Krönika: Nystart
Det har sannerligen inte varit lätt att vara Djurgårdare den senaste tiden. Och det finns sannerligen mycket att säga om vad som både har och inte har hänt. Men för stunden gör vi nog bäst i att acceptera att vi inte alltid är överens och istället lägga allt fokus på det som alltid kommer förena oss alla: Kärleken till Djurgårdens IF.
Då blev det tillslut klart. Pelle Olsson lämnar Djurgårdens IF. Åsikterna har varit många och känslorna har legat utanpå. Man vill så mycket och känner så starkt att det är lätt att agera utan att hinna samla tankarna ordentligt. Inte för att det nödvändigtvis alltid behöver vara fel att låta känslorna svalla, ibland är det kanske t.o.m. nödvändigt för ens mentala hälsa. För egen känner jag dock att jag kanske uttryckte mig lite väl hårt i min senaste krönika. Det blev för starka känslor och för lite perspektiv helt enkelt. Så blir det ibland och det får man helt enkelt både stå för och försöka lära sig av.
Pelle förtjänar repsekt för det han gjort
Precis som när man i efterhand kan titta på gamla relationer och uppskatta det som varit, även fast man förstår både varför de avslutades och inte vill vara där igen, så tror jag att vi i framtiden kommer minnas Pelle i ett större perspektiv. Min åsikt är att under både 2014 och 2015 var Pelle förmodligen direkt nödvändigt för oss. Visst, man kanske inte direkt jublande när han kom, man kanske inte såg hans personlighet som ”Djurgårdsmässig”. Men ingen kan ta ifrån Pelle att han gav laget både en tydlighet och en trygghet där spelare utvecklades till välbehövliga pengapåsar för föreningen samtidigt som både spelet och resultaten var som sämst stabila
Samtidigt är elitfotboll en resultatbransch, och därmed sällan vara sig logisk eller särskilt rättvis. Man kan vända och vrida på det hur mycket som helst, upprepa ”om inte om hade varit” till leda. Till syvende och sist är det ändå alltid verkligheten som räknas. Och verkligheten tar inte hänsyn till vare sig omständigheter, otur eller långsiktiga planer. Den sker alltid här och nu och hur gärna man än vill slippa så måste man alltid anpassa sig efter den. Pelle ska dock ha all heder och respekt för sättet han har hanterat den här situationen på. Det kan inte ha varit vare sig lätt eller kul, men han har aldrig signalerat att han gett upp utan fortsatt vara så professionell som möjligt. Som ni minns behöver vi inte gå många år tillbaka i tiden för att hitta exempel på avgående tränare som istället gjort allt de kan för att smutskasta oss.
DIF kunde varit smidigare i kommunikationen
Jag tänker inte spekulera i vad som hänt bakom kulisserna. Dels för att jag vet för lite för att det skulle göra någon nytta, men framförallt för att det är en diskussion som ingen tjänar på just nu. Pelle är borta, Mark är här. Fortsatta ”blame games” och spekulationer i supporterleden är det sista vi behöver just nu.
Med det sagt vill jag dock rikta en ordentlig känga till DIF Fotboll för hur man skött kommunikationen kring den här situationen. För när alla utom DIF själva kommunicerar kring DIF har DIF helt slutat äga sin egen kommunikation. Då späs rykten på (speciellt när det verkar läcka bra både här och där), spekulationer tar fart och konflikter uppstår. För att inte tala om hur spelarna måste ha påverkats av detta. Man brukar säga att ”proaktiv är bättre än reaktiv”. Men DIF har i ärlighetens namn inte ens varit särskilt reaktiva. Nu har stormen dragit förbi och det finns viktigare saker att lägga fokus på för stunden. Men när säsongen väl är över är det verkligen dags för Henrik och styrelsen att ta sig ett par rejäla funderare kring dessa ständiga kommunikationshaverier.
På måndag handlar det bara om glädje
För bara några dagar sedan hade jag redan ångest inför måndag. Men nu önskar jag istället att måndag kom redan igår. Nu är måndag istället startskottet för en nystart på den här säsongen. Jag ser redan fram emot att känna känslan av en Djurgårdsfamilj som tror på något igen. Hur vi, sådär som bara vi kan göra, kanaliserar all vår energi till ett riktigt oförglömligt läktarstöd. Det handlar inte om resultatet på måndag, det handlar om att visa både oss själva, spelarna och resten av fotbollssverige den fruktansvärda styrkan som finns inom Djurgårdsfamiljen. Det handlar bara om kärlek och stöttning. Passa fel, skjut högt över målet, missa markeringen på ett inlägg, jag kunde inte bry mig mindre! Jag vill bara stå där, tillsammans med alla er, och högt och tydligt vråla ut min glädje över den oerhörda ynnesten som det innebär att vara DIF.
LET’S F-IN HAVE IT!
