Djurgården – aik 0-1: Same same, a little bit different – men vem bryr sig?
Jahapp. Då var vi här igen. På rak arm vet jag faktiskt inte hur många gånger som jag suttit här nu och försökt hitta orden efter ännu en derbyförlust. Försökt sätta ord på ångesten och bitterheten, samtidigt som jag letat efter något att klamra mig fast vid. Något som får mig, och kanske ibland även dig, att må åtminstone lite lite bättre. Jag vet bara att det är för många. Alldeles för många.
Det brukar sägas att hoppet är det sista som överger oss människor. Att även när vi ställs inför de mest tröst- eller hopplösa situationer så har vi det kvar in i det sista, och att ett talande exempel för detta är faktumet att du kan få en människa att bokstavligen gräva sin egen grav. Trots att hon är fullt medveten om att hon snart själv kommer att ligga däri.
Nu ska jag inte bli fullt så bombastisk att jag jämför ett sådant öde med en derbyförlust. Någon måtta får det såklart vara. Men om vi bara håller oss till metaforen så tycker jag ändå att den har sin poäng här. För någonstans är det ju lite så det känns inför ett derby numer. Eller åtminstone så som jag efteråt intalar mig att det e g e n t l i g e n kändes. Som att vi står där, glada i hågen med en spade full av drömmar i högsta hugg, grävandes våra egna gravar på väg mot vårt ofrånkomliga slut. Ett slut vi bara inte vill inse än.
För med handen på hjärtat, känns det ens som att det spelar någon roll längre hur förutsättningarna ser ut? Till de här matcherna kan vi komma nederlagstippade och vi kan komma segertippade. Vi kan komma i bra form, i dålig form, med självförtroende eller med gamnackar. Med Tim Björkström eller med Kim Källström. Men alldeles oavsett hur vi än kommer är det en sak som verkar säker – det här är inte en match vi kommer att vinna. Det här är en match där utgången är given. En match där det inte spelar någon roll vad vi gör, vad vi försöker med eller hur mycket vi vill. För på andra sidan står alltid ett lag som fanimej skulle kunna göra mål genom att träffa en fiskmås med en snedspark om så krävdes.
Men vill man hitta något positivt i detta mörker så går det absout att göra det. För någonstans känns det ändå som att det här derbyförlorande Djurgårdslaget skiljer sig en aning mot tidigare upplagor av derbyförlorande Djurgårdslag. Vill man vara riktigt outhärdlig mot sig själv kan man därför ta med sig saker som att det denna gång var match ända in i slutsekunderna, att vi inte vek ner oss i närkampsspelet eller att vi faktiskt hade ett högst påtagligt spelövertag. Vi kan också raljera över aiks destruktiva sätt att spela fotboll samt deras patenterade maskande. Vi kan mässa för oss själva att även om slutet blev detsamma så var den här matchen ändå lite annorlunda. Lite same same but different. Fast helt ärligt, vem fan bryr sig?
För till syvende och sist är det segrarna som räknas. Och jag är övertygad om att varenda en av oss hade kastat sig över en destruktiv och tråkmaskande 1-0 seger likt en utsvulten hyena om Dickson Etuhu hade erbjudit den på förhand.
Så vad gör vi nu då? Hur går vi vidare utan att låta detta bli en negativ säsongsdefinierare? En såndär som ligger och puttrar strax under ytan, redo att explodera vid minsta lilla kommande motgång och som blir ett osynligt, men högst påtagligt, ok för oss alla under resten av säsongen.
Ja till att börja med så ger vi nog fasen i att börja sikta in oss på vare sig spelare, tränare eller varandra. Det har aldrig hjälpt förut och kommer inte att hjälpa nu heller. Sen påminner vi oss själva om stoltheten det medför att vara DIF. Och om att 126 års historia inte känner av några års derbyolycka mer än ett ofullbordat myggbett. Sen, när vi är klara med allt det, då går vi ut och kör över AFC, tar tre poäng och fortsätter att låta den här säsongen definieras av våra drömmar och inte av våra sorger.
För det finns såklart en anledning till att hoppet är det sista som överger oss. Att vi tror på det omöjliga in i det sista. Och det är givetvis att det till synes omöjliga ibland faktiskt sker. Det gäller bara att behålla den tron.
