Djurgården - Degerfors
6 - 0

Djurgården – Degerfors 6-0: Det är skillnad på DIF och dif

För nästan på dagen ett år sedan gick vi hemåt efter en cuppremiär mot Degerfors med nedsänkta huvuden och frustration i kroppen. Kim Källström till trots så var vi ett ofärdigt fotbollslag utan vare sig idé eller edge, och blev ett pinsamt lätt byte för ett samspelt bortalag.

Då var det gästerna som förtjänade att benämnas med versaler medan hemmalaget både uppträdde som, och förtjänade att benämnas med, gemener. Men då var då och nu är nu, för att citera förbundskapten Janne Andersson. Och om det var gravöl för ett år sedan blev det nu istället ett riktigt.. ja, party.

Första halvlek – stabilitet och metodik
Efter en flerårsorgie i cupfiaskon och förra årets tidiga debacle mot samma gäng var vi nog många som satt på helspänn i början, spända på att se vilket väg årets Djurgården tänkte ta nu när säsongen är igång på allvar. Men betryggande nog slapp vi både misstag och tafatthet utan fick istället se ett Djurgården som kändes både tryggt och taggat. Visst var det en lite sökande känsla i spelet, och ”vintertekniken” var påtaglig på sina håll. Men på det stora hela såg det ut som det ska se ut när den allsvenska trean möter ett mittenlag från superettan.

Och efter bara en dryg kvart, med några halvförsök och nästan-kombinationer bakom oss, fick Haris Radetinac äntligen firas som målskytt igen efter att behärskat ha placerat in bollen i nät. Efter målet slår Djurgården dock av på takten för en stund, och plötsligt kommer Degerfors till både en och två halvchanser. Närmare än en stolpträff på frispark kommer man som tur är inte, och vi kan efter Kerims 2-0 mål stabilt spela av resten av halvleken utan någon större möda med en tydlig stabilitet och metodik i spelet.

Andra halvlek – Game set och match
Att komma ut till halvlek nummer två med 2-0 i ryggen mot ett superettanlag ska givetvis inte orsaka några problem. Men istället för att slå av på takten och lämna över taktpinnen till ett måljagande Degerfors trycker DIF gasen i botten och fullkomligt flyger fram i början av den andra halvleken. Och precis efter att jag suttit och berömt Augustinssons insats hittills i matchen trycker han in 3-0 målet på en klantig målvaktsretur. Sedan är det proppen ur i några minuter och Tino Kadewere och hans ”Boyz in da Hood”-frilla gör två mål på tre minuter och ger för femtielfte gången hopp om att han nu är redo för det där steget vi väntat på så många gånger.

Med 5-0 på tavlan är matchen givetvis tok-över, vilket också präglar den återstående dryga halvtimmen. Djurgården har väldigt roligt på planen medan Degerfors mest vill ut och duscha och sätta sig på bussen hem. Med lite skärpa hade det blivit ännu fler mål, men det målet som kom var väl tillslut ändå det bästa sättet att avsluta den här kvällen på. För jag har svårt att tänka mig någon spelare som förtjänade att få både starta och avsluta målskyttet i den här matchen än just Haris. Vår fina, härliga Haris. Han som aldrig gett upp, han som slitit så hårt för att ens ha möjligheten att kanske kanske få vara här igen.

Och att han nu är det, inte bara som målskytt utan även som tongivande i spelet, känns på något sätt ändå mer glädjande än en lekande lätt 6-0 seger.