Lång intervju med Daniel Stensson: ”Jag vill bli en kultspelare för Djurgården”

Att vara på gränsen att lägga ner sin elitsatsning inom fotbollen, att få spela för sina drömmars klubb, att gå från klacken till planen och om förkärleken till Allsvenskans karakteristiska passion. Det och väldigt mycket mer avhandlades när Forum 1891 fick en lång sittning med Daniel Stensson.

I mitten på augusti återvände Daniel Stensson hem till sitt kära Djurgårdens IF efter en uppmärksammad flytt från Uppsalalaget IK Sirius. En och en halv månad senare har sensommaren blivit till höst och den inbokade intervjun kommer något olägligt. Djurgården har nämligen bara dagen innan förlorat borta mot GAIS i en kraftigt underkänd insats och Stensson är en av flera som hamnar i skottlinjen. Detta till trots verkar den defensiva mittfältaren vara lika mån som undertecknad om att genomföra intervjun. Precis på avsatt tid slår han sig ner i den lugna hotellbaren på Kung Carl, beställer in en sockerfri läsk, och sträcker fram handen.

– Tjena. Trevligt! Allt bra?

För egen del är det bra, säger jag, men när han får frågan tillbaka blir det tydligt att Daniel Stensson inte avser att avverka intervjun på klassiskt mediatränat manér – han är gärna så ärlig och transparent som möjligt, något som inte alltid är vanligt bland fotbollsspelare i media.

– Fan alltså, jag är så jävla besviken över gårdagen. Det ska man inte hymla med. Just nu känns det tungt, som fan.

Men intervjun ska handla om mer än nederlaget i Göteborg. Den ska handla om den numera spelande supportern, spelaren som till slut kom hem till laget han drömt om att representera på A-lagsnivå – en resa som inte varit utan hinder. Till exempel blev flytten från Sirius både uppmärksammad och kontroversiell.

– Avslutningen i Sirius blev ju inte toppen, nej. Men enda anledningen till att jag svarade på intervjun med ”Disco” (Daniel Kristoffersson, reds. anm) som avslöjade allting var att jag ville sätta press på klubben, för de ville ju verkligen behålla mig. Men för mig var det ett väldigt bra steg, plus att det ju är min moderklubb och det enda laget i mitt hjärta, så det var därför. Hade jag inte gjort det så vet jag inte om övergången hade gått genom. Men jag hade inte gjort någonting annorlunda idag i och med att jag ville till Djurgården så himla mycket. Sen vill man ju såklart vara älskad av alla, men så är inte fallet. Då får man köpa att det väcker känslor, även om jag inte trodde att det skulle vara i den graden.

Du fick ju göra din startdebut mot just Sirius kort därpå, och när du byttes ut kysste du Djurgårdsmärket på tröjan. Jag misstänker att ”shitstormen” fortsatte då?
– Eh, ja. Jag fick ett gäng meddelanden på Instagram . De buade åt mig så mycket under presentationerna och under matchen, så när jag blev utbytt ville jag markera var mitt hjärta tillhör och alltid kommer göra. Sen blir det ju lite publikfrieri, men det var verkligen i stunden och ingenting planerat.

Just publikfrieriet är en återkommande punkt som fanns bland frågorna, och efter välkomstintervjun med DIF-TV var lovorden kring Stensson många. Bemötandet, och hans första tid i Djurgården, är något han själv håller högt.

– Det var helt sjukt bra. Jag har väldigt många polare som är djurgårdare och som hela tiden ville veta hur förhandlingarna gick. Sen när det väl kom ut och blev officiellt så satt jag i bilen och blev helt sönderbombad av meddelanden. Det var jätte, jättefint och det var då allt slog till. Det kändes surrealistiskt innan det.

Han pausar, tar en klunk av sin läsk, och fortsätter:

– Innan så hade man ju tänkt att ens stora barndomsdröm aldrig skulle gå i uppfyllelse, men så till slut gjorde den det. Alla har visat sjukt mycket kärlek och det är jag extremt glad för. Folk på stan hälsar och säger att de uppskattar mig, att det behövs folk som verkligen bryr sig om klubben och inte bara legoknektar som är där för att tjäna pengar – som ju är väldigt vanligt nu ute i Europa och i resten av världen. Jag har blivit så bra bemött av alla och allt jag vill nu är att ge tillbaka.

