Krönika: Så många varför
Gårdagens match var en pina såväl på planen som på läktaren. Ett uddlöst Djurgården var tyvärr inte ens nära att hota Aik i spelet, utan vi fick uppleva en lika smärtsam som solklar förlust. Fotbollsmatcher kommer vi att förlora, det kan vi inte göra något åt. På vilket sätt man förlorar kan man däremot ha åsikter om.
Frustrationen är stor när jag står och förtvivlat skriker ut ramsor på sektion 109. Vi spelar för dåligt, för obeslutsamt och alldeles för uddlöst. Aik kommer gång på gång in mellan vårt mittfält och backlinje med fart och rör sig bra. Våra egna anfall begränsas oftast till långa bollar på en Prio som inte inser sin storlek och en Jawo som pressar utan understöd. Jonas Eriksson verkar precis ha tagit några öl med Andreas Alm, och då han glömde plånboken hemma betalar han tillbaka med en generös visselpipa istället. Allt ackompanjerat av ljudet från en j*vla trumma.
Men det är inte bara spelet som gör mig frustrerad. När jag blickar ut över Sofialäktaren så varken ser eller hör jag det jag vill. Mina tankar dras till filmen 300, när Kung Leonidas och hans 300 tappra soldater kämpar mot ett redan förutbestämt nederlag. Jag ser hur vår tappra och fantastiska kärna vill och försöker slå tillbaka mot den invaderande armén. Men jag ser också hur många på Sofialäktaren inte tycker att de är kul. De tycker inte att de behöver kämpa eller anstränga sig. Jag ser personer som står och hänger på räcket eller står tysta med armarna i kors. Man är alltså på plats när norra Europas hetaste derby spelas och man bryr sig inte. Det gör ont att se.
Det är lätt att man snöar in helt på att kritisera klacken efter en dålig insats. Men det är också viktigt att lyfta blicken lite. Ja – vi underpresterade kraftigt på läktaren. Det skedde med fotbolls-Sveriges ögon på oss och det är givetvis inte acceptabelt någonstans. Samtidigt så är det viktigt att komma ihåg att det i princip alltid är lättare för en stor bortaklack än för en hemmaklack som fylls på med turister att prestera. Vi har själva åkt till Friends och dominerat läktarna med 5000 man. Det är ett fenomen som förklarar sig självt. Du samlar 5-6000 av de som verkligen vill och verkligen kan och ställer dem mot 3000 som vill och kan plus 3000 som är där för att biljetterna är billiga. Utgången är given.
Vi ska heller inte glömma hur spelet på plan påverkar stämningen på läktaren. Alltid – oavsett, säger vi ofta och gärna. Förutsatt att spelarna på planen kämpar och bryr sig så stämmer det absolut. Men när spelarna viker ner sig så uppenbart mot våra värsta rivaler så är det inte så jäkla enkelt att hitta motivationen på läktaren. Förluster kan vi ta, de kommer vare sig man vill eller inte. Men en förlust som bottnar i en håglös prestation sätter betydligt djupare spår. Jag tycker därför inte att fokus efter gårdagen ska ligga på att kritisera stämning och klackturister. Fokus ska ligga på den dåliga fotboll som spelarna presterade.
Är det till exempel inte dags att testa Glasberg på högerbacken nu? Stefan Karlsson färgar inte på något sätt. Varför ägnade kapten Johansson matchen åt att förlora närkamper och slå felpass? Varför tror Prijovic att man kan jogga sig igenom ett derby? Varför backar vi hem med hela laget och slår fruktlösa långbollar på två isolerade anfallare? Varför är kvalitén i inläggs- och passningsspelet så beklämmande dålig de få gånger vi faktiskt etablerar spel på offensiv planhalva? Varför byter vi in Chibsah när Adde äntligen kliver av, när Tibbling så uppenbart skapar mer från innermitten? Varför var Aik allt det vi vill vara – hårda och kompakta i defensiven, snabba och spetsiga i offensiven – samtidigt som vi framstod som ett lag utan både hjärta och spelidé?
Solen gick däremot upp idag med. Vilket den även kommer göra imorgon. Vi varken bör eller ska dra FÖR stora växlar efter EN riktigt dålig insats. Säsongen är lång och laget är trots allt både ungt och oerfaret på många håll. Men precis som vi på läktaren måste rannsaka oss själva efter en dålig insats så förväntar jag mig att spelarna aldrig mer visar upp den här sidan för oss. Ni behöver inte vinna jämt – men förlora inte på det här sättet igen!
