Dokument: Bosses resa i DIF – från hotad elitlicens till miljonsuccé
Snart är det fem år sedan Bosse Andersson kom tillbaka som sportchef i DIF. Hur har hans tid varit? I ett mini-dokument försöker Forum 1891 sammanfatta hans framgångsrika år i klubben.
Det är november 2008. Djurgården har avslutat en dålig säsong i allsvenskan och hamnat på en 12:e plats – efter lag som Gais och Trelleborg. Trots värvningar av spelare som Prince Ikpe Ekong och Johan Oremo under sommaren är fiaskot ett faktum. Siggi Jonson ska snart få sparken. Men innan det kommer det en kallelse till en presskonferens. Ryktena har florerat ett tag ändå är det med stor sorg när Bosse Andersson, iklädd matchtröja, sätter sig på podiet och förkunnar att hans framgångsrika tid som sportchef är över. Tårarna rinner längs hans kind och rösten stockar sig när han berättar det. Ett avancemang från superettan 2000 ledde senare till tre SM-guld på fyra år.
Djurgårdens hittills mest framgångsrika period i historien är över.
En känslofylld Bosse Andersson berättar att hans tid i Djurgården är över.
***
Åren 2009-2013 vill nog få blåränder minnas. Om vi inte kvalade för vår allsvenska existens kämpade klubben i botten av tabellen. Tränarduos avlöste varandra i rasande takt och spelare kom och gick på ett löpande band. Ekonomin blödde och oron var så stark bland supportrarna att ordförande/kanslichef Alf Johansson under en period fick veckovis informera i DIFTV hur läget i klubben var. Det var minst sagt enkelt att hålla sig för skratt som djurgårdare.
***
”Det är lite pirrigt, men det känns otroligt bra i hjärtat”.
Bosse Andersson har slagit sig ner i soffan med Wille Bäckström för att berätta att han, efter fem år, är tillbaka som sportchef i Djurgården. Vi befinner oss i november 2013 och ett enormt arbete ligger framför honom och VD:n Henrik Berggren.
Inte bara med att hitta en ny tränare efter Högmo och få ihop en slagkraftig trupp. Djurgårdens ekonomi mår inte bra. I efterhand har Bosse Andersson berättat att klubbens elitlicens var hotad och konkurshotet var inte långt borta. En ekonomisk gåva på 15 miljoner räddade klubben vintern 2013. Men det skulle krävas mer än det för att få klubben på rätt köl igen.
Sommaren efter säljer DIF Daniel Amartey till Köpenhamn, lånar ut Erton till en hög avgift till Kina och säljer VM-spelaren Prijovic. Dessa affärer var nödvändiga för att överhuvudtaget kunna betala ut spelarlöner.
Sedan dess har spelare som Olunga, Tibbling, Omar Colley, Sam Johnson, Felix Beijmo, Tino Kadewere kommit och sålts till utlandet för rekordsummor. Uppskattningsvis kan Bosse gjort affärer på mellan 220-250 miljoner kronor sen han kom tillbaka till Djurgården.
Bosse med några av hans lyckade värvningar som inbringat mångmiljonbelopp till klubben.
***
Vintern 2016/2017. Djurgården står inför ett vägskäl. Britten Mark Demspey har åkt tillbaka till Norge och man är återigen på jakt efter en ny tränare. Valet faller på Özcan Melkemichel som främst är känd från insatser i mindre klubbar. Men succén dröjer inte. Sedan man mot alla odds tagit hem Kim Källström och Jonas Olsson slutar Djurgården på en tredjeplats i tabellen och är därmed klara för Europaspel.
Endast ett halvår senare tar laget dessutom klubbens första titel på 13 år när man slår Malmö i cupfinalen inför en fullsatt Stockholmsarena. Milstolpar inte ens de mest optimistiska djurgårdarna skulle kunna drömma om för två-tre år sedan.
***
Var vill jag då komma med det här? Ett försök att tysta den minoritet av kritiker som öppet sluggat mot Djurgårdens oförmåga att knyta till sig anfallare?
Egentligen inte.
Snarare är det ett försök att (med säkerligen några mindre fel) försöka sammanfatta Bosses gärning i Djurgården. Han är sportchefen alla andra klubbar blickar avundsjukt mot och han är sportchefen många spelare lockas komma till. Oavsett vad som händer fram över hoppas jag att Super-Bosse blir kvar i föreningen många år till. Som sportchef eller något annat. Alternativet gör mig nämligen, om man tittar historiskt, helt vettskrämd.