Som Djurgårdssupporter själv har han haft mängder av blårandiga matchtröjor i sin ägo, med flera favoritspelare på ryggen. Att till slut se sitt eget namn på andra människors rygg menar han är smått surrealistiskt och svårt att ta in.

– Ja, nej. Det är jävligt svårt att ta in. En nära vän till mig har en kollega som direkt beställde hem en matchtröja som jag signerade idag. Det är sjukt svårt att inse. Men jag försöker bara hålla fötterna på jorden, inte sväva i väg och tro att jag är någon bara för att jag har signat. Man måste prestera på plan under en lång tid. Men ja… det är jävligt sjukt.

Efter att ha hört, och sett, entusiasmen i Stenssons ögon när han svarar på frågorna föll tankarna på en viss banderoll från 2005, inför Halmstads BK på Stockholms Stadion. Texten ”Vi har alltid drömt om att spela i blårandigt – spela som i våra drömmar” är ständigt aktuellt, och efter att jag berättat om den och nämnt den som min favoritbanderoll blir jag snabbt avbruten.

– Absolut, den och ”Död och hat åt AIK”, säger han och skrattar högt.

^{Foto: Liza Fjellström / Järnkaminerna}

En oväntad resa och reflektioner på livet som fotbollsproffs
Daniel Stenssons karriär är långt ifrån spikrak. Efter Brommapojkarna och ett lån hos Assyriska väntade ett utlandsäventyr i form av italienska AC Mestre i Serie C – som strax efter övergången gick i konkurs och hamnade i ”Eccellenza”: den italienska femtedivisionen. På frågan om huruvida han då började tveka kring sina egna kvaliteter och sin framtida karriär så råder inga tvivel.

– Absolut. Det är nog det enda vägskälet som jag stått inför. Efter jag blev ratad av Brommapojkarna när jag var tjugo bast så gick jag till Italien. Det blev skit, och klubben konkade ett halvår senare, säger han och skrattar till.

– Jag tog mig en rejäl festsommar och festade till det fredag och lördag varje vecka, samtidigt som jag tränade med Akropolis. Då tänkte jag lite att ”fan, ska jag spela division ett när jag gjort Superettan-debut som 18-åring och gjort det bra? När jag varit i landslaget, i akademin, i ”Djurgår’n”?” Då tänkte jag lite på om jag kanske skulle börja plugga, att jag inte var tillräckligt bra liksom. Jag har ju tagit en längre väg än många andra, ta ”Ogge” Fallenius som exempel. Men idag är jag glad över att jag krigade vidare.

Drömmen om att bli fotbollsproffs är en svår sådan, och för egen del så var det bland annat just Daniel Stensson som krossade den. Efter att ha mött Djurgårdens ungdomslag och fått en uppvisning som heter duga insåg undertecknad att drömmen garanterat aldrig skulle bli mer än en dröm – för det gällde nämligen också den absoluta majoriteten i det Stensson-lag som nyss hade vunnit över en med tvåsiffrigt.

För egen del kom insikten, att satsningen kunde bära frukt, gradvis med åren, menar Daniel.

– När jag var liten och spelade i akademin så kände man att man skulle bli bäst i världen och spela i Real Madrid. Först Djurgården, sen Real Madrid. Det var planen. Sen blir man äldre och inser att man möter bättre och bättre spelare. Men efter ett tag i Djurgården 97-1, och sen också 96-1, så bytte jag till Brommapojkarna. Man kom till landslaget efter elitlägret i Halmstad och kände att ”okej, shit, jag kanske kan göra det här på riktigt”. Sen var det en lång bit kvar, men jag blev uppflyttad från BP:s U-17 till U-19 och fick matchas med 95:orna, bland annat Jesper Karlström som tog ett tidigt steg till A-laget. Då tänkte jag också på att ”Om Karlis kan det, då kan jag”. Man har ju hybris i BP, det vet alla, säger han och flinar till.

^{En ung Daniel Stensson i Brommapojkarna innan flytten till nordöstra Italien och AC Mestre}

– Det var väl där någonstans. När BP åkte ur Allsvenskan 2014 blev vår U19-tränare ansvarig för A-laget, och då fick jag mitt första A-lagskontrakt. Körde tillsammans med A-laget och Niklas Bärkroth, bland annat, under hösten. Det kontraktet var såklart stort men det blir en annan grej när man kommer från ”lilla BP”.

