Djupintervju med Niclas Rasck: Så minns han åren i Djurgården
Då blev han hyllad som en guldhjälte, och än idag är han en stor publikfavorit bland de blårandiga supportrarna. Forum 1891 fick sig en sittning med trotjänaren Niclas Rasck. Det blev ett långt samtal om spelarkarriären, Djurgårdens storhetstid i början av millennieskiftet och relationen till föreningen idag.
Niclas föddes i Ludvika 1969 och inledde fotbollskarriären i moderklubben Ludvika FK. Trots talangen som ung var det inte självklart att fotbollen var något han skulle satsa på.
– Jag trodde väl inte riktigt att fotbollen skulle bli något att hålla på med på heltid. Även om man såklart tittade på tv och själv ville bli en storstjärna.
I de sena tonåren var det inte ens självklart om han skulle fortsätta spela fotboll.
– Fotbollen var inte prio ett, i den åldern höll man på med så mycket annat. Ett tag funderade jag på om jag överhuvudtaget skulle spela.
Men drömmarna tog fart igen efter ett par bra säsonger i Ludvikas A-lag. Han fick bland annat provträna en del med IK Brage innan en annan allsvensk klubb hörde av sig. Det var Sven “Dala” Dahlkvist som lockade över honom till Örebro SK.
– Jag tänker såhär i efterhand att det var ett bra steg att gå, först Örebro och sedan Djurgården.
Trots att han trivdes väldigt bra i Örebro som stad och i laget valde han ändå att röra sig vidare. Två nyckelfaktorer var ett samtal från Bosse Andersson samt arbetssituationen för Niclas dåvarande sambo (numera fru).
– Hon pluggade i Örebro men fick sedan jobb i Stockholm, så hon flyttade före mig.
Flytt till Stockholm blev det till slut även för Niclas själv, även om det inte var ett självklart val. Djurgården pendlade i seriesystemet och han ställde sig därför frågan om det var värt det. Men beslutet landade ändå i att skriva på för Djurgården, det var “spännande med något nytt”.
"Jag trodde väl inte riktigt att fotbollen skulle bli något att hålla på med på heltid." Foto: Elias Mörk
“Det var det kanske tuffaste jag varit med om någonsin!”
Beslutet att skriva på för Djurgården har han aldrig ångrat. Som bekant skördade man stora framgångar i början av millennieskiftet, en faktor till det tror Niclas var det nya träningssättet Djurgården implementerade.
– Efter att vi hade åkt ut 1999 så började vi vår resa 2000. Vi var nog först i Sverige med att ändra träningsformen. Vi tränade otroligt mycket och började även med styrketräning, det hade inte många lag kört innan. Vi hade en styrketränare som hjälpte oss mycket och sedan klev den gamle hockeytränaren “Putte” Carlsson in och körde barmarksträning med oss på vintern. Det var det kanske tuffaste jag varit med om någonsin!
Med gott självförtroende klev man sedan in i säsongen 2000 i nystartade Superettan. Därefter rullade tåget som aldrig förr. Man vann Superettan och slutade året efter på en andraplats i Allsvenskan som nykomlingar. De bra resultaten och den offensiva fotbollen som tränarparet Sören Åkeby och Zoran Lukic hade byggt upp riktade strålkastarljusen mot Djurgården.
– Det var många unga talanger och duktiga fotbollsspelare som ville spela i Djurgården. De som jobbade i Djurgården med Bosse Andersson och Henke Berggren i spetsen lyckades värva de här spelarna som många andra klubbar ville ha.
För Ludvika-sonen själv blev det i Djurgården ett permanent positionsbyte då han klev ner från sin mittfältsroll till högerbacksplatsen. En roll han redan hade testat på under åren i Örebro SK efter skolning av Sven “Dala” Dahlkvist.
– När jag kom till Djurgården så började jag som mittfältare men sedan flyttades jag ner. Jag blev bekväm i det och tyckte att det blev en rolig roll i och med hur vi spelade. Jag fick väldigt mycket boll, löpa på kanten och delta mycket i det offensiva spelet. Jag hade spelat mycket mittfältare och forward tidigare så den offensiva delen behärskade jag bra.
“Det är nog den bästa spelare jag spelat med!”
En gammal lagkamrat som hyllas flera gånger under intervjun är Stefan Rehn. Niclas öser många lovord över honom.
– Han var en trygghet att spela med, tog min plats om det behövdes när jag fyllde på offensivt. Hamnade man i en knepig situation så kunde man alltid ge bollen till Rehn så löste han det. Han hade en otrolig blick för spelet, det fanns så mycket fotboll i honom. På den tiden fanns det ingen spelare som var smartare än honom. Du hade kunnat sätta honom var som helst på planen, som mittback eller högerforward, han var bra ändå. Det är nog den bästa spelare jag spelat med!
