Djurgården - Häcken1 - 1
Djurgården – Häcken 1-1: Isaksson säkrade (?) Europaplatsen
En seger hade säkrat Europa och en förlust hade skapat enorm ångest inför avslutningen. Det blev istället oavgjort och fortsatt status quo i Europaracet – men med oss själva i förarsätet. Något vi kan tacka Andreas Isaksson för
Det är svårt att tänka sig en bättre inramning för en ångestladdad ”sexpoängsmatch” än en höstkylig oktoberkväll där mörkret precis börjat lägga sig. Det skapar en speciell slags känsla, en känsla du önskar att du skulle kunna kapsla in för att ta fram när helst du hamnar i en diskussion med en popcornätande handklappa som precis hyllat soffan och C-more abonnemanget. För allsvenskan är sällan vackrare än dessa kalla kvällar där så mycket står på spel och där drömmar och ångest slåss om det största utrymmet i din kropp
Förutsättningarna var de att vi med en vinst mot Häcken i princip hade varit helt klara för Europaspel nästa säsong. Vid oavgjort fortsatt tre poäng före och då sannolikt behöva vinna åtminstone en av de två resterande. En förlust däremot hade tvingat in oss i en situation där ångest och frustration hade präglat det som redan ”skulle” ha varit klart. Av just den anledningen kändes därför startelvan som kom ut lite märklig. Ett tydligt defensivt val med såväl Karlström som Walker på planen och en ensam Engvall på topp. Var laget skärrade efter förlusten uppe i Uppsala senast? Var man rädda för Häcken? Handlade den här matchen mer om att bevaka den poängen vi började med? Eller var det Tinos och Haris sena frånvaro som ställde till det och ”tvingade” fram detta för att åtminstone ha något på bänken att kunna förändra med?
Första halvlek - Ställningskrig
Om det var Häcken var bra eller om det var Djurgården som var lite ur gängorna är kanske svårt att svara på. Men klart är att det där virvlade offensiva spelet som DIF visat upp en hel del av tidigare under sensommaren och hösten idag lyste med sin frånvaro. Bollen ville inte riktigt ”fastna” där uppe så som den brukar, passningarna var ofta lite väl slarviga och Häcken kunde relativt bekvämt sjunka hem och plocka upp våra anfallsförsök. Nu har jag inte sett matchen i efterhand men känslan på plats var att det blev ett ställningskrig mellan båda lagen där Häcken var de som lyckades lite bättre med att få upp lagen och få fast bollen, medan vi kom i lite mer spridda attacker som tog slut lika snabbt som de uppstod.
Men när Paulinho alldeles för ostört fick slå in 0-1 i den 36:e minuten kändes det dock inte jätterättvist det heller, då det chansmässigt varit relativt jämnt. Så Unes kvittering (på hörna!) bara minuterna senare gav oss en halvtidsvila med en känsla av ett rättvist resultat och en förhoppning om ett bättre attackerande DIF i halvlek nummer två.
Andra halvlek – Lovande inledning, sen föll allt.
Direkt från start i den andra halvleken fick vi se ett helt annat Djurgården på planen. Det pressades högre, det vanns tillbaka bollar och bollen började dessutom äntligen fastna där uppe under lite längre perioder. Men precis när man börjat känna att ”det här tar vi nu” så hände något. Jag har svårt att säga exakt hur det hände, men inte långt efter glädjeruset att få se Kerim bytas in i den 55:e minuten så började det slarvas. Och det rejält. Det kändes som att vårt mittfält helt upphörde att existera och våra anfall blev allt kortare samtidigt som återerövringarna nu skedde mer i panik runt eget straffområde än på mittplan med möjlighet att gå till attack.
Extra jobbigt blev det dessutom av att Häcken är ett fotbollslag som både är tillräckligt smarta för att se att vi börjat tappa koncepten samt tillräckligt skickliga för att utnyttja det genom att genast börja ta ett steg fram. För nu var det Häcken för hela slanten och det radades upp halvmöjligheter mot ett Djurgården där man nu mest var frustrerade på både sig själva och varandra över hur det såg ut. Ingenting fungerade och det där 1-1 resultatet som lyste på tavlan kändes nu mer som en vunnen poäng än två förlorade. Och hade det inte varit för en alldeles magnifik Andreas Isaksson hade vi sannolikt fått gå hem med en delad tredjeplats och full ångestmundering.
Visst hade visserligen såväl Badji som Kristoffersen möjligheten att bli (något orättvisa) segerhjältar, men marginalerna tyckte kanske inte att vi hade förtjänat ett segermål utan det slutade 1-1. Vilket är ett reusltat som vi ändå ska vara bra mycket mer nöjda med än Häcken sett till såväl matchbilden som tabelläget. För nu är det två matcher kvar, J-södra hemma och Kalmar borta, och det bör räcka med att vi vinner en av dessa för att europaplatsen ska vara ett faktum.
Det bör vi klara, förmodligen redan nu på söndag. Och om vi gör det – då säger vi tack till Isaksson för att vi kan åka ner till Kalmar och ha jäkligt kul istället för med tre tons ångest.
