt att vilja piska fram lite vilja i truppen efter cupfiaskot. Hur Kim-hypen rann av för de flesta efter 30 sekunder mot Degerfors. Hur uppenbart det varit att det finns allvarliga luckor både i anfallet och i försvaret. Att man har en oändlig längtan efter en derbyvinst. Att vi står här igen, inför ännu en säsong - med en ny tränare.
Fast samtidigt var det länge sedan jag längtade så mycket efter en säsong som i år. Bortsett från bristerna, som verkar spacklas ihop av ett lån i form av supertalangen Gustav Engvall, känns Djurgården som ett lag att räkna med på allvar igen. Vi pratar inte längre om budgetvärvningar på långtidskontrakt, ekonomisk härdsmälta och att tvingas sälja spelare till sommaren. Vi pratar om hur vi ska kunna hitta lekkamrater till Kim Källström.
Som klubb börjar DIF få tillbaka ett självförtroende som varit skadat sedan 2009 och framåt. Flytten till Stockholmsarenan har till slut sjunkit in (saknar fortfarande att ta en matchöl på Östra), vi har en Slakthuskurva som är röststarkast i Sverige, en Sofialäktare som genomgått en generationsväxling och blivit starkare. Jag är övertygad om att missväxtåren är förbi.
Samtidigt som jag skriver denna text har jag ett fönster uppe på datorn. Vilken premiärdoja blir det 3 april?
Ge mig premiär, ge mig Djurgården!