Det blir ingen tydlig övergång, att nu är du de facto proffs?
– Exakt så. Man är ju i samma omklädningsrum som man var i som tonåring, och ser samma folk som förr. Det blir inte på riktigt, inte på samma sätt.

Det tidigare benämnda festandet efter Italien är också ett vanligt vägskäl för många aspirerande talanger; att välja fotbollen, eller det mer sociala livet under gymnasietiden. När många valde blöta hemmafester och sena nätter valde han den andra vägen – som oftast.

– Alltså, jag var ju på en del roliga fester ändå liksom. Men hade jag match dagen efter så gick jag hem senast vid 22, drack inte en droppe och prioriterade en bra natts sömn. Allt det samtidigt som ens bekanta gjorde det ena och det andra och krökade skallen av sig.

Var det alltid en självklarhet?
– Jättesjälvklart. Min tvillingbrorsa var väl lite stökigare och festade lite mer än jag, och det kändes ibland som att jag var hans tre år äldre bror som fick säga till honom. Jag själv var väl rätt ordentlig, på så sätt. Jag gick i gymnasiet i Bromma med bland annat Jacob Ortmark (IFK Norrköping) och Felix Beijmo (AGF Århus, i Djurgården mellan 2017-2018). Vi var ett fotbollsgäng som ofta umgicks, så det var aldrig aktuellt att dra ut. Och drog någon åt fel håll så drog vi tillbaka den på rätt spår. Jag tror umgänget gör jävligt mycket och mina vänner som har mer vanliga jobb har alltid accepterat att jag inte dricker, att jag måste gå hem vissa tider och inte kan vara med på allt. Det är en uppoffring som jag ser som en självklarhet, men som tydligen inte alla gör i och med att många slutar under gymnasieperioden när det börjar hända spännande saker i livet: relationer, fester, allt sådant.

Jag hade jävligt kul i gymnasiet så jag tror du missade något.
– Hahaha, fan också.

Från ungdomsåren, den misslyckade sejouren i Italien och resan mot sin dröm så har 27-åringen till slut landat där han vill vara. Under sin första match i blårandigt fick Stensson ett ypperligt läge till en drömdebut i matchens slutskede – men sköt över.

– Jag har alltid velat göra mål framför Sofialäktaren och fan, i ett sådant läge också. Vi leder med 1-0 och man får ett drömläge framför klacken. Jag har tänkt så mycket på det men då hade jag bara velat hoppa upp på en reklamskylt eller fira med supportrarna. Det hade varit värt ett gult kort, haha.

Entusiasmen är påtaglig och Stensson ler med både tänder såväl som ögon när han visualiserar det.

– När man väl gör det första så kommer euforin bara att ta över. Man kanske springer till Slaktis? Mitt mål nu inför slutet av säsongen är att få göra mål och fira med supportrarna.

Hur ser du på din blårandiga start?
– Den började bra, tycker jag. Matchen mot Sirius var ju som bekant ytterst speciell och där hade jag några dåliga aktioner. Men jag har kommit in i laget på ett extremt bra sätt och alla är svinsofta. Det är inte lätt för meriterade spelare att det kommer in en ny frisk fläkt som ska ha ens plats, så jag är glad att många tagit mig under sina vingar och gjort mig till en i laget, framför allt ”Mange”. Sen vill jag självklart kriga om min plats och jag vill ju vara en startspelare i slutändan, att Rasmus och Besard inte ska vara ett och två utan att jag har en av platserna. Så jag är fortfarande lite sne över att jag slarvade de sista 20 minutrarna mot GAIS. Men mot Häcken gjorde jag det bra, kände jag, och förutom spelet så vill jag fortsätta bygga relationer med folk och visa att jag verkligen vill åt platserna på mitten.

