Krönika: Truppen är felbyggd – men är det så konstigt?
”Anständiga människor visar ofta en liten aning feghet, en liten svaghet. Endast skurkar är övertygande om sin framgång. Och därför har de framgång”. Orden kommer från den franske poeten och författaren Charles Baudelaire (1821-1867), som nog föga anade att detta citat, 150 år senare, blev till en träffande beskrivning av alldeles för många spelare i ett fotbollslag. Sett i ett större perspektiv är frågan dock om det egentligen är så konstigt att det är så.
Det är alltid viktigt att försöka se saker i ett större perspektiv. Att inte dra vare sig för djup- eller långtgående analyser av något som ännu inte fått växa färdigt. Som supporter lever du likafullt i ett tillstånd där omedelbar behovstillfredsställelse allt som oftast är normen. Där det som är burop och ångest ena veckan lika gärna kan vara hyllningssånger och lycka veckan efter. Det är en närmast osund känslomässig volatilitet, där minsta lilla skeende får pendeln att svänga fort mellan hopp och förtvivlan, mellan glädje och sorg.
Men när man väl står där mitt i stormen, utan något handfast att klamra sig fast vid, känns det givetvis bara dystert. För även om jag tror att vi alla någonstans inser att det inte kommer se så här illa ut hela säsongen är det såklart en klen tröst här och nu. Hypen är borta, glädjen begravd, och tron på att det här ändå kan bli bra tillslut hänger på en aldrig så skör tråd. Den enda som är glad just nu är väl Richard Hobert, vars gamla superflopp ”Tre Solar” nu med råge kommer att överträffas av ”Säsongsstart Allsvenskan”.
Egentligen inte så konstigt
Det är förstås oerhört enkelt att kasta ur sig allehanda anklagelser och teorier efter en hjärtekross. Lika enkelt är det också att se att truppen vi har idag inte är kalibrerad efter våra ambitioner, samt att en Engvall/Erton + en duktig mittback inte ändrar nämnvärt på det. Vi har för lite spets, för få riktigt lovande och alldeles för många medelmåttor. Helt enkelt för många anständiga gossar och för få framgångstörstande skurkar.
Frågan är väl bara om det egentligen är så konstigt? Jag tycker kanske inte det. Inte för att försöka friskriva vår sportsliga ledning från ansvar över, och kritik mot, truppen. Utan för att vi innan vi kritiserar först behöver sätta saker i perspektiv.
För i ett större perspektiv var det nämligen inte alls längesedan vi var på ruinens brant, såväl sportsligt som ekonomiskt. Vi behövde panta burkar innan vi kunde värva spelare, och spelarna vi kunde värva höll givetvis nivå därefter. Utöver detta hade vi en tränare med huvuduppgiften att se till att laget inte åkte ur, och som därtill föredrog att jobba med ”färdiga” och okomplicerade fotbollsspelare hellre än att utveckla talanger eller tampas med personligheter. Kombinationen av inga pengar, ingen lyskraft och rakt 4-4-2 utan kreativitet tog oss visserligen till ett gäng nödvändiga och stabila mittenplaceringar (vilket var bra gjort), men den lämnade oss också kvar med en stor grupp spelare som aldrig kommer ta nästa kliv. Ett gäng anständiga gossar som är både lite för snälla, lite för fega och för lite ”skurkar” för att nå framgång. Som tar upp både plats och löneutrymme i truppen samtidigt som de är svårsålda sett till vad de presterar.
Vi är i en truppmässig skärningspunkt
Idag är situationen annorlunda. Vi har pengar på banken, en större lyskraft och kan därför värva de ”skurkar” vi både vill och behöver ha, istället för de anständiga gossar som vi hittills fått nöja oss med. I en verklighet där ”idag” hade varit en situation som räknats i år och inte månader hade kritiken mot truppbygget däremot varit väldigt svår att värja sig mot ens för den mest välvilligt inställde. Men nu är det inte så. Och jag tror därför att vi får stå ut med att ge det här ytterligare lite tid och tro.
Helt enkelt tro på att ingen inom DIF Fotboll vill att vi fortsatt ska spela Björkströms som ytterbackar, värva Marcus Hanssons som mittbacksklippor, Kevin Walkers som mittfältsankare eller lita på Jawos som målskyttar. Utan att vi befinner oss i en truppmässig skärningspunkt där gammalt möter nytt. Där de anständiga gossarna sakta men säkert håller på att fasas ut till förmån för de framgångstörstande skurkarna, men att vi tyvärr är långtifrån klara än. Kanske till och med längre ifrån än vad vi velat inse. Det är frustrerande, det är jobbigt och det är inte vad vi vare sig vill se eller tycker att vi förtjänar.
Men lika mycket som Baudelaire kan ha rätt i sitt citat om vilka som når framgång kan väl i så fall lika gärna Psaltaren ha rätt om vilka som förtjänar den:
”De som sår med tårar skall skörda med jubel”.
