KRÖNIKA: Tveksam mentalitet, dålig statistik, avkrävda tröjor och höftade ”frågestunder” – vad är det som händer i DIF Fotboll?
Den här texten skulle egentligen ha varit en matchrapport. Men jag tror ingen protesterar mot att jag skiter i den och istället lyfter blicken från själva matchen och fokuserar på helheten. För det är mycket som är skevt i DIF just nu. Spelare, ledare, organisation och supportrar. Alla behöver vi rannsaka oss själva och ställa oss frågan: Vad är det som händer i DIF Fotboll – och vilket ansvar har jag för det?
Spelarna
Ja vad ska man säga egentligen. Det är smärtsamt uppenbart att dagens spelarsammansättning (kollektivt) saknar det där jävlar anammat som krävs för att vinna den här typen av matcher. Bekväma storsegrar mot bottenlagen fungerar alldeles utmärkt. Men så fort man ställs mot ett både taggat och kvalificerat motstånd så viker man ner sig å det grövsta, eller kommer i bästa fall undan med ”hedersamma förluster” eller ett och annat kryss. Visst kan man peka på enskilda spelares bristande individuella kvalitet, och visst kan man hävda att vi aldrig får gå in i de här matcherna med ”bästa laget”. Men det är inte det som avgör. Det är inte det som saknas. Det är mentalitet, hunger och mod det brister i. Alla vi som någon gång, oavsett nivå, har sysslat med en lagsport känner nog igen den där känslan av att det är något som saknas i laget. Trots att du själv stångar dig blodig och har ett bultande hjärta känner du dig ensam på planen. Dina lagkompisar missar den där enkla passningen, vågar inte riktigt gå in i den där hårda duellen, samtidigt som det känns som att motståndarna aldrig slutar jaga och stressa dig.
Hur löser man det då? Hur får man spelarna att komma ur den här negativa förlorarbubblan? Svaret är nog tyvärr långt ifrån så enkelt som vi önskar. För det är ju knappast så att akademiska ämnen som gruppdynamik, psykologi, ledarskap etc. inte är såväl välstuderade som välbeprövade inom idrotten. Fanns det en enkel lösning på hur du får spelare att ”visa hjärta och kämpa” skulle inga lag förlora matcher på det sättet som vi oftast förlorar derbyn. Jag tror heller inte att svaret alltid är att ha ”bättre” spelare utan snarare att ha ”rätt” spelare. Frågan borde inte vara vilka spelare som brister i fotbollsmässig kvalitet, utan vilka som "skiter på sig" både före, under och efter såna här matcher.
Ledarna
Givetvis bär Pelle och hela ledarstaben ett enormt ansvar för den här situationen. Laguttagningar och taktik är en del av ansvaret. Att lyckas förbereda spelarna mentalt är en annan. Samtidigt har Sam Johnson en poäng när han efter matchen säger att ”tränaren inte kan spela matchen åt oss”. Men man nog också med fog hävda att det är Pelles jobb att se till att gruppen är rätt förberedda såväl taktiskt som mentalt och därför inte ska behöva spela matchen åt dem. Det är ju därför han är just tränare.
Men vad är det som väger tyngst? Är det spelarnas mentalitet som inte klarar av de större matcherna, eller är det Pelles fotbollsfilosofi som begränsar oss? För att bringa lite klarhet i den frågan tog jag en titt på lite statistik från Pelles tid i DIF och vilken poängmässig utdelning vi har haft mot de 6 bäst respektive sämst placerade lagen i serien under 2014 och 2015.
Under 2014 slutade vi 7:a och tog totalt 13 av 36 möjliga poäng mot lagen som slutade 1-6. På hemmaplan var siffran 5 av 18 möjliga poäng, och följdaktligen tog vi då 8 av 18 möjliga poäng på bortaplan. Mot lagen som slutade på de 6 sista platserna i serien tog vi däremot 24 av 36 möjliga poäng. 11/18 poäng på hemmaplan, och 13/18 poäng på bortaplan.
2015 slutade vi själva 6:a och jag räknar därför in lag 7 i ”topp 6” för att få en jämförbar statistik. Och här är faktiskt statistiken sämre. Vi tog endast 9 av 36 möjliga poäng mot ”topp 6”. 6 av 18 möjliga poäng på hemmaplan, och bara 3 av 18 möjliga poäng på bortaplan. Mot de 6 sämst placerade lagen tog vi totalt 26 av 36 möjliga poäng. 14/18 poäng på hemmaplan, och 12/18 poäng på bortaplan.
Hittills under 2016 har vi mött fyra rimliga ”topp 6”-lag. Malmö, Göteborg, Elfsborg och aik. Samtliga på bortaplan och samtliga matcher har förlorats.
Det här är en statistik som inte direkt känns som den tredje lögnen i ”lögn, förbannad lögn och statistik”. Den visar istället väldigt tydligt att vi är väldigt duktiga på att ta poäng av bottenlagen, vilket verkligen inte är en kvalitet att förringa, men samtidigt ohyggligt dåliga på att ta poäng av topplagen. Det vill säga de klubbar vi vill konkurrera med.
