Vila i frid Stefan, Fotbollsfamiljen är i sorg
Det var upplagt för en folkfest, äntligen fotbollspremiär. Tanken var att jag under kvällen skulle publicera en matchrapport samt spelarbetyg, men jag orkar inte ens tänka på fotboll just nu.
Jag slog på min tv, gjorde i ordning mina anteckningsblock och ställde fram mitt kaffe. Känslan var fantastisk, 5000 Djurgårdare skapade en fantastisk stämning och Allsvenskan var i gång. Sedan hände något, allt försvann, allt blev mörkt. Henrik Strömblad nämnde efter en dryg halvtimmes spel att ett rykte spreds om allvarligt skadad Djurgårdare och stämningen spårade ur. Jag har ingen lust att beskriva vad som hände på Olympia, eller i centrala Helsingborg, men när Jonas Dahlqvist bekräftade våra värsta farhågor så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. För fyra barn, kommer inte pappa att komma hem ikväll.
För Djurgårdsfamiljen, och alla andra sörjande, så öppnade Klocktornet vid Stadion sina dörrar för att ta emot sörjande. För egen del klarade jag inte av att stirra in i den äggskalsvita tapeten i mitt hem. Jag tog min jacka, min halsduk som jag hade vid kvalet mot Assyriska 2009 och rörde mig mot Stadion.
Vid Stadion möttes jag av en otroligt vacker syn. Hundratals olika artiklar hängde vid Stadions järnstaket och tända lycktor brann i vårkvällens skymning. Men det var inte bara Djurgårdshalsdukar och tröjor som hängde på Stadions järnstaket. Nej, även väldigt fina aktioner av Hammarbyare och AIK:are, som hängt upp sina tröjor och halsdukar för att hedra den omkomne. Jag hängde upp min blårandiga halsduk, torkade bort ytterligare en tår från min kind och fortsatte min promenad in till Klocktornet, och satte mig i ett samlingsrum med ett dussintal andra. Stämningen var tryckt, sorgsen och ingen sa speciellt mycket, men det var inte meningen heller. Nej, det som betydde något var att man delade sin sorg med andra, och bara det var en stor tröst i denna sorg. Jag fick höra att Hammarbyare, Malmö FF:are och AIK:are hade varit i Klocktornet för att dela sorgen, men det kanske största var när en AIK-anhängare med anknytning till en supportergrupp kom in och frågade om de fick använda vita armband under morgondagens match mellan AIK-IFK Göteborg. Han sa att han höll på AIK, fördömde allt våld och att han fanns med oss, sedan slog han sig ned i vårt sällskap. Jag vet inte vem du är, men du har all min respekt!
Men trots allt mörker finns ändå ljus i tunneln. Idag har jag fått sms och träffat AIK:are, Hammarbyare, Helsingborgare med mera, som beklagat och fördömt detta sinneslösa våld. Jag finner tröst i att vi är enade, att vi står tillsammans mot våldet. Idag finns inga färger, och oavsett vilka du håller på eller vart du bor, så är du aldrig ensam. Vila i frid Stefan, vi är med dig överallt!
