Krönika: Var står vi egentligen, Kim och Tolle?
“Det finns inte endast en lösning till alla våra problem. Men på kort sikt tycker jag att man ska kunna kräva mer av våra huvudtränare”, skriver Nils Rahm i en krönika efter den senaste derbyförlusten.
För bara några veckor sedan var Djurgården serieledare och det var överlag väldigt optimistiska vindar runt hela föreningen. Givetvis fanns frågetecken och oro för den dåvarande (och fortsatt nuvarande) skadeproblematiken. Men likväl hade Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf fått en positiv start som tränare för Blåränderna. Redan från första träningsmatcherna kunde man se intentioner om en förändring i positiv bemärkelse och när vi efter fyra allsvenska omgångar stod där med 10 poäng så var såklart de flesta Djurgårdare nöjda över inledningen. Men vad har egentligen hänt sedan dess?
Till att börja med kan man konstatera att poängskörden må ha inlett på ett bra sätt, men att prestationerna lämnade en del i övrigt att önska. Örebro och Häcken borta var sett till förutsättningarna nästintill perfekt genomföra insatser, men i nästan alla andra matcher har det varit ganska skakigt. Enkelt sammanfattat kan man säga att topparna varit höga och dalarna varit väldigt djupa. Och det är kanske något man får förvänta sig, när en ny tränarduo vill sätta sin prägel på laget.
Nu har dock de ojämna prestationerna förväxlats till något ännu sämre. Tre rakt igenom dåligt utförda matcher. Faktum är att vi inte fått se en bra insats av DIF sedan den andra halvleken mot Norrköping, då vi till slut lyckades kvittera på stopptid. Det som gör lagets formdipp ännu värre är givetvis att det har inträffat under två av säsongens viktigaste matcher. DN:s Johan Esk beskrev Djurgården som derbynas dörrmatta och språngbräda, och hur hemskt och frustrerande det än är att läsa – så ligger det någon form av sanning i det. Hade DIF vunnit derbyt mot Hammarby hade de grönvita legat på nedflyttningsplats och hade DIF vunnit derbyt mot AIK så hade Solnalaget varit i kris. Istället blev utfallet precis tvärtom. Inte nog med att vi får lida av våra egna resultat så har vi dessutom gjort att våra värsta rivaler kunnat lyfta.
Det senaste året har inneburit tre derbyvinster, vilket trots allt varit ett steg i rätt riktning. Men det går inte att komma ifrån den skrämmande usla resultatraden som Djurgården haft i Allsvenskan mot AIK. 15 raka derbyn utan seger. Spelarna i DIF har haft en otäck förmåga att i stort sett alltid underprestera i dessa viktiga matcher. I gårdagens 0-2-match var det egentligen ingen i hemmalaget som kan vara nöjd över sin insats, och det är tyvärr inte första gången man kan konstatera det.
Emellan derbymatcherna fick vi se en kollaps till andra halvlek mot Helsingborg och även fast alla matcher har haft sina egna ansikten, så finns det ändå liknande symptom i alla. Kim och Tolles Djurgården vill till varje pris vara bollförande, och det är givetvis positivt för att laget ska kunna utvecklas på sikt. Men känslan man fått från läktaren är att tränarduon nästintill varit naivt besatta av att använda samma taktiska upplägg, oavsett motstånd.
Givetvis är det inte så enkelt, våra huvudtränare har oerhört mycket kunskap om fotboll, och dom lägger ner massvis med timmar för att förbereda laget. Men likväl har vi sett samma problem under egentligen alla dessa matcher då DIF varit svaga. Vårt tålmodiga possession-spel har blivit sönderpressat och jag tycker att det finns en spelare som personifierat detta, Jesper Karlström. I mitt och många andras tycke var han en av de allra mest positiva bitarna i Djurgårdens inledning på 2019. De senaste matcherna har dock resulterat i precis tvärtom. Karlström har inte alls fått lika mycket tid på sig att sköta uppspelen vilket har lett till mängder med felpass och bolltapp.
Det taktiska upplägget är dock inte det enda problemet med att det har sett ut som de gjort de senaste matcherna. Mot AIK var exempelvis kvalitétsskillnaden på spelarna oroväckande tydlig. Det räcker med att titta på båda målen som det svartgula laget stod för. Varenda passning, varenda inlägg och varenda avslut sitter perfekt – raka motsatsen till det man fick se i Blåränderna. Dessutom går det att kolla på Djurgårdens bänk och se att det inte finns särskilt mycket att byta in för att förändra en match. Därför kan man givetvis ifrågasätta Bosse Andersson truppbygge, om målet faktiskt är att utmana om topp tre.
Ingenting är svart eller vitt. Det finns inte endast en lösning till alla våra problem. Men på kort sikt tycker jag att man ska kunna kräva mer av våra huvudtränare, som trots allt vetat om förutsättningarna rätt länge. Jag vill se ett DIF kunna förändra en otacksam matchbild, jag vill se ett DIF höja sig i de allra viktigaste matcherna och jag vill framför allt se ett DIF börja vinna fotbollsmatcher igen.
Nu väntar: Falkenberg (b), Elfsborg (h), Östersund (h) och Sirius (b) innan uppehållet. Det är dags att börja plocka trepoängare.
Järnkaminerna anordnar bussresa ner till Falkenberg, lös din resa här: https://www.jarnkaminerna.se/2019/05/13/fyll-bussen-till-falkenberg-pa-onsdag/
Sofialäktaren Tifo fortsätter att leverera grymma läktararrangemang, skänk en slant via Swish: 123 174 52 98