Du är ju definitionen av en spelande supporter. Är det en fördel eller nackdel?
– Bara en fördel. Sen så kanske man vill det lite för mycket ibland, och att man går in lite hett och tar ett onödigt gult. Annars ser jag bara positiva saker med det. Man vill klubben och supportrarna så himla mycket, det är ju inget negativt. Jag kanske lär mig med tidens gång, men jag hoppas inte det och jag tror inte det. Jag kommer kriga i 95 minuter varje match och det har jag väl alltid gjort förvisso, men lite extra för Djurgården.

Under sommaren gjorde signatären en längre intervju med ”Tolle”, där tränaren menade på att derbyfadäserna beror på många olika faktorer – framför allt att hela föreningen har ett enormt ”darr”. Till skillnad från många andra i laget har Stensson erfarenhet från en supporters perspektiv, och numer från en spelares.

– Det är klart att det är någonting som inte stämmer. Inför matchen mot AIK så var jag helt hundra, för jag kände inför matchen att vi var bättre på alla positioner. Vi kommer ut på ett fullsatt Tele2 och jag kände bara att ”nej, det finns inte en chans att vi inte vinner”. Sen blåser domaren i gång och AIK får matchen precis dit de vill; med spelavbrott, fasta situationer, med bråk.

Han kliar sig lite på kinden och funderar innan han fortsätter:

– Man har ju hört väldigt mycket om att vi ”måste visa hjärta, vi måste spela för skölden” och det backar jag till tusen. Det gjorde vi i denna match, men vi gjorde fan ingenting annat. Det gäller att ha en balansgång, att vara kall. Man kanske inte ska gå in i gruffet när vi behöver driva upp tempot, för när AIK gör 1-0 vill de såklart bara dra ner på det och parkera bussen. Men derbyna i sin helhet är såklart ett problem och ett som vi måste reda ut, och inte bara spelartruppen utan hela klubben. Hur går man till väga? Det vet jag inte, på rak arm. Psykologer vet jag har gjorts tidigare. Många pratar om att man ska prata med supportrarna inför matchen, och det är väl ingen dålig idé i sig, men vi vill det här lika mycket som supportrarna, eller så känner jag i alla fall. Jag vill inget mer än att trycka till mina värsta rivaler, och jag tror man måste öppna upp och prata internt om vad man känner innan matcherna, när man har bollen, om man är stressad och nervös. Sen är det ju självklart att man är nervös – det kommer jag alltid vara innan derbyn för det betyder så jävla mycket för mig. Man måste ju adressera det på något sätt, för det har gått för lång tid och någonting måste såklart ske.

^{Djurgården visade hjärta i derbyt mot AIK – men inte mycket mer}

Vi var påväg ett tag att snygga till vårt derbyfacit, men nu har man testat allting. Hur viktigt blir årets sista derby mot Hammarby?
– Det är hur viktigt som helst, och för en eventuell Europaplats är den sjukt viktig för det är så jävla tight nu. Sportsligt, men också supportermässigt, är det här höstens höjdpunkt för mig. Jag slår hellre ”Bajen” än LASK (intervjun gjordes före LASK borta, reds. anm) även om det är Europa. Jag hoppas vi kan bjuda upp till dans, och jag hoppas få spela och visa vem jag är i derbyn. Jag tror vi behöver sådana karaktärer i Djurgården som verkligen vet vad det innebär, och som kan visa vart skåpet ska stå. Jag känner många i Allsvenskan som på fritiden är supersköna men som sen är jävla as på planen, och lite mer ”shithousery” känner jag att vi kan behöva. Vi kan också smälla på, man måste fan alltid kunna hålla på lite.

I egna led har vi ofta kallat oss själva för ”snälla Djurgården”.
– Exakt. Vi måste kunna vara lite… naiva, ibland, i derbyn. Nu mot GAIS också i hur vi går hanterar allting och hur vi spelar oss ur situationerna. GAIS frodas i andravågsspel och få publiken med sig, och vi gick tyvärr rakt in i den fällan.

Efter en kortare paus för att beställa in varsitt glas vatten så riktades fokuset, för första gången under intervjun, på framtiden men likväl också kära Djurgårdsminnen. I den redan omnämnda intervjun med DIFTV vid sin ankomst sa Stensson att hans ambition är att få spela här i några år – för att sedan skriva ett nytt kontrakt. I en trupp där majoriteten har visioner om utlandsspel och där spelare säljs för stora summor i några av världens största ligor sa Stensson det motsatta.

