Krönika: Tills solen tittar fram igen
Vad skriver man egentligen om när smärtan är så stark att man inte orkar tänka? När sorgen är så djup att dagen bara är en transportsträcka mot att få åka hem, lägga sig i soffan och stirra i taket? När känslor inom dig du inte visste fanns pockar på uppmärksamhet likt ett bortskämt, godissuget, barn? Ja, jag vet faktiskt inte. Här kommer dock ett försök
Jag har försökt vända och vrida på det här hela natten. Letat efter en infallsvinkel, ett sätt att försöka förklara, att förstå. Men det finns liksom inga konstruktiva analyser att göra längre av det som utspelar sig på planen under derbyn. Och även om det fanns det är jag osäker på om någon ens skulle orka bry sig.
Ibland är dock det enda sättet att ta sig igenom smärtan att våga omfamna den. Att stirra den rakt i vitögat utan att vika bort blicken. Och ska jag försöka säga någonting om känslorna som medföljer den här situationen är det att ingen kan få mig att må sämre än vad jag redan gör. Därför rör inte vare sig aik:arnas eller andras supportrars skadeglädje eller hån mig i ryggen längre. Jag är inte mottaglig, det ramlar bara av. There’s nothing they can do to me that Djurgården haven’t already done.
Det finns också en sak som smärtar mig om möjligt mer än mina egna känslor en dag som denna. Och det är det den här texten kommer handla om.
Jag lider med vår yngre generation
En av de logiska fallgroparna med supporterskapet är tron på tanken att erfarenhet ger en rätt att mästra andra. Att bara för att man gått si och så länge på Djurgår’n, åkt på si och så många bortamatcher eller skänkt si och så mycket pengar så har man tolkningsföreträde när det gäller hur andra ska bete sig, vad de ska tycka, tänka eller känna. För egen del kan jag dra mig till minnes flertalet gånger när jag irriterat mig på yngre Djurgårdares känsloyttringar kring förlorade matcher. Hävdat för mig själv att mina egna upplevelser av Division 1 Norra, degraderingar och glesbefolkade träbänkar på Stadion på något sätt skulle trumfa vad de känner idag. Men jag har sakta men säkert börjat inse att jag har väldigt fel när jag tänker så. För jag glömmer så mycket annat.
Jag glömmer framförallt bort att efter de där åren med degraderingar och Division 1-fotboll så fick jag uppleva några år med makalös framgång. Jag fick uppleva ett Djurgården som dominerade svensk fotboll, som vann stormatcher på löpande band och som, framförallt, vann derbyn. Jag fick uppleva känslan av att gå stolt och rakryggad till skolan, till jobbet och till fotbollsträningen. Det är den bästa känslan som finns. En känsla jag unnar att alla människor på något sätt fick ta del av. Men det är också en känsla som inte alla Djurgårdare har fått uppleva. Därför lider jag så oerhört mycket med våra yngre hjältar idag. De ger så mycket men får så lite tillbaka. De förtjänar så mycket mer än att alltid behöva vakna upp dagen efter och må skit. Visst, jag säger inte att jag mår bättre själv, men jag kan åtminstone lägga mig och stirra i taket och minnas tillbaka.
Samtidigt som jag lider enormt med våra yngre hjältar är jag också väldigt imponerad av dem. De har ärvt en stolt läktartradition som de lyckats både utveckla och göra starkare. De levererar gåshudstifon gång på gång, reser land och rike runt och sätter en enormt hög standard för kommande generationer att leva upp till. Vi är betydligt bättre på läktarna idag än vi var för 10-15 år sedan. Mycket tack vare denna yngre generation, och trots att de inte varit i närheten av att uppleva det vi äldre har fått uppleva. De har lyckats både växa och utvecklas trots mörker och motgång. Jag är inte lika säker på att min generation klarat av det lika bra.
Viktigt att våra yngre lyckas behålla tron
Efter regn kommer solsken säger ordspråket. Frågan är väl bara om vi någonsin har upplevt ett sådant här ihållande monsunregn förut, utan att se den minsta skymt av den där solen? Någon gång kommer den såklart titta fram. Även om det just nu känns meningslöst i att spekulera i när. Fram till dess är det vi äldre Djurgårdares ansvar att fortsätta prata om den med våra yngre Djurgårdare. Göra vårt bästa för att få dem att tro på att den faktiskt finns. Att den inte är en myt. Nu är det förvisso kanske inte den lättaste saken att göra när man själv står där mörker och ihållande regn.
Men den dagen vi själva tappar tron på att det en dag vänder, att solen en dag kommer titta fram, det är den dagen vi tappar allt.
