IFK Göteborg - Djurgården1 - 1
Matchrapport: IFK Göteborg - Djurgårdens IF
Det blev delad poäng när DIF gästade Gamla Ullevi och IFK Göteborg. Forum 1891 tittar närmare på huvuddragen i en match som bjöd på kvalitativa avgrundsdjup men också en del toppar.
Med bara ett par dagars vila var det dags för omgång fyra i allsvenskan och en tuff bortamatch mot högt flygande IFK Göteborg under Mikael Stahre. Göteborgskamraterna har inlett serien på bästa tänkbara sätt poängmässigt och därmed kunnat bygga vidare på en stark höst, anförda av galjonsfiguren Marcus Berg.
Många av funderingarna på förhand kretsade kring hur tränarna skulle välja att lösa avsaknaden av renodlad vänsterback i truppen, med både Pierre Bengtsson och Elliot Käck borta med skada. I förlängningen handlade det också om en match i matchen – vem skulle ställas mot hemmalagets pånyttfödde högerytter Hosam Aiesh.
Tillbaka som tränarnas universallösning
Mot IFK Norrköping fick Leo Cornic chansen som vänsterback och sedan Elias Andersson, men när startelvan släpptes blev det en återkomst till fjolårets universallösning i Haris Radetinac. Samtidigt tog Jesper Löfgren plats i mittlåset för andra matchen i år – och Joel Asoro belönades med en start efter det fina inhoppet senast.
I övrigt var det rätt mycket ”the usual suspects” som vi lärt känna dem i år. Jacob Widell Zetterström har cementerat sig som förstekeeper och Piotr Johansson har snabbt blivit lika självklar i backlinjen som Hjalmar Ekdal. Det centrala mittfältet behöver man knappast gå in på närmare – och i anfallet är två tredjedelar självskrivna i Sead Hakšabanovic och Victor Edvardsen.
När matchen väl drog igång visade sig en oroväckande tendens redan i den första spelminuten när Radetinac fintades bort av Aiesh och Piotr Johansson tappade bort Sana i boxen. Lyckligtvis gick nicken över mål och DIF kom undan med blotta förskräckelsen.
Anfallet blev som tur var inte signifikativt för halvleken, för ganska snabbt gick tillställningen över i ett ställningskrig på mittfältet där det inte bjöds på något större skönspel från något håll. Radetinac jobbade sig in i matchen och började vinna både närkamper och domslut mot Aiesh, samtidigt som Edvardsen och Hakšabanovic började visa tendenser till offensivt samarbete, även om DIF inte anföll med speciellt mycket folk.
I den tionde matchminuten kombinerade Hakšabanovic och Eriksson fint fram till ett blockerat avslut och matchens första hörna var ett faktum. I efterspelet på den kunde Eriksson slå ett inspel som nickades av Löfgren i fritt läge, men mitt på målvakten. Ett par minuter senare bjöd Asoro på en härlig brytning högt upp i planen och startade en omställning, som dock rann ut i sanden efter en svag passning av Hakšabanovic mot Edvardsen. Det stämde inte riktigt, men kändes som att DIF var lite på gång.
Med knappa kvarten spelad var dock olyckan framme när Rasmus Schüller satte sig ned i gräset och inte kunde fortsätta, efter en misstänkt sträckning i samband med en rensning någon minut tidigare. Emmanuel Banda kom in och ersatte, men att tappa en spelare om Schüller är alltid en försvagning.
Dubbla olycksfall slog hårt
En olycka kommer heller sällan ensam. Några minuter senare tog sig Aiesh förbi nyinbytte Banda på högerkanten och slog ett inlägg som nickades undan till hörna av Finndell. På hörnan blev det dock oreda i boxen och Gustav Norlin kunde nicka in 1–0 från nära håll, till synes rätt slumpartat.
Målet hade dock en högst kännbar psykologisk effekt – för om DIF hade spelat trevande före målet tappade man nu precis allt. Laget uppträdde håglöst och initiativfattigt och såg inte ut att vara i harmoni på något sätt. Vad som följde var en hemsk transportsträcka på 20–25 minuter där DIF saknade all konstruktivitet och i princip inte sågs till alls offensivt.
Om något var positivt var det att man inte släppte till så mycket bakåt, men halvtidsvilan kom som en ren befrielse. Både Magnus Eriksson och Kim Bergstrand uttryckte i paus att det var mycket som behövde förbättras – och det var närmast ett understatement.
