Matchkrönika: Djurgården – Kalmar 0-3: Hello darkness my old friend
Gårdagen blev en smärtsam påminnelse om att verkligheten ibland helt enkelt struntar i våra drömmar. För trots meningsskiljaktigheterna inom Djurgårdsfamiljen var vi unisont enade i den brinnande törsten efter tre poäng. Vi fick inte det och sjönk istället djupare ner i det träsk vi så länge kämpat för att undvika. I ett sådant här läge är det viktigt att vi minns vad vi är och var vi kommer ifrån. Vi har varit här förut. Vi vet hur det känns. Och vi vet att vi kommer att resa oss igen.
Placeboeffekten har nog de flesta hört talas om. En psykologisk effekt där positiva förväntningar på något kan ge ett positivt resultat. Det finns också en motsats till Placeboeffekten som kallas för Noceboeffekten, där negativa förväntningar på något ger ett negativt resultat. Jag har tidigare lyft frågan om spelargruppens kollektiva mentalitet klarar av matcher av större dignitet eller med mer press. Efter insatsen mot Kalmar ställs den frågan verkligen på sin spets. För sättet våra spelare genomförde matchen på igår var smärtsamt att se. Ingenting gjordes tillsammans utan alla kändes som sin egen isolerade lilla ö. Det gemensamma presspelet var obefintligt, de avlastande löpningarna fanns inte och glädje och koncentration kändes utbytta mot rädsla och beslutsångest.
Visst kan man fundera kring om utomstående faktorer, som de senaste dagarnas turbulens, kan ha en del i det här. Men jag kan också tycka att det är att göra det för enkelt för sig, och just nu är jag långt ifrån säker på att det ens är något vi ska lägga fokus på. Det är som det är och jag ser hellre att vi sväljer stoltheten och helt enkelt bara släpper ”leta fel hos varandra på läktaren”-diskussionen. Det finns en tid för den, men den tiden är inte nu.
Hos oss går skrapsår går före klacksparkar
Dock har den såklart inte undgått spelarna och förmodligen är det betydligt mindre kul för de flesta att spela fotboll när man känner en stark yttre press på sig att leverera. Men samtidigt är det så förutsättningarna ser ut i Djurgårdens IF och det vare sig kan eller bör komma som en överraskning för någon. Det är liksom ingen ”heja heja alla är alltid vinnare”-kultur som genomsyrar den här föreningen utan höga förväntningar på prestation, stora drömmar, heta känslor och en brinnande passion. Det är en kultur som förvisso inte kräver segrar och pokaler, men där vi alltid förväntar oss en helgjuten insats på planen. En kultur där spelare som Gösta Sandberg, Vito Knezevic, Stefan Bergtoft och Markus Karlsson inte blev hjältar på grund av sina enorma fotbollskunskaper, utan på grund av sin ständigt hundraprocentiga inställning och okuvliga vilja att vinna. En kultur där skrapsår, bandage och glidtacklingar väger tyngre än klacksparkar, skott i krysset och tunnlar.
Vi har varit här förut
Mitt i all misär finns det finns en sak jag tar med mig från gårdagen som ger mig både perspektiv och får mig att känna framtidstro. För när jag stod där på läktaren i slutet av matchen och allt roligt som någonsin hänt mig i livet kändes utplånat kastade jag ett öga till vänster om mig. Där, några få meter bort, står en ensam äldre man. Han måste vara en bra bit över 70 år och han står där på 109:an match efter match. Alltid ensam. Alltid tyst. Alltid där. Jag minns att jag redan förra säsongen tänkte att han nog tyckte det var jobbigt att behöva stå, och säkerligen skulle byta sektion till i år för att kunna sitta ner. Men nejdå, han är på samma plats i år igen och han står upp i år igen. Och mitt i all ångest blev han som en slags symbol för både reflektion och hopp
Jag tänker att han måste ha gått och sett Djurgårn hur länge som helst. Långt innan någon på Slaktis ens var påtänkt och Sofia bara var ett flicknamn. Han har upplevt SM-gulden på 60-talet, de stabila placeringarna på 70-talet, den generella misären under 80- och 90-talet och guldåren i början av 00-talet. Han har sett både stora spelare, värdelösa spelare, fantastiska segrar och smärtsamma förluster. Han har sett både fulla och tomma läktare, upplevt såväl gemenskap som spiltring på läktaren. Hört både hyllningssånger och avgångsrop. Han har svurit över degraderingar och jublat över uppflyttningar. Och precis när han måste trott att 1966 var det bästa året i hans liv fick han uppleva tre guld på fyra år.
Jag är jävligt glad att han finns. För han påminde mig om vad DIF är för något. Han påminde mig om att vi har varit i de här mörka hålorna förut. Fan, vi hittar i de här mörka gångarna som på vår egen bakgård. Vi sätter oss inte ner i ett hörn och är rädda. Vi fortsätter framåt tills vi hittar ut. För vi vet att dagen kommer när vi får se solen igen.
.
