Krönika: Pandoras ask är öppen och det kommer bli pannkaka av alltihop
Att Paulinhos andra gula kort hävs, och att han därmed slipper avstängning i semifinalen känns på många sätt rätt. Hade det varit en av våra viktigaste spelare som blivit avstängd på det sättet hade jag varit duktigt förbannad. Men även fast något kan kännas rätt behöver det faktiskt inte vara rätt
Det är förstås lätt att nöja sig med att hävda att vi Djurgårdare bara är förbannade för att vi inte slipper Paulinho i en semifinal där vi själva saknar några viktiga kuggar. Och så är det kanske också för en del. För givetvis vill du som supporter att ditt lag ska ha så många fördelar som möjligt inför varje match, allt annat är bara ett påklistrat försök till högfärdig ”sportsmanship”.
Att dessa för- eller nackdelar kan vara sprungna ur orättvisor såsom felaktiga eller tveksamma domslut är något som jag som supporter har lärt mig att leva med. Jag inser att millimeterrättvisa inom fotbollen är lika svårt att få till som när min mamma stod och stekte pannkakor åt mig och min bror. Det var alltid någons pannkaka som var lite lite större än den andres, eller mer bränd, aningen tjockare eller.. ja ni fattar nog grejen. Så när SvFF och disciplinnämnden nu har öppnat Pandoras millimeterrättvisa ask är det därför upplagt för att bli pannkaka av alltihop.
Låt oss spola fram tiden lite. Det är Allsvenskans sjunde omgång och Djurgården har bortamatch mot Helsingborg. Fredrik Ulvestad står på två varningar inför matchen och går i den 60:e minuten in i duell mot Rasmus Jönsson, som omedelbart faller till marken och skrikande tar sig mot ansiktet. Tv-bilderna visar tydligt att Ulvestad inte ens var nära Jönssons ansikte, och att det i övrigt inte fanns något i duellen som knappt borde berättiga en frispark. Men domare Johannesson tvekar inte en sekund. Han halar direkt fram det gula kortet mot en lika delar förbannad som bönande Ulvestad som nu är avstängd i nästa match. Derbyt mot Aik.
Djurgården, som självklart inte vill klara sig utan sin mittfältsdynamo i derbyt, överklagar därför beslutet i syfte att få Ulvestads gula kort hävt. Men domare Johannesson står på sig, han vill inte medge att beslutet han tog är uppenbart felaktigt varpå disciplinnämnden inte kan enas utan låter det gula kortet stå fast.
I en annan match i samma omgång har Aik:s Sebastian Larsson dragit på sig sitt tredje gula efter att den assisterande domaren uppmärksammat domare Nyberg på att Larsson skrikit h*runge till honom efter en offsideavvinkning. Aik överklagar dock det gula kortet med motiveringen att Larsson inte alls skrek på den assisterande domaren utan på sina barn, som satt på läktaren precis bakom honom. Konfronterad med dessa nya fakta medger domare Nyberg med team att beslutet därmed inte nödvändigtvis är korrekt, varpå disciplinnämnden häver det gula kortet med referens till domarens nya ståndpunkt. Sex dagar senare skruvar Sebastian Larsson in en frispark i derbyt mot Djurgården.
Nu raljerar jag såklart friskt här, men detta raljanta resonemang blottar dock ett – i mitt tycke – stort problem. För tittar vi på disciplinnämndes hävande av Paulinhos andra gula kort så vilar en stor del av bedömningen på vad domaren själv har uppgett.
”Domaren har också som han får uppfattas medgett att hans bedömning var felaktig. Domarens bedömning av situationen var alltså uppenbart felaktig och någon varning skulle inte ha utdelats”
Problemet med det då? Jo precis det jag tog upp i början av den här texten - att domare givetvis inte är robotar. Visst, de har alla samma regelbok att förhålla sig till, men det krävs inte många matcher av fotbollstittande för att nå insikten att domare kan bedöma, uppfatta och bestraffa tillsynes
likvärdiga situationer väldigt olika.
Att vara fotbollsdomare innebär helt enkelt ett visst mått av godtycklighet. En godtycklighet som vi supportrar visserligen älskar att både hata och diskutera, men samtidigt en godtycklighet som vi någonstans ändå kan acceptera. Ibland får vi saker med oss, ibland får vi dem emot oss.
Att en domare inte kan tillämpa millimeterrättvisa är alltså något som vi kan leva med. Men när en disciplinnämnd bygger en stor del av sitt beslut på vad den aktuelle domaren själv anser, ja då lever vi alltid med risken att förr eller senare hamna i det fiktiva ”Ulvestad & Larsson”-dilemmat.
För om en disciplinnämnd inte kan garantera att precis varenda litet beslut tas med exakt samma glasögon och utifrån exakt samma principer gör den faktiskt inte ett dugg mer för rättvisan än vad domaren själv gör på planen. Och då är det kanske bättre att bara låta domarens beslut gälla från första början.
