Krönika: Kort sammanfattning, några tack och med en önskan om att få se framtiden redan på Söndag.
På Söndag avslutas Allsvenskan och när man som Djurgårdare ska sammanfatta den så är det inte helt enkelt och med olika känslor. Derbyspöket försvann tidigt under säsongen när vi på bortaplan enkelt avfärdade de storsatsande ärkerivalerna från Solna och vann en finalplats som senare även gav oss vår första titel sedan 2005. En cupfinal som nog alla Djurgårdare, speciellt den nya generationen som inte varit med om något liknande innan, kommer se tillbaka på med stor glädje. Europaresandet tog slut alldeles för tidigt mot ett lag som någon aldrig hört talas om innan men det ska erkännas att det kändes väldigt skönt att erövra Europa och dess städer igen, även om undertecknad inte kunde resa själv till Ukraina.
Allsvenskan har annars varit ett sorgebarn där avslutningen på våren egentligen varit de enda positiva, bortsett från derbysegrarna. Allt som oftast har det saknats en röd tråd i spelet och kontinuiteten i laget är återigen för dålig, och likväl finns det återigen förklaringar. Jag har full förståelse för att man säljer Felix Beijmo för den största summan en försvarare från Allsvenskan någonsin har gått för. Jag kan även förstå att man vill ge Magnus Eriksson chansen att lämna när man får en bra bit över 10 miljoner kronor, och även om El-Kabir bara gick för cirka 5 miljoner kronor så måste man komma ihåg att han fick ett löfte om att lämna för utlandet när vi värvade honom, då vi låg på 14:e plats och hade 11 förluster på 13 matcher samtidigt som han hade alternativ i hela Allsvenskan. Tino Kadewere gör debut idag i truppen för Le Havre, så den försäljningen gjorde egentligen ingen skillnad alls för oss. Att Källström abrupt avslutade sin karriär på grund av bristande motivation var såklart något som ingen hade räknat med. Samtidigt är det såklart ett underbetyg att ersättare inte köpts in, oavsett hur nära eller inte man var med t.ex Antonsson som ju ryktats ha varit timmar ifrån oss. Samtidigt har Aliou Badji sent tackat för förtroendet och växlat upp rejält i tempo.
Nåja, det som har varit det har varit och vi ska inte älta det i denna krönikan. DIF idag står på klart stabilare grund än för bara 5-6 år sedan och det är dags att ta nästa steg nu. Jag är alltid positivt lagd och väljer att blicka framåt, och även om ett gediget arbete ligger framför Bosse Andersson och Özcan Melkimichel (eller?) så är det dags för DIF att gå in i ett nytt kapitel. Vi har brutit trenden med att inte vinna titlar, och derbyspöket existerar inte längre. Ekonomin är nu stabiliserad på riktigt och det är även dags att säga tack så mycket till våra sista hemvändare, Jonas Olsson men främst Andreas Isaksson. Det är även dags för något nytt och spännande, något som kan ta hela föreningen till ytterliggare en nivå.
Sista matchen önskar jag egentligen bara två saker. Ett värdigt avslut för Andreas Isaksson och även till en emellanåt utskälld Jonas Olsson men speciellt att vi redan nu tar ett nytt avstamp mot 2019. Det är dags att en eller två av Edward Chilufya och Hampus Finndell får speltid, och då menar jag inte 5 minuter i slutet av en avgjord match utan från start. Självklart har tränare bättre koll än mig som amatörexpert på vilka som presterar bäst osv, men med en match kvar som gäller absolut ingenting så kommer det inte skada att få se två av våra största talanger spela. Hampus Finndell som ansågs, och väl fortfarande anses, vara en av Sveriges största talanger på innermittfältet och en Edward Chilufya som vann skytteligan i afrikanska U20-mästerskapen och som har extrema spetskvalitéer i sin fart och teknik. I bästa fall presterar de liksom Simon Tibbling gjorde och blir för svåra att hålla utanför speltid, i värsta fall presterar de inte och inser att de måste träna ännu hårdare under försäsongen för att vara förberedda inför nästa säsong. På längre sikt hoppas jag på en satsning där vi fortsätter stärka upp en ny central ryggrad, med Erik Johansson och Fredrik Ulvestad i spetsen idag, spetsat tillsammans med ytterliggare några unga spännande namn som kan bli ”för bra för Allsvenskan” redan under nästa säsong eller kommande.
Tack Jonas Olsson för allt, och fortsatt lycka till med vad du än gör efter DIF. Ibland utskälld, men en vinnarskalle som DIF mått bra av. Tack Kerim Mrabti för dina fyra år här, och även om bosman aldrig är kul så hoppas jag vi ses i framtiden och att du under tiden innan dess får en lyckad utlandskarriär i Bundesliga eller vart det nu bär hän.
Ett extra stort tack till Andreas Isaksson för allt du gjort för Djurgårdens IF men även svenska landslaget. Jag minns än idag dagen du skrev på återigen. Ord kan inte beskriva hur mycket du betytt för Djurgårdens IF och alla oss supportrar.
På Söndag säger vi hej då och tack, med en önskan att vi får se en del av framtiden redan då!
Kommentera gärna ditt finaste minne med Andreas Isaksson och vad du själv tänker om framtidens DIF.
