Krönika: Mitt korkade supporter-jag
Som så många gånger förut har den nya säsongen, den som lovade så mycket och kändes så spännande, återigen blivit mer omvälvande än stabil för oss Djurgårdare. Både händelse- och känslomässigt. För min egen del har lite sommarstugesurfande på Hemnet dessutom lett till en inte allför smickrande insikt om mig själv och mitt supporterskap.
Häromdagen satt jag och slösurfade hemma i soffan. Någonstans där i bruset fladdrade en annons om sommarstugor förbi och rätt som det var satt jag på Hemnet och knappade ivrigt in mina sökkriterier. Det var en diger träfflista som uppenbarade sig framför mig, det ena huset mysigare än det andra och priserna inte alls så avskräckande som jag först hade trott. Sett till mäklarnas beskrivningar kändes dessutom vart och ett av de där små husen som en potentiell guldgruva. Drömmarna började frodas inne i huvudet och utan att hinna reflektera satt jag och gjorde en snabb bolånekalkyl. I just den stunden var jag full av optimism och stora visioner. Framför mig såg jag härliga grillfester med polarna, grandiosa kräftskivor, lekande barn (fast jag inte ens har några) och mysiga kvällar på verandan tillsammans med fästmön, en kall öl och en god bok.
Sen ringer det på mobilen. Fokuset flyttas och när jag återvänder till skärmen ser jag inte längre stora visioner utan vardagliga problem. Jag inser att jag bortom de där härliga festerna och mysiga kvällarna också kommer behöva ta itu med saker som att måla, reparera och tapetsera. Eller åtminstone betala någon för att göra det åt mig. Tankarna började snurra. ”Vad vet jag ens om att äga ett hus egentligen?”, ”Tänk om det bara blir massa arbete och oförutsedda kostnader?”, ”Hur vet man förresten att man fått tag på en duktig besiktningsman?” Med ens kändes det inte lika kul att fantisera om ett eget sommarställe längre. De storslagna drömmarna hade krockat med den krassa verkligheten. En verklighet där ett pragmatiskt förhållningssätt ofta är direkt nödvändigt för att undvika känslostyrda och ogenomtänkta beslut som kan bli kostsamma på sikt.
Nu frågar du dig säkert var jag vill komma med det här? Du förväntar dig att läsa en text om Djurgår´n men har istället fått en kort inblick i min ”köpa sommarstuga-ångest”. Men sanningen är faktiskt den att mitt sommarstuge-jag och mitt supporter-jag på många sätt är väldigt lika varandra. Mitt sommarstuge-jag är bara lite smartare.
Mitt supporter-jag är faktiskt rätt korkat
Tanken slog mig först under de där hektiska dagarna där Pelle försvann ut och Mark kom in. Och den har intensifierats nu under allsvenskans uppehåll, när det finns mer tid till logisk reflektion än känslomässig aktion: Mitt supporter-jag är faktiskt rätt korkat.
Med det menar jag inte ”dricka en öl för mycket och skrika på linjemannen”-korkat. Inte heller ”prioritera DIF före det mesta korkat” eller ”bry mig orimligt mycket om elva snubbar som sparkar på en boll”-korkat. För det är saker jag inte tycker är det minsta korkade. Det är saker som jag aldrig skulle vilja vara utan och som jag mår väldigt bra av. Att alla kanske inte kan förstå det, eller att jag kanske inte riktig kan förklara varför, rör mig faktiskt inte i ryggen. När jag säger att mitt supporter-jag är rätt korkat menar jag korkat i jämförelse med mitt sommarstuge-jag. Eller mitt förhållande-jag, mitt jobb-jag, mitt kompis-jag, ja i princip alla olika ”-jag” som jag nu kan tänkas besitta.
Jag går alltid i samma fälla
Vad menar jag då med korkat? Jo jag menar att mitt supporter-jag är det enda jaget som upprepar samma misstag, som hela tiden går i samma fällor och som (i princip) aldrig lär sig till nästa gång. Jag har följt DIF aktivt (=gå på majoriteten av matcherna, försöka hänga med i det som händer omkring) sedan 1998, det vill säga i 18 år. Under dessa 18 år har mängder av tränare och ”ledningskonstellationer” passerat revy. Alla med sina egna, inte sällan storslagna, berättelser om vad man vill åstadkomma med vår kära förening. Hur vi ska nå framgång. Hur vi ska bli bäst. Och då mitt supporter-jag inte vill något hellre än att vara i sjunde himlen tenderar jag att vifta bort kritiska frågeställningar som negativitet. Jag köper istället visionen nästan rakt av. Nu jävlar ska det bli förändring, nu ska det bli segrar, pokaler och glädje!
Analysen kommer alltid efteråt
Först efteråt, när skiten redan träffat fläkten, kommer analysen. Då har jag plötsligt mängder av förklaringar till varför det blev som det blev, och att man egentligen såg det här komma långt innan det skedde.
Jag har funderat mycket på varför jag gör så. Varför jag gång på gång bygger upp min tro på det nya och pumpar upp mina förhoppningar inför det okända. Varför jag, utan att ens ringa en besiktningsman, i princip helt förbehållslöst bosätter mig i ett slott som lika gärna kan visa sig vara byggt av luft. Där jag först när jag bott in mig ett tag, när det nya inte längre är nytt, börjar klaga på hur elen är dragen, att taket läcker eller att husgrunden är bristfälligt lagd. Och där jag rätt som det är packar ihop mina saker och kastar mig rakt in i nästa slott. Givetvis utan att kontakta en besiktningsman, eftersom mäklarens beskrivning kändes mer än tillräcklig.
Det är inte fel att vara jobbig
Så vad blir egentligen slutsatsen av allt det här? Vissa beteendemönster, särskilt de känslostyrda, är ju ofta väldigt svåra att ändra på. Kanske får jag helt enkelt acceptera att leva med mitt korkade supporter-jag. För visst finns det också ett stort värde i att gå ”positivt all-in” också, att inte leta fel bara för sakens skull och att göra allt man kan för att höja istället för att sänka. Men samtidigt har det ju en baksida. För när tålamodet, av olika anledningar, tagit slut. När inte ens en välklippt gräsmatta, sköndoftande rosenbuskar eller nya tapeter längre kan dölja känslan av att du inte trivs i sommarstugan längre. Då kan man ju också fråga sig om man gjorde rätt som var så okritiskt positiv från första början? Att man bara utgick från de vackra bilderna, mäklarens fina ord och sina inre drömmar när man köpte det där huset istället för att också våga ifrågasätta, vara kritisk och jobbig.
För egen del tänker jag göra så gott jag kan för att jobba på att göra mitt korkade supporter-jag lite smartare. För helt ärligt är jag faktiskt rätt less på att behöva flytta så ofta.
