Eibar - Osasuna0 - 2
Matchrapport: aik - Djurgården 1-1
Djurgården gick in till matchen mot aik på leråkern Friends Arena som en solklar underdog. Inte en seger sedan Dackefejden och en riktigt svag insats i "genrepet" borta mot Halmstad. aik å andra sidan hade gått som tåget den senaste tiden och det kändes som solnalaget hade räknat hem segern redan innan matchen hade spelats. Ett ödesdigert misstag skulle det visa sig.
Första halvlek
Matchen börjar som förväntat. aik har spelet och trycker ner Djurgården djupt på egen planhalva. Våra försök till omställningar tar oftast stopp tidigt genom antingen för korta bollar, för långa bollar, eller för dåliga mottagningar. Då Djurgården har haft den dåliga vanan att släppa in tidiga mål på grund av tafatt försvarsspel sedan Amartey lämnade var vi nog många som satte andan i halsgropen så fort aik närmade sig det blårandiga straffområdet. Men minuterna tickade på, och trots spelövertaget lyckades aik inte komma till några riktigt farliga lägen. Djurgården visade upp en stor koncentration och vilja i försvarsspelet, och rätt som det var började aik bli otåliga och missa både uppspel och enkla passningar. Det mest oroväckande för de högljödda Djurgårdsfansen på läktaren var antalet förlorade närkamper och omförmågan att suga in andrabollar. Men försvarslinjen höll. Den första halvleken höll dessutom på att bjuda oss på en riktig bonus då Per Karlsson sånär nickade bollen i eget mål. Stolpen stod tyvärr i vägen den gången.
Andra halvlek
Med 0-0 i halvtid trots ett spelövertag för aik är känslan positiv inför den andra halvleken. Försvaret håller, och för eller senare måste vi komma till chanser. Men när Alexander Milosevic efter bara 9 minuter av andra halvleken tar ett steg upp, Kennedy klackskarvar till Bahoui som retfullt enkelt placerar in bollen bakom Kenneth Höie så kändes det inte kul. Att Malmö dessutom höll på att gräva sin egen grav mot Örebro gjorde inte saken bättre. Där och då kändes det som make it or break it för både Djurgårdsspelarna och Djurgårdspubliken. Där och då visade vi också vilket virke vi är gjorda av. Istället för att vika ner sig kavlade spelarna upp ärmarna ett snäpp till och började vinna både närkamper och boll. Istället för att tystna till ljudet av en trumma (likt hemmaderbyt) kom klacken in i andra andningen och gav spelarna energi. Sex minuter efter aiks ledningsmål blir Djurgården tilldelade en frispark en hyfsad bit in på offensiv planhalva. Istället för en ballonglyra slår Jesper Arvidsson in en låg och hårt skruvad boll in mot klungan av spelare i straffområdet. Det som kunde blivit plockpotatis för Carlgren i aik-målet blev istället Per Karlssons revansch för stolpnicken i första halvlek då han styr in bollen i eget mål. 1-1, vi är tillbaka! Kvitteringen gav Djurgården gott om energi för ett tag, och med lite bättre kvalitet i avgörande moment hade vi även kunnat smälla in en boll till. Men aik kom tillbaka mot slutet av matchen och skapade ett antal halvchanser och hörnor, och hade det inte varit för Kenneth Höie hade vi kanske inte köat oss hem från Friends med ett leende på läpparna. Ett ännu större leende hade vi kunnat gå hem med om Simon Tibblings skott i de absoluta slutsekunderna varit en halvmeter lägre, men 1-1 slutar matchen och det är ingen tvekan om att det i slutändan ändå kändes som en seger.
Sammanfattning
Jag gick till matchen rätt övertygad om att vi skulle förlora. Jag gick ifrån matchen med en påminnelse om att det här laget har så mycket mer kvalitet och hjärta än vad man ibland tror (eller ser). Att efter ett antal matcher med tappade poäng, bedrövligt försvarsspel och tveksamt krigarhjärta se Djurgården slita sig till en poäng mot ett guldjagande aik känns underbart. Att Malmö vände mot Örebro och att Andreas Alm i vanlig ordning tjurade efteråt gjorde inte saken sämre. Nu fortsätter vi på den här känslan och ser till att skrika hem tre poäng på måndag. Det är dags för en trepoängare nu, och som grädde på moset kan vi bidra till att Mjällby får gnälla vidare i superettan nästa säsong. NU. KÖR. VI.