Efter paus bjöd DIF på ett spel som var några snäpp bättre utan att för den skull imponera. Blåvitt verkade rätt nöjda med att lägga sig på kontring och låta gästerna ha mer boll och matchbilden började påminna en hel del om mötet i höstas, där DIF straffades flera gånger om på hänsynslösa kontringar.
Men i den 57:e minuten kom det förlösande 1–1-målet som en blixt från klar himmel. En sekvens med triangelspel på mittplan slutade hos Finndell som snabbt måttade en rent magisk långpass som friställde en löpande Asoro i boxen. Anfallaren gjorde inget misstag utan kunde behärskat placera in kvitteringen – och vilket lyft det blev!
För om målet i den första halvleken hade negativa psykologiska effekter så hade Asoros mål motsvarande positiva. Plötsligt såg DIF mer intresserat och påslaget ut och började generera fler chanser, samtidigt som Blåvitt hade tufft att ställa om till konstruktiv anfallsfotboll och lade mycket energi på ett par domslut som inte gick lagets väg.
Plötsligt en intressant match
Åskådarna bjöds över lag på en tempohöjning efter målet där flera chanser avlöste varandra och det kändes plötsligt som en intressant match. I den 60:e minuten serverade Eriksson Hakšabanovic, som i sin tur direktskarvade till Banda som drog på ett lurigt skott från halvmånen som hemmakeepern blev tvungen att tippa till en resultatlös hörna.
Bara ett par minuter senare var det hemmalaget som stack upp när Sana löpte på vänsterkanten och slog en svepande passning mot bortre stolpen där Norlin löpt sig ren. Avslutet gick dock över ribban från nära håll.
I anfallet efter var det på nytt Asoro som kom loss efter passning från Johansson och tog ett lurigt distansskott som av allt att döma tippades till hörna av målvakten. Någon hörna blev det dock aldrig och ett par minuter senare fick samme Asoro utgå (med benet lindat) till förmån för Kalle Holmberg. Samtidigt valde tränarna att skicka in Gustav Wikheim i stället för Hakšabanovic och Elias Andersson i stället för Magnus Eriksson.
Hade man bytt sönder laget nu? Nej, skulle det visa sig. Elias Andersson stod för en hel del positiva aktioner på mittplan och Holmberg bjöd som vanligt motståndarna på en tuff offensiv press. Wikheim gjorde samtidigt sin bästa insats hittills och visade prov på fin bollbehandling och spelintelligens. DIF hade dock lite svårt att komma till de där riktigt glödheta chanserna och i stället var det hjärtat i halsgropen när en redan varnad Ekdal i den 76:e minuten med regelrätta medel lyckades avväpna nyinbytte och kvicke Vilhelmsson i en farlig en mot en-situation.
Hade vunnit om man fått fortsätta?
Efter en lite lugnare period blossade glöden åter upp igen på stopptid när gästerna gick hårt för tre poäng. I den 91:a minuten fick Holmberg bollen av Edvardsen och lättade in den centralt i boxen där Banda valde ett svårt volleyavslut som gick högt över ribban. Minuten därpå var det Andersson som hittade Edvardsen som så när lyckades frispela Holmberg med målvakten med en känslig djupledsboll. I den 93:e minuten stod Johansson för en fin aktion till höger när han vände bort Wendt och spelade in bollen i boxen. Holmberg hoppade över bollen och öppnade för Edvardsen som sköt över på den hoppande och studsande bollen.
Närmare än så skulle man inte komma innan domaren blåste av en ganska underlig match där DIF i den första halvleken inte alls såg ut att vara på tårna, men höjde sig i andra halvlek och avslutade starkt. Avsluten på mål vann man i slutändan med 1–4 och hemmatränaren Mikael Stahre erkände efteråt att om matchen fått pågå i fem minuter till så hade Blåvitt nog förlorat.
DIF reser därmed hem till Stockholm och derbyuppladdning med en poäng med mersmak – men med en första halvlek på kontot som man bara vill glömma. Det är inte första gången laget gör en usel halvlek och det kommer inte vara den sista – men man får hoppas att det dröjer lite till nästa gång…
* * *
Motsvarade matchen dina förväntningar? Kommentera gärna i fältet nedan men kom ihåg att hålla en god ton!
