Matchkrönika Kalmar-Djurgården 2-1: Sparka Pelle och gå in i krisläge, annars blir det Superettan
För ett år sedan toppade vi den allsvenska tabellen. Nu är vi på väg att åka ur. Om inte Pelle Olsson självmant lämnar klubben måste styrelsen agera och bryta upp den världsfrånvända och myspysiga kompisstämningen hos vår sportsliga ledning som just nu är på väg att ta Djurgårdens IF raka vägen ut ur Allsvenskan.
Jag mår illa. Bara tanken på att behöva se det här laget under den här tränaren spela en fotbollsmatch igen får det att vända sig i magen på mig. En tränare som överträffar Bagdad-Bob i intervjuerna efter matchen, spelare som är så mentalt veka att de inte klarar av att spela fotboll så fort det tar emot… och där bakom en sportchef som maniskt hävdar att vi är på rätt väg och ska ut i Europa.
Ett felbygge av Guds nåde
Sanningen är att Djurgårdens IF år 2016 är ett otroligt felbyggt fotbollslag, med en passiv och lättläst spelidé och med alldeles för låg kvalitet på alldeles för många positioner. Istället för att ordentligt ersätta Emil, Kerim och Haris chansade vi på att andra skulle klara av att kliva fram. Spelare som Moon, Marcus Hansson och Elliot Käck skulle över en natt bli allsvenska spelare av god kvalitet och fullgoda ersättare till Emil, Haris och Arvidsson. Vi kunde sälja Sebastian Andersson eftersom Olunga hade en stor potential. Stackars Kadewere (inte hans fel såklart) skulle minsann bli den bästa spelaren i vår historia. Och som om inte det var nog skulle livsnjutaren Mattias Ranégie plötsligt sluta hänga i barer och istället, vid 32 års ålder och med gott om pengar på banken, börja fokusera på fotboll.
Jag känner mig lurad
Man har vitt och brett pratat om hur vi är på rätt väg, att vi är redo att ta nästa steg, att framtiden tillhör Djurgården. Efter två år av stabila, och i många fall (minus derbyn och ”stormatcher”) bra, prestationer var 2016 året då det skulle ske. Vi supportrar gjorde precis som vi alltid gjort när man bett oss om det. Vi slöt upp bakom laget, vi peppade, stöttade och visade ett enormt tålamod även när spelet började hacka och spelarnas egentliga mentalitet och kvalitet så sakteliga började avslöjas. Man kan i efterhand tycka att vi var naiva. Att vi borde synat tidigare. Att vi borde sett det tidigare. Men det är ju inte det som ligger i vår natur. Vi är så trötta på de senaste 8-9 årens misär att vi självklart vill tro på det man säger till oss. Visa bara tålamod så ska det bli bra. Slut upp bakom det här och kritisera inte så kommer vi snart spela i Europa igen. Jag har själv skrivit mer än en text där jag hyllat både Pelle, Bosse och laget. Nu känner jag mig bara lurad. Jag känner mig som en idiot. Varför såg jag det inte, är jag verkligen så blind?
Sektliknande mentalitet
Nu sitter man här igen. Sorgsen ända in i märgen efter ännu en match där livrädda spelare återigen har klappat igenom fullständigt. Där ett uns av tillfällig glädje och förhoppning ännu en gång slutat med sorg. I ett sådant här läge hoppas man att få se lite självinsikt från klubbens representanter. Istället står Pelle Olsson i direktsändning och häller salt i våra svidande öppna sår. Det känns tyvärr som att det råder en närmast sektliknande mentalitet hos vår sportsliga ledning där utomståendes åsikter göra sig icke besvär. Antingen så är man med eller så är man emot. Och om vi bara tror på det här tillräckligt mycket kommer det snart bli både guld och gröna skogar. Allra bäst exemplifieras nog detta av den på tok för tidiga förlängningen med Pelle, som alla bara förväntades ställa upp på. Taket känns så lågt att man måste huka sig för att få plats.
Agera nu innan det bli fullständigt kaos
Det är 14 matcher kvar men det finns ingen tid att spilla längre. Om styrelsen vill sitta kvar måste de inse hur allvarligt detta är och omgående entlediga Pelle Olsson samt hitta en ersättare som har en enda uppgift: Att ta tillräckligt många poäng för att vi ska slippa åka till Sundsvall i november med kniven mot strupen. Utöver detta behöver vi en målvakt och en målskytt (ja vi behöver mycket mer men nu gäller det de akuta läckorna, vi får dras med Tim och ett tag till). Att Bosse tar sitt ansvar och hittar en lösning med Pelle som inte innebär att vi betalar hans lön för de kommande två åren tar jag för givet. Allt annat vore ett tjänstefel av historiska proportioner.
Historien är full av lag som inte insett sin kris i tid. Lag som var för ”bra för att åka ur” med tränare som var för erfarna för att inte klara det i slutändan. Minns bara DIF Hockeys episka fiasko. Men det är inte en total revolution som behövs just nu. Det är inte fyra matcher kvar där det krävs minst två vinster. Det är 14 matcher kvar och det bör denifitvt räcka med en ny tränare som får spelarna att tro på något igen. Utrensningen i truppen och synandet av såväl styrelsen, sportchefen som resten av organisationen kan vänta till efter säsongen när det finns gott om tid att ta välgrundade beslut.
Det enda som spelar roll nu är att Djurgårdens IF spelar allsvensk fotboll år 2017. Det kommer vi inte göra under Pelle Olsson.
