- -
Djurgården – hammarby 2-2: Vi har sett det förut
En dålig första halvlek kombinerat med slarv i både försvars- och anfallsspelet gör att Djurgården endast får med sig en poäng från en match man borde vunnit.
Trots två raka förluster var känslan inför matchen mot hammarby väldigt god. Vi brukar trots allt inte tappa speciellt mycket poäng mot lagen längre ner i tabellen, samtidigt som revanschlustan efter det förra mötet lagen emellan bör ha varit stor. Till skillnad från senaste matchen är Jesper Arvidsson tillbaka efter avstängning, och Alexander Faltsetas tar plats centralt bredvid Karlström, varpå Mrabti tar högerkanten och förpassar Moon till bänken.
Första halvlek
Av någon outgrundlig anledning lyckas vi alltid följa samma mönster när det vankas derby de senaste åren. Vi är alldeles för passiva och långsamma från start, och den här matchen blev tyvärr inget undantag. Utan att förta sig ger vi direkt bort initiativet till gästerna. En förlorad närkamp av Mrabti, en misslyckad rensning av Omar och en oturlig studs på Emil ger gästerna ett gratismål efter bara några minuters spel, och uppförsbacken blir enorm från start. Ivrigt påhejade av en fanatisk hemmapublik försöker spelarna ta tag i spelet, men det går antingen för långsamt, för snabbt eller är för ogenomtänkt. hammarby kan, utan att behöva förta sig nämnvärt, ligga tryggt i sina positioner och vänta på rätt lägen att ställa om. En bättre lag än hammarby hade dessutom kunnat straffa oss ytterligare efter våra otaliga bolltapp i uppspelsfasen, och när domaren blåser för halvtid känns det mest bara skönt. Nu kan vi ladda om till andra.
Andra halvlek
Om det inte kom som en överraskning att spelarna sov sig igenom den första halvleken var det precis lika väntat att vi skulle trycka gasen i botten i den andra. Vi på läktarna har varit med om det förr, och ser till att dåna igång ett makalöst tryck direkt från start. Spelarna svarar upp på bästa sätt och trycker hammarby allt längre ner i planen. Mängder med chanser vaskas fram och målet hänger i luften, och när den (fantastiska!) Jesper Arvidsson kyligt placerar in straffen som Sam Johnson ordnat fram är känslan att det inte kan sluta på annat sätt än med blårandig seger. När gästerna då får sitt andra gratismål för kvällen efter en jättetavla av Höie är det lätt att man ger upp både på planen och på läktaren. Men en förlust var aldrig ett alternativ, och med dånet från läktarna i ryggen trycker Djurgården framåt mot ytterligare en (onödig) kvitteringsjakt. Att det är just ”Mush”, som i sin förmodligen sista match, skallar in kvitteringen på Tim Björkströms inlägg känns därför både värdigt och logiskt. Med lite bättre skärpa i avsluten och en domare som använder ögonen i straffområdet hade vi gått ifrån den här matchen med tre välförtjänta poäng. Nu blev det bara en, och det går inte annat än att gräma sig över två förlorade poäng.
Några reflektioner:
- Att Berntsen inte är en derbyspelare vet nog de flesta vid det här laget. Märkligt att han får vara kvar på planen så länge när det direkt syns att han inte (i dagsläget) har skallen för det.
- Ingen en perfekt, inte ens Höie. Men det här var alldeles för dåligt. Visst, han gjorde en grym räddning också, men en målvakt som ”spelar 1-1 med sig själv” för ofta riskerar att bli en belastning i längden.
- När får vi se andra halvlekens Djurgården även i den första halvleken? Jag har stort förtroende för Pelle, men här MÅSTE han inse att det MÅSTE ske en förändring. För resultatens skull, för publikens skull, för hela föreningens kollektiva självförtroendes skull.
- Makalöst tryck på läktarna från Djurgårdspubliken. Att trollarmén från dalarna försöker ”bagdad-bob:a” sönder internet idag är det största beviset på det alla vi som var på plats vet: Vi körde över dem. Igen. De var inte i närheten av att bjuda det motstånd aik alltid lyckas med.
