KRÖNIKA: Kim slutar – Men ryktet om 2018:s död är starkt överdrivet
Att Kim Källström avslutar karriären var ett besked som ingen Djurgårdare ville ha. Men har det verkligen den betydelsen för framtiden som man kan befara?
En tid i livet hade jag en period där jag plöjde ordspråks- och citatböcker i samma takt som en snöröjare på entreprenad. Den perioden fick dock ett abrupt slut (och tack och lov dessutom innan dessa citat letat sig upp på väggar eller in i ramar) så snart jag ramlade över Winston Churchill-citatet ”att läsa citatböcker är en bra sysselsättning för en obildad människa”. Ofrånkomligen hade dock ett och annat av dessa citat redan hunnit etsa sig fast i mig, någon jag märker av lite då och då när de plötsligt ploppar upp i minnet under de stunder jag febrilt famlar efter en jämförelse eller ett uttryck för att sätta ord på en känsla eller en tanke.
Och nu när det närmast chockartade beskedet kom att Kim Källström lägger skorna på hyllan, vilket tillsammans med rykten om försäljningar av såväl Mange som Kerim gör att säsongen 2018 plötsligt känns lika spännande som ett mjukt paket när du var liten, kommer jag att tänka på talesättet ”Bytt är bytt och kommer inte tillbaka”. En hård läxa många av oss säkerligen åkte på när vi var små. Att helt plötsligt stå där och ha blivit av med något och kämpa med den tuffa insikten att det aldrig kommer tillbaka.
För det kommer bli tufft det här, absolut. Och det är inte vad vi vare sig ville eller hoppades på när vi med glada miner gjorde bokslut nere i Kalmar för bara en dryg månad sedan. Visst, vi var medvetna om att vi i både Mange, Kerim, Beijmo och Une hade spelare som drog till sig intresse och att minst en av dessa sannolikt kunde räknas bort. Men vi hade även någon form av trygghet i att sådana tapp i så fall byts mot gott om pengar att värva ersättare för, samt en (om än motvillig) vetskap om att det är så det fungerar. Får vi fram en bra spelare så kommer han försvinna, det finns inga ”om” gällande det. Det finns bara ”när?” och ”för hur mycket pengar?”.
Att tappa Kim däremot.. Det går givetvis inte att ersätta. Det är omöjligt. Han både är för mycket och symboliserar för mycket för att en jämförelse med någon annan spelare ens ska kunna komma på fråga. Det är ett stort stort sportsligt tapp, samtidigt som det är det känslomässiga tappet som kanske ändå känns mest. Den bubblande glädjen när ryktet om att han var på väg hem spred sig som en löpeld hos varenda blårand. Den fullkomliga explosionen av känslor när det visade sig att drömmen blev sann. Mottagandet, intervjuerna. Känslan av att ingenting är omöjligt. Han var hemma, han var vår, han var fjädern i hatten. Symbolen för att vi hade överlevt vandringen genom dödsskuggans dal och kommit starkare ut på andra sidan.
Men nu när det har hänt, när det är över, när det inte blir något mer Kim. Vad gör vi då? Ska vi bara lägga oss ner och dö? Konstatera att 2018 nu är skit och att inget som händer framöver kan väga upp det som precis har hänt? Visst kan det vara en tilldragande tanke, och nog tusan finns det något självterapeutiskt i att få gotta ner sig i livets orättvisor ibland. Men någonstans måste man sluta och börja leta efter en väg framåt igen. Ta ett steg tillbaka och titta på helheten istället för att fastna vid delarna.
För medan delarna skriker ”Kim slutar allt är skit!” så säger helheten något annat. Den säger till exempel att det givetvis är väldigt tråkigt och ett enormt tapp att bli av med Kim Källström, men frågar sig samtidigt hur bra det hade varit med en Kim Källström som kör ett år till utan att riktigt vilja? Vilken påverkan hade det haft på både hans egen och lagets prestationer? Att han ger beskedet nu och inte i säg februari ger dessutom Bosse bra med tid att hitta en ersättare. Kim Källström var en stor del av Djurgårdens dåtid liksom fram till alldeles nyligen en viktig del av vår nutid. Men oavsett när han än hade slutat hade han, precis som vilken annan spelare som helst, inte varit en del av Djurgårdens framtid. För den skapas inte av enskilda spelare. Den skapas av en fungerande verksamhet som både skickar duktiga spelare vidare i karriären samtidigt som den har stabiliteten och resurserna för att kunna ersätta dem utan att ta för många kliv tillbaka samtidigt som den tar sats för nya kliv framåt. Och det är en betydligt bättre grund att stå på för att ha hopp om framtiden än att lägga allt hopp på en Kim Källström, en Mange Eriksson eller en Kerim Mrabti.
Och breddar vi synfältet lite så är det också just det vi idag har – en stabil verksamhet med goda resurser som ska klara av tunga spelartapp. Naturligtvis en verksamhet som både kan och bör bli bättre i många delar, men som helhet en verksamhet som har alla förutsättningar för att göra framtiden ljus även när nuet känns mörkt. Kim Källström är och var väldigt många saker för oss Djurgårdare. Men hans återkomst var kanske mer ett bevis på att vi är på väg framåt snarare än själva anledningen till att vi är det. Ett tecken på att vi som förening befinner oss någon helt annanstans idag än vad vi gjorde för bara några år sedan. Något som ibland lätt glöms bort i en verklighet där nuet alltid är under konstant lupp.
Jag avslutar den här texten med att återknyta till min gamla fäbless för citat. För medan den gode Mark Twain levde här på jorden florerade det nämligen under en tid ett rykte om att han skulle ha gått bort. När detta rykte nådde Mark Twain själv bemötte han det med att skicka in ett brev till tidningen med orden ”Ryktet om min död är starkt överdrivet”. Efter att jag nu har hunnit gå igenom de värsta känslostormarna och ångesttankarna efter Kim-beskedet och börjat blicka framåt är det även där jag landar avseende Djurgården anno 2018:
Ryktet om säsongen 2018:s död är starkt överdrivet.