Stefan Rehn. En spelare Niclas älskade att spela tillsammans med.
Han tränades av en del olika tränare under sina åtta säsonger i blårandigt men det är en inte helt oväntad duo som sticker ut.
– Sören Åkeby och Zoran Lukic är de bästa tränare jag haft. De passade bäst sett till materialet vi hade och vårt spelsätt. De passade in i modellen väldigt bra där och då.
Även om ledarskapet var gemensamt så hade de sina individuella egenskaper.
– Sören var lite mer av en taktiker medan Zoran hade mer fokus på det individuella, han var lite mer krävande också.
“Att vinna det nere i Borås var otroligt häftigt!”
Med Åkeby och Lukic i vid sidlinjen skördade man som tidigare nämnt stora framgångar. Även om man fortsatte vinna titlar efter att tränarparet lämnat föreningen var det ett av de gulden man vann under deras ledning som “Rascken” värderar högst i sin karriär.
– 2002 var väldigt speciellt. Mitt första SM-guld någonsin och Djurgårdens första SM-guld på 36 år. Att vinna det nere i Borås var otroligt häftigt!
– Det som var extra kul med det var att vi på den tiden fick väldigt mycket beröm i media för hur vi spelade fotboll. Det var inte bara att vi gnetade på och vann utan vi spelade en attraktiv och anfallsglad fotboll.
Firande i omklädningsrummet efter SM-guldet 2002.
Djurgården trogen karriären ut
Åren gick och Djurgården fortsatte att skörda framgångar med fler SM-guld och Svenska Cupen-titlar. Många spelare rörde sig också med åren vidare för andra utmaningar. Men en spelare bestod, år ut och år in - Niclas Rasck! När han får frågan om varför han själv stannade kvar skrattar han först till.
– Man måste ju få något erbjudande från andra klubbar om man nu ska sticka.
Att flytta inrikes lockade inte ytterbacken för fem öre. I Sverige var det Djurgården eller ingenting alls. Han fick några enstaka förslag från utlandet, men det var inget som övertygade honom tillräckligt.
– Jag pratade lite med någon norsk klubb men jag kände samtidigt att jag trivdes väldigt bra i Djurgården. Det som hade lockat hade varit om det hörde av sig någon klubb från England, men det gjorde det aldrig.
– Jag var ju där och då uppe i 30-årsåldern och då är det kanske bättre att välja en 22-åring istället. Det är svårare att bli värvad i den åldern jag var, det skulle vara om man kanske var landslagsspelare.
I och med att han stannade i Djurgården karriären ut blev han en stor publikfavorit i de blårandiga supporterleden och är än idag en hyllad hjälte för sina insatser i tröjan.
– Jag gjorde allt för skölden i mina matcher och var ju Djurgården trogen genom att stanna i föreningen så länge. Jag fick ju med det vinna en hel del titlar, det gör en del till förstås.
Djurgården blev en proffsigare förening
Under samma period som Niclas spelade i Djurgården så växte föreningen på alla plan. Han drar paralleller till hur det ser ut idag.
– När jag kom 1999 var det en mycket mindre klubb och det var stökigare kring det, det var inte så jäkla ordnat med allt vad det innebar.
– Så som det ser ut idag så är det otroligt proffsigt, det är klart det jobbar mycket mer folk idag inom föreningen. Bosse Andersson, Henke Berggren och styrelsen på den tiden med Bosse Lundquist i spetsen har väldigt stor del i det. De har utvecklat det väldigt proffsigt och idag är de en av de ledande föreningarna i Sverige.
“Djurgården betyder mycket för mig och min familj”
Niclas Rasck hängde upp skorna på hyllan efter säsongen 2006 och efter det har han fortsatt att hålla god kontakt med föreningen. Han har god kontakt med många gamla spelare, ledare och folk i styrelsen. Han har även lyckats skapa en hel blårandig familj.
– Djurgården betyder mycket för mig och min familj. Vi är djurgårdare allihopa!
Spåren av Niclas djurgårdshjärta går att finna på flera ställen i hemmet. Bland annat på terassen. Foto: Elias Mörk
Niclas har även valt att engagera sig i Djurgården på ett annat sätt, i en annan sport. Han är nämligen med i Djurgårdens relativt nystartade golfsatsning, där han är en del av styrelsen.
– Jag brinner för Djurgården i alla sporter så jag skulle väl kunna göra annat men jag tycker golf är väldigt kul.
Målsättningarna med Djurgårdens golfsatsning är högt ställda. Man ska hela vägen upp till toppen!
– Vi har en målsättning att bli mycket bättre och nå upp i toppen även där, likt många andra sporter. Målet är SM-guld till 2025. Det är klart det är tufft, men vi vill lösa det.