– Jag är i ett stadie i livet där jag känner så här: jag kan hämta pengar i tre år någonstans, men kommer jag verkligen må bättre av det? Jag har vuxit upp med att gå på Stadion och kolla fotboll, stått i klacken på Råsunda-derbyn och sjungit skallen av mig och att få uppleva det som spelare… det vill jag gärna göra så länge som jag bara kan. Jag har min familj här i Stockholm, alla vänner och min flickvän. Då vill jag gärna göra det så bra som möjligt, men också under en så lång tid som möjligt. Jag vill bli en kultspelare för Djurgården, sen får man se vad framtiden utvisar. Är det 10-15 år, då är ingen gladare än jag.

Vi pratade om det innan, men du lever ju alla Djurgårdares dröm. Nyper man sig i armen över det?
– Oavsett var man är, i vilken klubb, så gör man det i början, tror jag. Sen blir det fort vardag och man vänjer sig väl. Om du skulle vinna tio miljoner på Lotto så skulle det nog vara supercoolt första månaden, men sen blir det också vardag när du anpassat dig. Du har jag väl gjort det och blivit bekväm, men man blir ändå lika överraskad varje gång man hör ”Sjung för gamla Djurgår’n” hemma som borta och jag ertappar alltid mig själv att sjunga med. Det är sådan jävla gåshud. Jag vill inte säga att man blir bekväm med situationen men…

Som du sa, man vänjer sig väl med allting?
– Så är det ju. Så nja, nypa sig i armen gör man väl inte men… ja, första gången jag är på Tele2 från start så kommer jag definitivt göra det.

Och när du äntligen träffar mål också, kanske?
– Haha, exakt. Fan, nästa gång, då jävlar.

Fina minnen genom åren
Under de senaste åren har antalet Djurgårdsspelare som hyser sympati för klubben ökat. Spelare som Jacob Bergström, Hjalmar Ekdal och den nuvarande målvakten Jacob Rinne har ofta känts vid sitt supporterskap. Men särskilt tydligt, och inte minst under intervjun, är det att Daniel Stensson har en djup förståelse för inte bara Djurgården som fotbollslag, utan också samtliga kretsar och vad supporterskapet innebär. Hans insikter och berättelser vittnar om en stark koppling från ung ålder, då han själv gick på matcher och var en engagerad anhängare.

– Från att jag var fyra år gammal så har jag gått på väldigt många matcher varje år. Sen när jag fick spela i Djurgården så var man ju bollkalle också, vilket var det häftigaste man kunde tänka sig på den tiden. Jag har liksom Dembo Tourays målvaktshandskar hemma, och jag minns DIF-dagen som var ute på Kaknäs, fan, det var det fetaste som fanns när man kom hem med en autograf av Marcus Johannesson och Daniel Sjölund. Han var min favorit för han var vänsterfotad och hette Daniel, haha. Sen var jag särskilt förtjust i derbyn redan då.

^{Daniel Sjölund, en storfavorit hos Stensson själv}

Under uppväxten spelades dock majoriteten av Stockholmsderbyna på Råsunda.

– Stockholms Stadion hade ju inga derbyn för att det inte bedömdes vara säkert nog, så när jag tänker på ”derby” så är det ju när man stod i Djurgårdsklacken där. Jag menar, ”Bajen” var inte heller ens en del av den ekvationen överhuvudtaget för de låg i Superettan majoriteten av tiden.

Daniel tar en klunk av sitt vatten, rätar till ryggen och gestikulerar med båda händerna:

– Djurgården mot AIK är, för mig, den största matchen. Och så kommer det fan alltid vara.

När du värvades till Djurgården la du ut en lång text om olika Djurgårdsminnen. Var du på plats fysiskt när vi tog guld 2019?
– Tyvärr inte, jag hade match då. Men jag var på… visst var det Örebro?

Ja, om du tänker på 3-0 och guldtifot med texten ”För varandra, våra drömmar och vårt lag”?
– Exakt den. Ja, asså. Fan, jag får rysningar när du pratar om det.

Stensson skrattar till och visar upp sin arm som styrker hans påstående.

– Ulvestad gjorde mål på straff efter någon minut, eller hur?

Det stämmer. Det var en riktigt jävla dålig straff.
– Hahaha, ja.

