Djurgården - Malmö FF0 - 1
Matchrapport Djurgården-Malmö: Vi är, typ, där
Det var en märklig känsla som snurrade i kroppen när jag vandrade hemåt från arenan igår. Besvikelse över resultatet, visst. Frustration över att vi inte fick in bollj*veln, absolut. Men också en stor stolthet över det vi hade fått se. För det här var ett Djurgården som, åtminstone jag själv, inte kan påminna mig om att jag har sett spela på det här sättet, mot den här typen av motstånd, på väldigt väldigt länge.
Timmarna innan matchen startade satt jag tillsammans med mina vänner och diskuterade kring den förväntade utgången. Själv är jag, i alla fall när det kommer till fotboll, något av en pessimist som hatar att förlora mer än vad jag älskar att vinna. Medan en av mina vänner är tvärtom. När jag tror på förlust tror han på vinst. Där jag ser mörka moln ser han en liten strimma solljus. När jag hävdade att ”vi saknar JO, vi saknar Mange och vi saknar (Badji får ursäkta) en ordentlig anfallare, aldrig att det här går vägen” så kontrade han med ”jag tror inte det spelar så stor roll, vi brukar lyfta i de här matcherna (derbyn ej inkluderat, givetvis) så jag tror att alla spelare höjer sig och att vi tar dem”.
Det både kämpades och spelades fotboll
Så här i efterhand så kan jag konstatera att även om jag hade rätt sett till resultatet, så hade jag samtidigt också väldigt fel sett till prestationen. För så fort domare Al-Hakim blåste igång matchen så gjorde de blårandiga spelarna detsamma. Det sprangs, det slets, det tacklades och det vanns boll. Och till skillnad från de tidigare (vinst)matcherna hemma mot Malmö så spelades det också boll. Det var inte bara riv, slit och press, det var en ordentlig speluppbyggnad, det fanns ofta en tanke med det som gjordes och sammantaget lämnade det Malmö i en situation som de inte verkade alltför bekväma i: nedtryckta, nedpressade och utan möjlighet till vare sig ordentlig speluppbyggnad eller långa anfall.
Ett Djurgårdsmål hängde i luften även långt efter den missade straffen, som vare sig fick El-Kabir eller någon annan att hänga med huvudet utan viljan att ta sig framåt och göra det där målet bara växte. När halvtidsvisslan väl tjöt gick både spelare och publik till paus med raka ryggar medan Malmöspelarna vilade mot repet (malmöpubliken däremot åkte på en knock-out redan i minut 1 och stod sen och vilade till minut 94).
Både otur och oskicklighet framför mål
När den andra halvleken drog igång stod pessimisten i mig och bara väntade på att DIF-spelarna skulle tröttna. Att man skulle tappa initiativet och sakta men säkert börja falla hemåt. Men nej, här var det ingen som vek ner sig. Ingen som slutade vare sig att springa, att vilja eller att försöka. Det var enorma arbetsinsatser från samtliga spelare och det vissa eventuellt saknade i kvalitet gentemot sin motståndare tog man igen med större hunger och jävlaranamma. Visst, Malmö fick några stunder med mer boll, med lite längre anfall medan vi föll hem. Men snart lyftes laget upp igen och pressen fortsatte. Minuterna gick och det där målet kom allt närmare. Kerim, Tino, Haris (fan vad bra han var!) Kevin och El-Kabir. Alla hade de kunnat bli hjältar för ett lag som verkligen förtjänade att bli hjältar. Tyvärr får man dock inte alltid det man förtjänar och för att parafrasera Gunde Svans ”nära räknas inte här på fortet” kan vi konstatera att nära inte heller räknas i en fotbollsmatch. Gör man inga mål vinner man inga matcher. Så enkelt är det och då spelar det ingen roll vare sig hur bra man har varit eller hur mycket man borde ha vunnit.
Vi är, typ, där
Men hur sant det än är att nära inte räknas och att du inte vinner matcher utan att göra mål så tycker jag ändå att det finns utrymme för att vara stolt ibland även efter en förlust. För sett till det vi har och det vi saknade känns det svårt att kräva så mycket mer av matchen igår. Visst, en ”klassanfallare” på plan och vi hade kanske vunnit. Men nu var det inte så och det är heller inte med Malmö vi konkurrerar i tabellen. Det är med aik, Norrköping, Elfsborg, Häcken och Östersund. Det är i matcherna mot de lagen som europaplatserna avgörs. Matchen igår förstörde ingenting för oss i den kampen, men däremot gav den oss ett tydligt kvitto på att vi faktiskt kan. Och är det något vi kan ta med oss efter gårdagens smärtsamt orättvisa förlust är det väl just det.
För det är inte mycket som skiljer längre. Mycket ser väldigt bra ut och som lag klarar du inte av att genomföra en match mot Malmö på det sättet vi gjorde igår utan att vara bra på riktigt. Så heder till spelarna, heder till Özcan och heder till insatsen både på planen och på läktaren.
Vi kanske inte är där riktigt än. Men vi är, typ, där. Åtminstone mer där än vad vi har varit någon gång de senaste tio åren. Det är, trots allt, något jag tror att vi alla kan glädjas åt.
