Krönika: Konsten att överleva
Att försöka skriva en text efter en derbyförlust känns ungefär som att springa i en uppförsbacke i både regn och motvind. Visst, det är någonstans en skön känsla när du väl tagit dig upp för den där backen, men hur skön den än må vara så är det ändå inget man kan njuta av. Och verkligen inget man strävar efter att göra igen. Det finns också en gräns för hur många av de där vind- och regnpinade uppförsbackarna man orkar med, samt en gräns för hur många gånger man kan beskriva samma känsla.
Av just den anledningen har jag inte orkat skriva något om det som hände i måndags förrän nu. Och därför kommer den här texten heller inte bli vare sig en odyssé in i mitt känsloliv eller en anklagelseakt mot spelare, ledare eller organisation. Inte för att det inte skulle finnas saker att säga, utan för att jag helt ärligt inte tror att det skulle tillföra någonting just nu. För du som läser det här är redan ledsen, arg, sårad eller förtvivlad. Du känner redan alla de där olika känslorna. Du, precis om jag, bär dem redan med dig varje dag. Och några ord i en text kommer aldrig kunna få det där stora tomma hålet i kroppen att försvinna. Det kommer, oavsett och tyvärr, stanna där ett tag till. I värsta fall betydligt längre än så.
”Jaha, så vad är din poäng? Att jag ska vänja mig vid att må skit och att det inte finns något jag kan göra åt det?”, är kanske en rimlig fråga att ställa här. Svaret på den frågan är såklart nej, det är klart att man inte ska acceptera att må skit. Men det är också en skillnad på att ha dystopiska känslor och att på riktigt vara en dystopiker. För bara för att saker kan kännas som skit, eller faktiskt vara skit, betyder inte det att allting behöver vara skit. Och för att komma levande ut på andra sidan av det här som känns som ett evighetslångt ”derbytorskgatlopp” tror jag det är där man ska börja. Att försöka hitta de där sakerna som inte känns så mycket skit. De där med att vara DIF som faktiskt får dig att må bra.
För Djurgården är trots allt så mycket mer än en spelare eller en tränare. Så mycket mer än en vd eller en styrelse. En vinst eller en förlust. Ett guld eller en degradering. Visst spelar allt det där stor roll (särskilt segrarna och gulden), men den som bara går på fotboll för segrar och guld, eller väljer att inte gå när det blir degradering eller förlust, missar också så mycket annat. Det där som inte går att mäta. Det där som gör att vi, oavsett vad som händer, fortsätter att gå dit. Fortsätter älska vårt lag. För Djurgården är så mycket mer än en enskild match eller säsong.
Djurgården också gemenskap. Gemenskapen som uppstår med främlingar på läktaren eller under diskussionen i ölkön, på krogen eller egentligen varsomhelst när två personer upptäcker att de båda är DIF. En stor del av Djurgården är också vännerna. De som jag träffar innan varje match och snackar skit med, och som jag delar både glädjen eller sorgen tillsammans med när matchen är slut. Eller de band som knyts och minnen som skapas när vi gör en härlig helg av en bortamatch. Och sist men inte minst, Djurgården är kärleken till färgerna och skölden. Den där skölden jag som liten satt och försökte rita av till perfektion, långt innan jag kunde vare sig spelarnamn eller visste vad en marknadsavdelning var för något. Och de där färgerna, de som jag fortfarande alltid reagerar på med glädje så fort jag ser dem ihop.
Gemenskapen. Vännerna. Kärleken till skölden. De beständiga värdena i en allt annat än beständig fotbollsverklighet. Hitta dem och ge dem näring så kommer du överleva den där jävla backen den här gången med.