3-0-matchen mot Örebro 2019 är ett kärt, återkommande ämne hos många – även fem år senare

Det märks att Daniel Stensson njöt lika mycket av guldåret 2019 som vilken annan supporter som helst när det kommer på tal, och även om han som bekant inte befann sig i Norrköping den andra november så gläds han åt flera minnen från perioden.

– Jag kommer ihåg det så himla tydligt. Jag spelade i Akropolis då. Vi hade match som började samma tid som guldmatchen, och i halvtid så gick jag in i omklädningsrummet och kollade telefonen så såg jag hur det stod 2-0 till ”Peking”. Alexander Snäcke, supergnagaren och ofta med i 08 Fotboll, retade mig som fan. Men vi hade redan vunnit serien och matchen som vi spelade betydde ingenting.

Han garvar till.

– Sen kom jag in i omklädningsrummet och såg att vi hade vänt till 2-2. Då firade jag fan ordentligt. Sen var jag med på guldfesten dagen efter på ”Wall”, eller nej, det var ”V”? Eller?

Jag vet inte.
– Vad fan, det är väl samma sak. Det var vinter, och det var inomhus, haha. Men jag var inte med på Fotografiska.

Det var märkligt där inne. Spelarna hade middag och sen vällde det in ett gäng förfriskade supportrar. Jag minns att jag spillde ut en öl över Witry och störde honom rejält.
– Hahaha. Ja, det finns nog ett gäng historier därifrån. Men alltså den bilden på ”Karlis” när han har bengalerna bakom sig. Den är sinnessjuk, alltså.

^{Jesper Karlström firar SM-guldet utanför Fotografiska, den andra november 2019}

Intervjun tog sig ännu en kortare paus, och vid ett snabbt öga på klockan visar det att vi suttit ned i de bekväma fåtöljerna i över en timma. För egen del var det dock långt ifrån klart, och Stensson själv verkade inte ha något emot att fortsätta intervjun ett tag till.

– Jag ska laga middag någon gång, men det är det ingen stress med alls.

Eftersom tifot mot Örebro 2019 väckte en så enorm reaktion hos honom blev tifofrågan en naturlig sådan, men vilka som han håller som personliga favoriter var desto svårare att svara på.

– Jävligt bra fråga.

Det blir tyst en längre period och sorlet ända från hotellets restaurang lite längre bort, fyllt till brädden med gäster, letar sig ända in till vår hörna för en stund innan Stensson själv tar ton igen.

– Alltså, jag vet inte vilket som jag gillar allra, allra mest. Man måste nästan se alla framför sig och få peka, skrattar han.

– Eller nej, gorillan som klättrar på stadshuset är ju helt överlägsen. Jag gillar när det är hela Djurgården i fokus, och gärna med en passning till en rival. Så den var riktigt fet.

^{Djurgårdens bästa tifo genom tiderna om du frågar Daniel Stensson}

Vad tyckte du som spelare om ”Död och hat åt AIK?”
– Jag känner så här: Det måste få vara känslor i Allsvenskan, och en fotboll utan känslor är en död fotboll för mig. Så att det blir en anmälning av SvFF för banderollen – det är bland det sjukaste jag varit med om. Jag såg nu senast mot Mjällby på hemmaplan, den där ”Död och hat åt SvFF”-banderollen…

Stensson skrattar till ännu en gång.

– Jag älskade fan den. För det måste finnas rivalitet, utan det så blir det en riktigt tråkig allsvenska. Då är det Sirius mot Värnamo i varje match, liksom. Jag personligen älskar rivalitet, det måste finnas och det måste få finnas hat också. Sen är det självklart att det också måsta finnas gränser. Om det sker innanför ramarna, där ingen far illa av det, så älskar jag det. Det måste få vara så, och om det inte är så… då vill jag inte vara en del av det.

Det är ju inte heller riktigt första gången. Mot AIK 2011 hade vi ett 3-stegstifo, där vi supportrar hade olika färger på oss och byggde texten ”HATA AIK” som höll på i 45 minuter.
– Ja! Var det då när vi vann derbyn två dagar i rad?

Det vet jag faktiskt inte. Var inte det i hockeyn?
– Nej. Båda var inte hockeyn.