Oavsett om man vill att Pelle ska kliva av eller stanna kvar är den här statistiken viktig att ha i bakhuvudet när man diskuterar kring Pelles framtid i DIF. Vi ska också komma ihåg att Pelle har gjort precis det som han anställdes för att göra. Han är en uppenbar garanti för att slippa dras in i bottenstrider, vilket inte minst statistiken mot de sämre lagen visar. Han har gett oss en sportslig stabilitet som vi verkligen inte varit bortskämda med på senare år. Men har han verktygen för att ta de poängen av topplagen som krävs för en bättre placering än så?
Och vad är det som säger att en ny tränare skulle göra det bättre? Vem skulle det vara i så fall? Ska vi byta mitt under säsong bör det stå ett väldigt attraktivt namn på tröskeln. Annars föredrar åtminstone jag att vi väntar säsongen ut (det är liksom ingen akut MP-kris det här) och sen helt enkelt väljer att inte förlänga Pelles kontrakt om det nu inte sker en förbättring.
Organisationen
Här är jag väldigt tudelad. Å ena sidan har vi en vd som räddat oss från konkurs, en sportchef som trollar med knäna som ingen annan, och flera grymma tjänstemän som gör ett fantastiskt arbete varje dag. Å andra sidan är vi även dåliga på vissa saker (i mitt tycke främst marknad & kommunikation) och ibland undrar man verkligen vad DIF håller på med.
En sak jag väldigt gärna skulle vilja veta är hur kravställningen (eller ”vinnarkulturen” om man så vill) ser ut internt på kansliet. Allsvenska fotbollsklubbar, Malmö undantaget, omsätter som en mindre ICA-butik och givetvis finns det inte pengar till att headhunta supertalanger till alla positioner. Än mindre för att hålla dem kvar. Därför tror jag det är oerhört viktigt att man har en tydlighet och en plan för hur man rekryterar personal och, inte minst, vad som förväntas av dem. Med begränsade resurser gäller det att krama ur så mycket duktig personal det bara går ur varje lönekrona och det kan inte beredas plats för folk som inte levererar. Om de nu som sagt ens vet vad de förväntas leverera. Precis som det finns andra fotbollsklubbar för spelare som inte presterar på fastslagen nivå finns det även andra arbetsplatser för tjänstemän som inte gör det. Och oavsett hur mycket jag gillar Henrik så har han som vd det yttersta ansvaret för att den kravställningen både finns och efterlevs. Vinnarkultur är liksom inget man kan tänka fram, eller tro att enskilda ledare, spelare eller andra kan skapa på egen hand. Det är något som man skapar tillsammans. I alla moment under varje dag och i alla delar av organisationen.
Den utlysta ”frågestunden” imorgon onsdag är till exempel, för mig, en lysande illustration av hur en organisation agerar när den inte riktigt vet åt vilken riktning den är på väg. Jag både förstår och respekterar att många inte håller med mig här utan kanske tycker att det är bra att DIF ”visar att man tar vår frustration på allvar”. Men det här är inte rätt sätt. Personligen tycker jag att det räcker med att man visar ryggrad nog att ”fejsa” fansen direkt efter derbyt, åker hem och ser sig i spegeln för att sedan komma ut med en j-vla inställning mot Kalmar på torsdag. Vi hånar gärna bajen för när de gick ut med en ursäkt till fansen efter en förlust. På vilket sätt ska vi tolka den här ”frågestunden” annorlunda? Jag tycker bara att det blir pinsamt och förstärker bilden av en både plan- och riktningslös kommunikation hos de ansvariga.
Supportrarna
Vi som står på läktarna match efter match. Vi som lägger både tid och pengar på DIF. Vi som stod där på Friends igår med en känsla av tomhet, likgiltighet eller ilska. Har vi något ansvar i det här? Jag känner nu redan när jag skriver det här att jag nästan blir arg på mig själv för att jag ens lyfter frågan. För vi har ju faktiskt inte ”gjort nåt”. Vi har tvärtom gett DIF ett väldigt bra stöd de senaste åren sett till vad vi har fått tillbaka på planen. Men jag tror ändå det är en viktig fråga att reflektera över. För ska vi rakryggat kunna ställa krav eller vädja vårt missnöje mot spelare, ledare och organisation måste vi också vara beredda att åtminstone försöka se vår egen del i det.
Ett enkelt exempel: Du som var på Friends förra året. Kommer du ihåg hur vi hade matchen både på plan och på läktaren i den första halvleken? Minns du känslan av att ”nu jävlar kör vi över dem!”. Kommer du också ihåg vad som hände i andra halvlek? När aik-klacken pumpar igång ett grymt tryck strax innan andra halvlek börjar och hur deras spelare sen, med en man mindre, går ut och bryter ner oss bit för bit på planen och vinner matchen? Okej,så vad gjorde vi på läktaren igår för att åtminstone inte ge spelarna den ursäkten? Jag både fattar och köper psykologin bakom det men tycker samtidigt att det är viktigt att vi ställer oss frågan om vi kan avkräva spelarna något som vi inte ens själva klarar av. Hur orättvist det än kan kännas.
Och hur arga, besvikna, ledsna eller förstörda vi än känner oss tycker i alla fall jag att det aldrig är DIF att kräva spelares tröjor och kalla dem hundar. För även om vi förtjänar bättre (och det gör vi verkligen) så måste vi kunna vara bättre än så. Alternativt skita i att stämma upp i ”Vi é inte aik” nästa gång.
