Matchkrönika Djurgården – Sundsvall: Mörkret breder ut sig
”Fan Micke, det här är precis som när vi kom till Essingen!”. Orden kom från min vän Stefan och syftade på El-Kabir och Magnus Eriksson. Två nyförvärv som med sin energi och ”framåtlutning”, utan att direkt glänsa, ändå tydligt sätter fingret på det absolut största problemet vi har just nu: spelarna verkar inte tro på det här.
Och visst minns jag känslan. Vi var 17-18 år vid tillfället och det handlade verkligen inte om elitfotboll. Men både jag och Stefan kom till vårt nya lag med samma inställning vi varit vana vid sen många år tillbaka: Det är att vinna som räknas. Oavsett division, spelarkvalitet eller antal träningstimmar. Jag var mittback, Stefan var anfallare. Vi gick in i matcherna som vi alltid gjort, jag skrek på försvaret att flytta upp när vi hade bollen, och på mittfältet att jobba hem när vi tappade den. Stefan löpte, löpte och löpte i väntan på att få bollen. Men hur hes jag än skrek mig lyfte vi upp både för sällan och för långsamt, och hur mycket Stefan än sprang kom aldrig bollarna. Tiden gick, och 5-6 matcher in på säsongen skrek jag allt mindre, och Stefan löpte allt mer sällan. Vi blev fångar i ett lag som inte trodde på det. Men vi hade ett himla bra ”go” i laget på träningarna...
Olyckliga omständigheter eller för dålig kvalitet?
Det är smärtsamt tydligt att Djurgårdens IF inte fungerar just nu. Något måste ske, något måste hända. Frågan är bara vad? Hade jag haft svaret på det så hade jag definitivt inte skrivit den här texten utan istället varit tränare för ett europeiskt storlag. Men klart är dock att om inget ändras kommer även El-Kabir och Magnus Eriksson snart att falla in i samma passiva ”90 procentsfotboll” som resten av laget.
Som ett brev på posten ropas det nu på Pelles omedelbara avgång, vilket jag har full förståelse för. Pelle är vår huvudtränare och som sådan bär han alltid det yttersta ansvaret för spelarnas prestationer på planen. Good or bad. Men jag kan ändå någonstans förmå mig att känna att det är för enkelt att bara peka på Pelle. Med det menar jag inte att jag vill ha kvar Pelle, men heller inte att jag är beredd att släppa giljotinen över honom och sen tro att det blir bra. Det är en ytterst prekär situation som vi befinner oss i och jag vill tro att såväl problemen som lösningarna är mer komplexa än ”tränare ut – tränare in” mitt under brinnande säsong.
För vi ska heller inte glömma att Djurgården anno 2016 även kan ses som ett offer för olyckliga omständigheter, misslyckade värvningar och, på många positioner, undermålig kvalitet. Det känns faktiskt inte som en helt orimlig tanke att om Kerim inte skadat sig, om Ranegie varit mer intresserad av sin karriär än av det goda livet, om stackars Haris varit hel och kunnat dölja Tims brister… Ja då hade vi kanske mått lika bra nu som vi gjorde för ett år sedan.
Min kritik mot Pelle handlar därför mer om vad jag anser att Djurgården är och ska vara än om Pelles kunskaper som fotbollstränare.
Pelle har inte hittat Djurgårdens ”godfot”
När norska Rosenborg inte för så länge sedan dominerade den inhemska ligan och år efter år imponerade i Champions League gjorde man det under den legendariske Nils-Arne Eggen. Jag minns när jag för länge sedan läste ett reportage om Nils-Arne där han berättade om den kanske viktigaste delen av hans filosofi för framgång, den så kallade ”godfoten”. ”Godfoten” innebär att spelarna alltid ska se till att överutnyttja varandras goda sidor, dvs sina bästa kvaliteter som fotbollsspelare, och därigenom göra både varandra och laget bättre. Om en av dina lagkamrater är sjukt snabb ska han alltid få bollen i fart, om en annan har en grym höger men kass vänster ska han alltid få bollen på högerfoten, och så vidare.
Min egen tolkning av ”godfoten” är att den även kan appliceras på en fotbollsklubb som helhet och inte bara spelarna på planen. Visst, Djurgården är såklart olika saker för olika djurgårdare och vi är sällan eniga om vad som är ”rätt” eller ”fel” väg att gå, spelare att värva eller taktik att använda. Djurgården är alltid summan av sina olika delar.
Men ur den summan tycker jag att man kan skönja vissa mönster. Till exempel det att vi är jävligt stöttande även när det går emot. Jag är aldrig så stolt som Djurgårdare som när vi, trots att vi verkligen är nere i skiten, bara fortsätter att sjunga högt för laget och väntar till slutsignalen innan vi börjar bua. Eller att vi åker i tusental till små hålor runt om i landet och ställer till med läktarfester samtidigt som laget gör sitt bästa för att få oss på sämre humör. Eller när en spelare tacklar ut en motståndare över sidlinjen och vi knyter nävarna och vrålar i extas. Vi ger så mycket, vi kräver så lite. När vi sjunger ”ge oss lite glädje kämpa på” så menar vi inte segrar, mål eller pokaler. Nej vi sjunger om ett Djurgården som agerar som vi gör på läktaren. Ett Djurgården som är aggressiva, intensiva, löpvilliga och aldrig aldrig viker ner sig. Ett Djurgården som klarar av förluster men samtidigt inte accepterar att förlora, om ni fattar vad jag menar.
Pelle Olsson är tveklöst en skicklig fotbollstränare. Pelle Olsson har betytt mer än vad vi tror för Djurgården. Han har stabiliserat oss, han har givit laget en tydlighet och han har ansvarat för spelare som kommit för kaffepengar och sålts för guldmynt. Pelle Olsson förtjänar både cred och respekt för det och vi bör alla tänka både en och två gånger på hur vi både uttrycker oss och uttalar oss om honom just nu.
Men.
Pelle Olsson har inte hittat Djurgårdens IF:s ”godfötter”. Han är oförmögen att utnyttja den inneboende kraften i vår förenings alla olika delar och få alla att både dra åt samma håll, tro på samma sak och känna samhörighet med varandra.
Därför finns det ingen framtid för Pelle Olsson I Djurgårdens IF. Sen om skilsmässan sker idag, om en månad eller efter säsongen bör vi alla lämna åt klubbledning och styrelse att besluta.