Inte?
– Nej. Vi vann först fotbollen, och sen vann vi hockeyn dagen efter. Det var då vi körde ramsan ”två da’r i rad, det gör mig glad, dururururu, hata AIK”.

Reds. anm: Hata AIK-tifot i fråga var från 2012, det sista Råsunda-derbyt. Men Daniel Stensson har rätt när det gäller ramsan: Djurgården vann derbyt (protestderbyt med de tio tysta minuterna) den 19 september, och sedermera hockeyderbyt den 20 september.

Följer du hockey?
– Lite grann. När vi var i Göteborg nu så såg vi premiären. ”Djurgår’n” vann på straffar, typ femton stycken, haha. När jag bodde i Sundsvall så gick jag på varje match när vi mötte Timrå. Så nja, det är nog inte så många i det långa loppet.

Många är nog som du där. Det tar lång tid, både matcherna och säsongerna.
– Ja, men så… derbyn går jag gärna på och sjunger om ”död och hat åt AIK”, det är en annan femma. Men allt annat så är man ju upptagen och det är så fruktansvärt mycket matcher. Men slutspel är väl en annan grej, det spelar liksom roll då.

Servitören på hotellbaren fyller upp våra glas med vatten ännu en gång och frågorna börjar närma sig sitt slut. Men medan intervjufrågorna bläddrades igenom, väcktes minnet av ett omtyckt citat från en annan defensiv mittfältare, Rasmus Schüller, när han efter APOEL-matchen hemma sa ”Det är som att hela stadion är ett odjur, laget och publiken i en symbios. Vi lever och andas tillsammans”. Det blir därför av intresse att få svar på hur mycket som faktiskt når spelarna på plan.

– Vi hör ju svinmycket, nog mer än vad många tror.

Hör ni när hela arenan utbrister ”Skjut!” så fort ni har bollen på offensiv planhalva?
– Haha, ja. Det hör ju alla. Det blir mer av ett uuu-ljud och det är ju så jävla många som skriker det. Sen när man har fått lägga några fasta och är vid sidlinjen så hör man ju också vad enskilda personer säger. Men annars hör du ju ramsor och sen när du zoonar ut lite från matchen, som vid en hörna eller ett byte, då hör du ju verkligen vad som sjungs. Annars är det mer ett sorl, om det inte är ett sånt jävla tryck då. Europa 2022 till exempel, det var helt galet. Jag minns att ”Hjalle” berättade att han inte ens hörde sina egna spelare.

Det måste ha varit efter APOEL. Det är nog det sjukaste jag och många andra varit med om.
– Ja, precis. Jag var där och jag håller verkligen med dig. Och så Edvardsens mål på det. Vad fan, det är så jävla fett det målet. Det är helt tyst i någon sekund och sen så bara… bam, så small det. Så jävla fett.

^{Edvardsens monsterbalja mot APOEL – en bildserie i tre delar}

Att Stensson är svag för ramsor och öronbedövande tryck är tydligt, och när han får bygga upp sitt egna scenario, det står 0-0 mot Hammarby i matchens sista minuter och Djurgården går för ledningsmålet, är han säker på sin sak.

– Då vill jag bara ha ”ole, ole, ola”. Den ramsan har varit med så länge och man har ju själv minnen från när man stått och hoppat på familjeläktaren. Och när alla hoppar, och det gungar… ja, alltså…

Ännu en gång skrattar han till och visar upp att han får gåshud.

Om du får bygga din helt egna storyline, då. Det står 0-0, som sagt, och det är du som kommer göra det avgörande målet…
Stensson svarar direkt. Under majoriteten av intervjutiden har han suttit med benen i kors, något bakåtlutad. Nu är han framåtlutad och gestikulerar ännu en gång vilt med händerna.

– Det ska helst byggas upp, och liksom koka i tre-fyra minuter. Du vet när det är känslan att det dör ut, men så kommer en decibelökning från ingenstans och så trycker man på. Ouff, alltså.

Det påminner om Helsingborg 2013 när kommentatorn säger ”Det är en enorm stämning. Nu kommer ’kämpa’ från kortsidan och ’Djurgården’ från långsidan som står upp vid det här laget”. Och sen gör Amadou Jawo 2-1 direkt efter det.
– Kämpa Djurgården är jävligt bra. Då är det Sofia mot Slaktis, liksom. Jag älskar när det är halv-beef, haha, som det så ofta blir. När någon är lack på den andra för att de är för tysta, så kanske Slaktis då, haha.

