Djurgården - IFK Norrköping0 - 1
Matchkrönika Djurgården – Norrköping “DIF skrämmer inga lag längre”
Längtan efter Allsvensk fotboll var stor. Plastgräset utbytt mot ett bättre, vädret fantastiskt och stämningen på topp. 90 minuter fotboll senare, där en spelare vi tyckte oss kunna avvara har avgjort matchen, är känslan att hösten blir allt annat än rolig för oss Djurgårdare.
Jawo och Olunga på topp. Det kändes bisarrt att läsa laguppställningen innan matchen. Ett anfallspar som knappt färgar i u21 ska alltså gå ut och skapa chanser mot de regerande svenska mästarna. Och det gick ju som det gick, två ytterst begränsade fotbollsspelare som trots att de gör ”sitt bästa” verkligen inte håller måttet i ett Allsvenskt fotbollslag. På andra planhalvan stod Sebastian Andersson. Honom kunde vi avvara för att vi hade en så bra anfallsbesättning. Men medan Jawo och Olunga kämpade och slet för att behålla bollen vid fötterna mer än någon sekund så avgjorde Sebastian Andersson istället matchen med en snyggt placerad nick.
Lättläst spel och dålig kvalitet
Efter Norrköpings mål dog matchen. Visst, DIF försökte ta sig framåt, man vaskade fram någon halvchans här och där, men kvaliteten finns helt enkelt inte. Skotten går högt över, inläggen är antingen för korta, för långa eller för lättlästa. Motståndarna vet hur vi spelar och stänger kanterna, och då det verkar vara en dödssynd att anfalla centralt ser vi allt som oftast ut som världens långsammaste handbollslag där det enda syftet verkar vara att transportera bollen från kant till kant i väntan på en öppning. Hade vi kunnat byta kant på mindre än 3-4 passningar, och faktiskt sätta in bollen i de öppningar som ibland ändå ges, så hade det kanske kunnat vara en någorlunda fruktsam taktik. Men det kan vi inte. Och det gör rätt ont att se.
Tror man på sig själva?
Man ska väl egentligen passa sig för att måla fan på väggen alltför mycket, precis som man nog borde passa sig för att dra för stora växlar av en uddamålstorsk mot regerande mästarna. Men det är något med Djurgården anno 2016 som skaver i mig. Visst, vi har kvalitetsspelare på skadelistan som säkert hade kunnat ge oss några fler poäng den här säsongen. Men det är inte poängskörden som är det som skaver i mig kring DIF. Det är något värre, en känsla som smugit sig fram under våren och som på något sätt blev så tydlig igår när man, regnblöt och besviken, vandrade hemåt med en tom blick. Frågan som skaver i mig är ”tror DIF på sig själva?”.
För det känns faktiskt inte riktigt så. Det är välorganiserat, det liggs rätt (nåja) och lågt i positionerna, bollen ska flyttas från kant till kant och sen slås in i boxen. That’s it. Det är så det ser ut i match efter match samtidigt som läktarna fullkomligt bubblar av längtan efter högre utgångspositioner, större intensitet, öppnande djupledsbollar och aggressivt boxspel. Jag är övertygad om att majoriteten av oss på läktarna inte står (eller sitter) och kräver segrar i varje match, toppstrid varje säsong eller bländande fotboll. Jag tror också att majoriteten av oss kan acceptera nuvarande poängskörd givet förutsättningarna som finns. Men är det något som åtminstone jag själv har svårt att acceptera så är det ett DIF som är så taktiskt förblindade av en passiv spelidé att man blir både fega och menlösa.
DIF skrämmer ingen den här säsongen. Och det faktumet skrämmer verkligen mig.