Funderade över att ta en roll inom Djurgården fotboll
Det hade även kunnat bli så att Niclas engagerade sig inom fotbollen genom att ta en ledarroll. Det var strax efter att han slutat som han hade ett par möten med Bosse Andersson om en potentiell roll. Han var även med Bosse på vad man kan kalla för en scoutingresa, då man tittade på en spelare. Men det fanns ingen roll i Djurgården då som passade honom. Han testade även på tränaryrket när han tog hand om en Division 2- klubb ett år, men det var inget som passade honom även om det var en kul grej och en bra erfarenhet.
Istället fick han via Djurgården ett helt annat jobb när han började jobba med kaffe och kaffemaskiner, ett jobb han fick via fotbollen. De han jobbade för var sponsor till Djurgården.
– Det blev ju något helt annat, men fortfarande med koppling till Djurgården.
“Vem är bäst?”
Som spelare så var han som bekant duktig offensivt och på frågan om vem i dagens Djurgården som påminner om honom så ser han en del likheter i hur en högerback spelar, även om han först skrockar till.
– Vem är bäst?
– Nej jag skojar bara. Det är klart att eftersom jag spelade högerback själv så ser jag på hur de jobbar. Jag gillar Piotr Johanssons spelstil. Han är ganska offensiv och framför allt väldigt säker defensivt.
Han hittar även likheter med en annan lojal spelare som har många säsonger på cv:t med Djurgården, Haris Radetinac.
– Han är en trotjänare som har varit med väldigt länge. Vi kanske inte är jättelika i spelstil men han är en spelare som kört på länge och ännu är bra, det är kul!
Han beundras också av två andra spelare i dagens Djurgården. Även om han betonar att det finns många bra spelare i truppen.
– Danielson imponeras jag av mycket, han hade jag gärna haft i laget. Sedan gillar jag även “Mange” Eriksson. Han har varit där länge nu och är ofta delaktig i väldigt mycket. Det är en duktig spelare.
Niclas tror att hans spelstil hade passat in även i dagens fotboll.
– Jag tror den (spelstilen) hade passat ganska bra. Det är klart man får anpassa sig lite men det är ändå så man vill spela fotboll idag. Djurgården kör med en fyrbackslinje och vill fylla på offensivt med ytterbackar.
Marcus Danielson och Magnus Eriksson, två spelare som imponerar på Niclas.
Frågan är om Niclas patenterade tvåfots-fint hade funkat i dagens fotboll. Förr funkade den i alla fall alltid.
– Sånt gick av bara farten. Många sade att det var min specialitet och man kan ju tycka att motståndaren borde ha lärt sig den efter några år, men den gick ändå.
Fotbollen inte största sporten i Dalarna
Dalarna som fotbollregion är inte kända för att få fram speciellt många fotbollsspelare. Man har förvisso fostrat storspelare som exempelvis Gunnar Gren och även allsvenska stjärnor som exempelvis Sven “Dala” Dahlkvist och intervjuns huvudperson, Niclas Rasck. Men generellt har Dalarna inte supermycket på meritlistan.
– Hockeyn är större än fotbollen där. Det finns inte supermånga bra lag i Dalarna. Det är Brage som nosar lite på eliten, annars är det ganska lågt. Spelare finns det, men det är klart att det är mycket mindre än exempelvis här i Stockholm.
Hyllar supporterkulturen
Att Djurgårdshjärtat ännu är stort råder det inga tvivel om. Han går på alla hemmamatcher han kan med sina söner och imponeras över publiktrycket som skapats senaste åren.
– I det stora hela gillar jag allt med supporterkulturen i Sverige. Skulle vi inte ha någon supporterkultur skulle det vara sjukt tråkigt att gå på fotboll. Derbyna till exempel är ju magiska!
Tillväxten är det heller inget fel på.
– Det växer för varje år som går. När jag spelade, det är klart att det var häftigt att spela på Stadion inför 13 - 14 000 människor. Men nu ligger Djurgårdens publiksiffra på närmare 20 000 varje match, så det är ju jättekul!
"Derbyna till exempel är ju magiska!"
Tror på ett starkt 2023
Vi avslutade intervjun med att ta tempen inför den nya säsongen som stundar. Han tror mycket på Djurgården anno 2023.
– Det är klart att man måste vara positiv. Det ser bra ut med värvningarna man gjort. De kommer absolut att vara ett av de tre lagen som gör upp om SM-guldet.
I säsongskortstider väljer han också att avsluta med en uppmaning till alla blårandiga supportrar.
– Man spelar väldigt bra fotboll, så gillar man att spela fotboll ska man gå och se på Djurgården. Inramningen är fantastisk och ju fler vi är desto bättre blir stämningen!
* * *
Hur minns du “Rascken” som spelare? Skriv gärna i kommentarsfältet nedan, men tänk på att hålla en god ton!