– Men nej. ”Ole, ole, ola” vill jag nog säga ändå. Men sen tycker jag väldigt mycket om ”Dju, dju, dju”-ramsan men den känns kanske lite för basic för att vara en favorit. Annars är ”den som inte hoppar” en favorit också, den är jävligt fin.

^{En historiskt stark växelramsa når sin kulmen när Amadou Jawo stänker dit ledningsmålet mot Helsingborg}

Det är en återkommande debatt: fokus på laget, inte på motståndarna, för spelarna hör inte hela ramsorna ändå.
– Nej. Man. Hör. Hundra. Procent, utbrister han med stark betoning på varje ord.

– Sen hör du inte vartenda ord och stavelse, för du ska ju såklart ha fokus på försvar och så där. Men man hör jävligt mycket, och du hör ramsorna hela tiden och vet exakt vilka det är. Men sen går jag in i zonen och min egen bubbla, men när man väl går ur den så hör man allting. Om jag står och pratar med ”Bes” eller ”Raz” om vem vi ska pressa, om vem som ska göra vad – då hör man ju allting från läktarhåll också.

En fråga jag alltid funderat på är att ett så effektivt sätt att få igång publiken är att vifta med armarna mot publiken, och verkligen tagga igång dem, men nästan ingen gör det.
– Ja, alltså, jag vet! Jag har tänkt på det. Det är ett så jävla enkelt sätt att få igång publiken på.

Gulliksen är bra på det. Jag vet att Kevin Walker kunde göra det ibland. Men ofta görs det en gång, och sen aldrig igen.
– Jag vet inte varför. För det är ett jävla enkelt sätt att få igång publiken på, och med er i ryggen blir det ett helt galet tryck. Jag vet ju exakt hur det är att spela mot Djurgården på Tele2, när publiken kör växelramsor, när trycket är enormt. Du blir tröttare mentalt. Vi fick se siffror nu efter GAIS och efter att de gjorde mål hade de ett bra tryck mellan minut 58 och 65 – då sprang de två kilometer mer än vad vi gjorde under den perioden. Kan man då göra det på ett enklare sätt, och inte bara vid mål, och ge publiken och oss själva mer energi så är det snudd på hjärndött att inte göra det.

Det märks att det är en fråga som har hittat rätt mottagare.

– Det är definitivt något jag tänkt på. Men sen är det ofta offensiva spelare som hamnar i de situationerna. Jag har sagt till Deniz att göra det mer, för han är ju den som är närmast Sofia.

Avslutningsvis, efter drygt en och en halv timme sedan första frågan ställdes, börjar intervjun nå sitt diminuendo. Men när samtalet glider in på hur ytterst få fotbollsproffs det är i världen som får spela för ett lag med en så nära koppling till sina supportrar, nickar Stensson ivrigt. Precis som i början av intervjun fortsatte han att dela med sig; öppet och ärligt.

– Verkligen. Annars blir det Premier League över det hela, och den här passionen ska man ta vara på. Efter GAIS kom det fram en berusad supporter och var lite irriterad, men jag uppskattar ändå att man kan det. Och liksom, jag längtar mer att få fira med supportrar på Sturehof efter en derbyvinst mer än vad jag gör mitt första mål mot vilken annan klubb som helst. Det är en sådan glädje och att få dela den med folk som älskar klubben lika mycket som jag. Men vid sådana vinster kommer det fram en massa folk som tackar för segern. Jag har fått vara en del av det på ett hörn när jag varit med ”Hjalle” och framför allt ”Karlis” vunnit.

Frågorna på papperet var slut, och den sista, spontana frågan som dök upp i stunden föll i glömska innan den hann ställas. Det blev tyst ännu en gång innan Stensson bröt tystnaden.

– Det är ingen fara. Vi kan prata om något annat.

Efter att ha fått ett otaligt antal frågor under en längre period tar han över stafettpinnen och ställer en fråga tillbaka, som också blir den sista för dagen:

– Får jag ta en snus av dig?

Extramaterial – videointervju med Stensson 16 oktober